Matchrapport: VSK U21 – DIF U21

Inför ca 300 personer, rimligen den största publiken på en U21 match i Västerås på väldigt länge, mötte VSK U21 Djurgårdens dito. Det stora intresset för matchen berodde förstås på de två provspelarna som tränat med laget under veckan, Oke Akpoveta och Claus Royo från AIK.

Provspelarna var med från start på sina favoritpositioner vänstermittback (Claus) och central forward (Oke). Övriga VSK-laget mönstrade många startspelare och de enda som inte normalt är med i truppen som startade var Albin Sporrong (def mitt) och William Videhult (högerytter).

I Djurgården som haft match dagen innan hittade vi bänkspelarna på planen och sen en radda yngre förmågor.

När domaren blåste igång matchen gick VSK till anfall direkt, ledda av mittfältsgeneralen Filip Ottosson. Under de första 10 minuterna radade VSK upp halv- och hellägen. Närmast var Oke som drog en halvvolley i stolpen efter några minuters spel. VSK såg piggt och engagerat ut.

Det skulle inte vara så länge, ty Djurgården tog över allt mer och VSK fick börja förvara sig. Det gjorde man med framgång och även om det var farligt några gånger hade ”Neuer” inte så mycket att göra i mål.

VSK var dock aldrig ofarliga utan Ottosson slog gång på gång precisa bollar till medspelare som kunde starta vassa omställningar som nästan alltid ledde till avslut. Och efter ca 30 min började så smått VSK återta initiativet. Det var i den perioden som ledningsmålet kom när Samuel Holm hamnade i straffområdet och snyggt fintade bort sin back och kunde placera bollen vid bortre stolpen. En dejlig aktion och VSK tog ledningen rättvist.

Halvtidsvila och ledning för VSK och där alla spelarna stått för stabila insatser. Bäst på plan var Filip Ottosson som var lagets ”Regista”. Det märktes att lagkamraterna stod under order att spela bollen till honom så fort möjlighet gavs. Med sina känsliga fötter, stärkta självförtroende och blick för spelet levererade Filip perfekta bollar gång efter annan till sina medspelare. I den här halvleken var hans VSK:s hjärna som styrde spelet med järnhand.

I halvtid byttes halva laget ut och man gick ned på trebackslinje och ett mittfält med wingbacks i form av Emil Skogh och Ravy Tsouka. Som anfallare kunde vi se Hinken och Oke.

VSK tog över matchen helt i kraft av att man höll koll på mittfältet där man vann tillbaka boll hela tiden för att sen gå på omställning. Dock inleddes halvleken med Djurgårdens kvittering. Den åstadkoms på seklets kanske mest onödiga straff.

I sekvensen som ledde fram till straffen hade VSK försökt bolla sig ur en hög press. Det gick länge och väl men sen slogs en usel passning till Ilir som fanns i straffområdet under bevakning. Han var tvungen att bryta lite på motståndaren för att få bollen under kontroll, med straff som följd. VSK skulle kunnat lyft bort bollen ungefär 20 gånger under den här sekvensen men envisades med att dutta i straffområdet. Det som skedde var nästan tvunget att hända.

Hoppas Gabrielsson straffar spelarna med 10 maxlöpningar över hela planen på nästa träning, så där får man inte göra, inte ens i en U21-match. Bärkroth sätter straffen otagbart.

Bara minuter senare får VSK straff när Geten är på väg igenom efter snyggt spel som gjort honom nästan helt fri. I en desperat åtgärd från DIF-försvaret fick de fälla honom för att undvika mål. Straffen får Oke ta och han sätter den stenhårt till vänster, målvakten går till höger. Hade målvakten till äventyrs gått rätt och lyckats nå bollen hade han följt med den in i mål, så hårt var straffen slagen.

VSK tog nu helt över halvleken. Framförallt var det Hinken som kom igång på allvar. Han var överallt på planen och var på bästa spelhumör. Vi skrev i matchrapporten efter Dalkurd-matchen att vi aldrig sett Hinken så bra som i den fajten. Well, nu får vi skriva att han var ännu bättre i den här tillställningen. Han hade fullständig lekstuga i Dif-försvaret och det formligen sprutade energi ur honom.

Om vi reflekterar en stund över Brian så är det fantastiskt hur han fungerar. Normalt när spelare känner stor självtillit i det man gör brukar det oftast innebära att man blir bollkär och ska dribbla som Messi och såsa med bollen. Men inte Hinken inte. Visst, han dribblade några gånger som han inte brukar göra. Men gott självförtroende för Brian innebär framförallt ännu mer löpningar och hårt arbete för laget. Han formligen flög som ett jehu över planen.

Bästa exemplet på det var 3-2 målet som Karwan gjorde, men det var Hinkens mål från början till slut. Skogh har bollen på vänsterkant i anfallsposition men har inte så mycket han kan göra, med en back som täcker ut honom. Brian tar då en maxlöpning från egen planhalva på typ 50 meter för att skapa passningsalternativ åt Skogh. Han får också snyggt bollen bakom backen och kan från vänsterposition slå in bollen perfekt till Karwan som rakar in den. Fantastiskt.

Ingen i laget utom Brian är beredd att ta en sådan idiotlöpning i maxfart. Undan gick det också, han bokstavligen dundrade förbi backen. Hinken var magisk i den här halvleken, vi älskar honom!

VSK dominerade som sagt halvleken med mängder av chanser. Ottosson slog precisa passningar gång på gång ut på kanterna till Skogh och Ravy som störtade fram. DIF hade inga motmedel mot VSK:s offensivlusta. Det hade kunnat bli 6/7-2 men slutade med 4-2. Naturligtvis var det Hinken som fick göra det sista målet på en hörna där han på nått sätt fick in den i en tilltrasslad situation framför mål. Kul att han fick tvåla dit sin gamla klubb.

VSK vinner mycket rättvist. Det kanske inte var så konstigt med den dominansen när i princip hela A-laget luftades. Saknades gjorde bara Calle, Simon och Tronêt.

De 300 på läktarna kunde nöjt vända hemåt med kvitton på att insatsen från Span och Ottosson i Dalkurd-matchen inte var någon tillfällighet. De dominerade den här med ännu större eftertryck. Herrarna kan med fortsatt rätt fokus bli höstens utropstecken.

I övrigt konstaterar vi att Geten är tillbaka i gott slag, gjorde det riktigt bra på mitten. Ravy är som en motorsåg på högerkanten när han får vara wingback. Borde gjort mål på i ett fantastiskt anfall där han blev fri. Karwan gör det han ska på mitten och skapar ytor åt andra. Ja, hela laget gör en stabil insats i den här matchen.

Vi avslutar med några reflektioner runt provspelarna. Vi börjar med Oke och vi konstaterar där att han gjorde en helt ok insats, utan att glänsa men var där han skulle vid rätt tillfällen. Givet att han inte gör så mycket utan mest väntar på att andra ska leverera bollen blir han inte så inblandad i spelet som vi är vana att se våra anfallare bli. Han är inte den spelartypen, så inget konstigt med det. Vi blev inte imponerade men det är svårt att dra några slutsatser av hans aktioner på planen. Det är nog svårt för den typen av anfallare i ett VSK som spelar omställningsspel där löpvägarna är fördefinierade. Det går fort och det är inte gott att veta vart man ska vara på planen i vilket läge. Spontant känns Oke inte som något för VSK om vi inte gör om vårt sätt att anfalla. Hinken var minst 2 klasser bättre, men han kan så klart vårt sätt att spela.

Claus gjorde ett gott intryck på oss som fanns på läktaren. Det märks att han är skolad i en av landets bättre akademier. Lugn och sansad med vårdat spel som får en att tro att han är 10 år äldre än vad han är. Han spelade hela matchen och visade flera gånger prov på fina aktioner. Vill klubben ha en mittback/vänsterback är han helt klart en möjlig kandidat. Vi föredrar dock andra spelare. Ni kan läsa om dem i vår senaste Silly-artikel.

Kul match – nu vandrar vi runt som äggsjuka hönor i väntan på att serien ska dra igång igen.