Matchrapport: VSK Fotboll – Degerfors IF 6/20

Inom musikteorin pratar man om intervall för att beskriva avståndet i höjd mellan två toner, dvs skillnaden i de frekvenser med vilka tonerna produceras. Beroende på hur skalan är konstruerad kan man gå från lägre till högre toner olika fort, i en slags tonbana.

Inom matematiken, har vi matematiskt fåkunniga nyligen lärt oss att det finns något som kallas logaritmisk skala, en skala som bland annat används inom epidemiologin för att tex beskriva smittspridning. En logaritmisk skala används för att bättre beskriva en mycket snabb förändring på y-axeln (tex snabb smittspridning) medans x-axelns värde knappt ändras (tex mått på tid).

Sålunda, två olika system för att mäta och förstå förändring och med vilken snabbhet den sker.

Vilket osökt för oss in på VSK Fotbolls hemmapremiär i söndags.

Inledningsvis konstaterar vi att VSK gjorde en bättre match mot Degerfors än vad vi fick se i premiären borta mot AFC Eskilstuna. Energin var högre, presspelet fanns där, om än inte utan fel och brister men framförallt fanns viljan tydligare uttalad hos laget att prestera och åstadkomma något.

Detta sagt fanns en hel del områden där laget har långt kvar innan man är i sin fulla form och spelet sjunger i harmoni. Främst tänker vi nog på anfallsspelet som är fullt av vilja men likafullt ofokuserat och överlag saknar tydliga linjer. Som åskådare förstår man inte vad laget vill åstadkomma i sin anfallsspel. En sådan känsla brukar ge en klar fingervisning om att heller inte laget förmår förkroppsliga tränarnas intentioner – resultatet är som sagt en upplevelse av en körsång där stämmorna inte är i perfekt synkronicitet. Det funkar nästan, men inte riktigt och resultatet är mellanmjölk.

Annars började denna drabbning med ett VSK som gick till attack, något förvånande med ffa centralt slagna långbollar. Kanske var taktiken att Dogge skulle ta emot dem och få dem till en släpande Awad som då rättvänd skulle kunna gå på mål och avsluta. Även om det fanns vissa linjer i VSK:s anfallsförsök i början av matchen försvann tydligheten vartefter och efter en anpassningsperiod från Degerfors sida över den oväntade Grönvita taktiken fick man relativt enkelt stopp på VSK:s långbollande.

Några tydliga resultat av taktiken var inte uppenbar, även om VSK på intet sätt var dåliga inledningsvis. VSK borde tex ha haft straff redan i minut fem när Dogge är på väg igenom och fälls av Oliver Ekroth. Det är en tilltrasslad situation och domaren må vara förlåten att han missade den, det är knappt man ser på reprisen att Olivers ben är det som gör att Dogge snubblar och sen faller.

Situationen är resultatet av VSK:s presspel där Ahmed Awad pressar mittbacken att slå upp bollen mitt i banan till Ribeiro som spelare Dogge. So far so good. VSK tar sedan ledningen i matchen efter en första halvtimme där det inte så mycket händer, lagen tar ut varandra, kan man säga.

Målet är en klassisk omställning där bollen berörs exakt fem gånger av VSK-fötter från att den lämnar mittback Engström på egen bakplan tills Filip T skjuter den i mål djupt ned i motståndarens straffområde. Snyggt sa Bull och målet är Emil Skoghs som först tar emot Engströms stenhårda uppspel och sen efter några passningar levererar en ypperlig genomskärare till Filip.

Hatten av för den prestationen.

Sen är det roliga slut och VSK hamnar i någon slags disharmoni i körsjungandet, där man helt tappar linjerna i spelet.

Degerfors kvitteringsmål kommer till på en hörna och naturligtvis är det Oliver Ekroth som får in bollen. Som framgår av bilden är det en mycket misstänkt hands. Han slår in bollen med bicepsmuskeln när armen är mot kroppen. Borde väl vara hands?

Bollen har precis lämnat Olivers arm och är på väg mot mål på denna bild

Man kan tycka att domaren borde ha blåst men situationen ska inte uppstå från början. Det är taffligt försvarsarbete från VSK:s sida. Närmast Oliver är Dogge och är det någon som kan hålla undan Oliver så är det just han. Dogge borde gått in betydligt hårdare i den här närkampen, då hade det sannolikt inte blivit mål, Oliver har ingen aning om vad som händer i det här läget, han får bollen på sig okontrollerat.

Degerfors nästa mål som faller några minuter senare är också en parad av tveksamheter i försvarsarbetet som leder fram till 1-2. Det börjar redan med att David Engström inte kan bestämma sig för om han ska stå kvar och hålla offsidelinjen eller falla för att ta djupet. Han tvekar, vilket gör att han kommer på mellanhand. Hade han fallit hade han varit först på långbollen. Nu faller jobbet på Calle att jaga ifatt. Han lyckas nästan få bort bollen med sin glidtackling. När han väl är på benen igen tycks han tro att Sean ska ta över, men det gör han inte och den här 10-delen av tveksamhet, när Calle står och tittar, gör att Degerforsspelaren hinner sikta och få iväg ett skott, innan Calle hinner fram för att täcka skott.

Det går fel i flera led här. Hela backlinjen är att klandra för taffligt försvarsarbete. En spelare ska inte kunna få bort tre mittbackar. Den enda som inte gör något misstag i den här situationen är målvakt Svensson. Han håller sin stolpe, vilket han måste göra, givet läget. Går han ut för att skära av vinkeln hade det kommit en passning in i banan istället och det hade varit öppet mål.

Onödigt av VSK som sista 20 min av halvleken spelat alltmer ofokuserat i sitt anfallsspel. Försvarsmässigt såg det mestadels bra ut utom vid målen och Olivers nick i stolpen – mer om det senare.

I halvtidsvilan hoppas vi tränarna hittade sätt att prata med spelarna om att anfallen måste bli längre. Det var så snabba långbollar som sällan gav några resultat och VSK fick börja om med att pressa för att vinna tillbaka bollen.

Andra halvlek fortsätter på många sätt som den första. Det händer inte särskilt mycket, VSK försöker komma igenom med fler kortare instick och kortpassningsspel, utan att lyckas nämnvärt väl. Energinivån är dock högre och Degerfors har inte många funktionella anfallsförsök på hela halvleken.

Tränarduon har uppenbart bestämt sig för att göra byten tidigt om inget händer i början av andra halvlek. Vid minut 60 byts två spelare ut och in kommer Simon och Hinken. Det blir genast bättre fart på anfallsspelet med större tyngd och kraft, ffa från Brians sida. VSK börjar hota mer med ett skott i stolpen från Awad som på egen hand utmanar ett samlad Degerforsförsvar.

Också Brian skjuter i stolpen på en magisk passning från sagde Awad. Två fina aktioner från grönvita spelare som borde resulterat i mål, det var ett avslut som Brian måsteförvaltat bättre.

Till slut blir det ändå en kvittering när inhopparen Karwan på bästa sätt förvaltar en nedbröstad boll som han på halvvolley drar in i bortre gaveln, snygga aktioner från Albin Sporrong som bröstar ned och Karwan som ser vad som måste göras med en skruvad yttersida som vapen för att få in bollen. Matchen slutar strax efter då målet föll på stopptid.

Reflektioner

  • Sammanfattningsvis gör VSK en godkänd match, inte mer och inte mindre. Det var ett litet fall framåt jämfört med premiären mot AFC, men inte så mycket mer.
  • VSK:s inledande taktik med långbollar fungerade inte. Långbollarna var antingen av för dålig kvalité eller så hade mötande anfallare för svårt att hålla i dem så att man fick längd i anfallen. Nu blev det många bortslagna bollar och många löpmetrar på forwards som inte ledde till någonting.
  • Långbollandet ledde till att VSK:s främsta anfallsvapen Ahmed Awad helt försvann ur matchbilden. Det var så klart inte tänkt så, men det var likafullt konsekvensen och säkert en av anledningarna till att VSK gick över till kortare bollar i andra halvlek. Spelet blev då också bättre med längre anfall
  • Trots bättre spel i andra halvlek hade laget förtvivlat svårt att komma till rena avslut. Det var bara tack vare Awads två fina aktioner som vi fick målchanser, utöver målet. VSK måste kunna skapa mer än så med det bollinnehav man hade och den dynamik som rådde i matchen.
  • Det går ofta för långsamt i anfallsspelet, då spelarna inte rör sig i synk. För att förstå vad som menas här kan man titta på hur Degerfors anföll i första halvlek. Resolut med tydliga linjer i vad man försökte åstadkomma. Vi ser inte samma tydlighet hos VSK där det lätt blir plottrigt ute på kanterna när man ska överbelasta. En annan effekt av överbelastning på kanterna är något vi fått se i de inledande matcherna, det saknas folk i straffområdet när väl insticken eller inläggen kommer, ty yttrar och mittfältare är ute och överbelastar och kan inte ta löpningarna in i boxen.
  • Försvarsmässigt gör vi på ett plan en resolut match men med ett system som fallerar när det behövs som mest. Vi tar hörnan som slutar med att Oliver Ekroth nickar i stolpen. Det är otroligt ouppmärksamt försvarsspel av VSK där. Oliver gör en klassisk bananlöpning där han löper från främre området i en båge runt klungan för att vika in mot bortre stolpen där bollen kommer. Den här aktionen är lika gammal som fotbollen självt och VSK måste veta sånt här. Man får inte släppa Oliver som man gjorde här eller vid hans 1-1 mål. När man möter Superettans bästa nickare kanske det är läge för man-man-spel i försvarsläget. Nu höll Oliver att på egen hand avgöra matchen mot VSK. Detta var helt onödigt och solkar betyget för försvarsarbetet som i övrigt var resolut matchen igenom. Här borde tränarduon ha tänkt ett varv till på hur Oliver ska hanteras, det finns många som kunnat berätta om det. Man måste vara cynisk när man har med spelare av Olivers kaliber att göra.
  • Vi vill absolut inte bara gnälla på tränarteamet utan utfärdar en stor applåd för modet att göra alla fem byten i denna match. Och med visst fog törs vi säga att det var det som räddade poängen åt VSK. Om vi betraktar bilderna nedan ser vi den monsterlöpning Albin Sporrong tar från sin vänstervingeposition, rakt in i straffområdet för att möta Hinkens inlägg som han sen behärskat bröstar ned till Karwan. Sporrong fullständigt flyger fram i den här löpningen och är så mycket snabbare än sina trötta motspelare. Det är den effekten man får av fräscha ben i slutet av matcherna. En trött Emil Skogh hade inte mäktat samma löpning i matchminut 91, efter en hel batalj i benen. Bra jobbat tränarteamet!
Brian gör sig redo att slå inlägget i nedre delen av bilden. Uppe ser vi Albin som ännu inte börjat löpa och som ligger flera meter bakom högerbacken som han måste förbi för att kunna möta ett inlägg.
Fyra sekunder senare kan vi observera att Albin precis bröstat ned bollen mot Karwan som stormar fram för att avsluta. Lägg märke till backen som ännu löper för att komma ifatt Albin, som redan gjort sig av med bollen. Albin tog fem meter på den här trötta backen genom sin löpning in i boxen – effekten av pigga vs trötta ben.
  • Det blir ett kärt problem för tränarduon att ta ut startelvan i nästa match – VSK spelade bättre med sina fem gjorda byten än vad man gjorde innan de kom till.

Spelare

Precis som vi sa efter AFC-matchen gör alla spelare på planen en solid insats, ingen faller ur ramen och heller ingen briljerar på ett anmärkningsvärt sätt. Naturligtvis fanns det hos många goda insatser, vi nämner en del här.

  • Dogge hade en tuff match med otacksamma långbollar att jaga. När han inte jagade dem jagade han backar och målvakt i VSK:s höga presspel. Föga glamoröst men Dogge skötte det riktigt bra och han borde som sagt haft en straff med sig.
  • David Engström gör sin bästa match i den grönvita tröjan i mannaminne. Han jobbar med små medel som knappt syns men det är mycket hög kvalité i hans aktioner. Enda plumpen var tveksamheten vid 1-2-målet.
  • Ribban gör återigen en bra match med många fina aktioner, vi vill dock att han ska vara ännu snabbare i sitt dirigerande på mitten. Nu blir det gärna en bolltouch för mycket som stoppar upp flytet i anfallen.
  • Ahmed Awad är en fantastisk trollgubbe – hatten av för honom. Nu måste VSK hitta ett sätt att utnyttja honom ännu mer i spelet. I den här matchen var han borta långa stunder.
  • Vi slänger in ett omnämnande för både Karwan och Albin som trots att de i övrigt inte gör något annat på de 10 min de får, så fixar de ändå kvitteringsmålet med varsin aktion av högt snitt. Precis sånt man hoppas på inhoppare ska klara av med piggare ben och huvuden.

Vi avslutar där vi började med att diskutera tonbanor och exponentiell utveckling.

Vi konstaterar att VSK i den här matchen tog ett steg i rätt riktning, men att det är långt kvar innan någon i det här laget presterar på sitt absoluta maximum.

Hur ser framtiden ut – är det en långsam utveckling vi kommer att få se, där truppen tar steg för steg ungefär som när en kör långsamt med stadigt tar allt högre toner utifrån sin harmoniska skala ju längre in i stycket man kommer – eller – får vi se en logaritmisk tillväxt av VSK:s förmåga på planen där utvecklingen sker närmast explosionsartat på nästan ingen tid alls i kommande matcher?

Ingen kan sia om framtiden men vi behöver en snabb tillväxt av lagets förmåga för att ha med en toppstrid att göra. En sådan utveckling är inte omöjlig, många av pusselbitarna är på plats redan. Nu måste man bara hitta de där sista nycklarna så att man får ut det på planen också och att alla börjar göra rätt saker vid rätt tillfällen.

Spännande – vi får se hur det blir.

Bild: Åke Hedvall – som fångat Albins nedbröstning till Karwan

Facebook Comments