Matchrapport VSK Fotboll – AFC Eskilstuna 2 – 1

Det var med stort intresse redaktionen såg fram mot gårdagskvällens träningsmatch där VSK Fotboll tog sig an AFC Eskilstuna. Vi minns alla överhalningen VSK drabbades av för nästan exakt ett år sedan då lagen möttes senast. Skulle det bli en repris eller skulle VSK kunna stå upp bättre denna gång?

Det visade sig gå betydligt bättre denna gång – det var förstås en blandning av att AFC är svagare än vid motsvarande tid förra året och att VSK är ett bättre lag än vad man var då.

Men som alltid vid träningsmatcher är det inte resultaten som är det viktiga utan prestationer och hur laget spelar som man vill titta på. För vår del har frågan varit i de här två inledande träningsmatcherna hur mittfältsspelet har sett ut och inte minst hur vårt nyförvärv Filip Ottosson har förmått att komma in i laget och i spelet. Vi har ett svar nu, mer om detta senare.

Annars började matchen på samma sätt som i fjol, med ett ursinnigt presspel från AFC:s sida. Det var attack direkt och VSK blev helt tagna på sängen. Som tur var för VSK var AFC inte särskilt effektiva i att skapa målchanser som en följd av att man konstant ägde bollen och tog den lekande lätt av VSK-spelarna, när de fick låna den några sekunder då och då.

I fjolårsmatchen höll AFC gaspedalen nere i 45 minuter och ledde i halvtid med 2-0 . Den här kvällen varade den mest intensiva pressen exakt i 3 minuter, innan man slog av på takten, något som gjorde det möjligt för de grönvita att börja organisera sig och hämta andan en smula.

VSK tuggade sig in i halvleken vartefter den gick och efter 15 minuter hade man i det närmaste skapat kontroll över händelserna. AFC ägde bollen men skapade absolut ingenting av värde framåt. Istället började VSK-spelarna tappa respekten och gav sig på allt djärvare omställningsförsök som på allvar började hota AFC.

Vartefter halvleken gick skapade VSK fyra riktigt heta lägen. Boris slog en utsökt boll fram till Emil Skogh som kommit in för skadade Filip Tronêt, ett öppet läge som Emil inte förvaltade utan sköt över. Det var den vassaste chansen i halvleken, förutom då Karwans snygga straffmål som han retfullt chippade in.

VSK-spelarna kunde gå av i halvtid i ledning och riktigt nöjda med vad de åstadkommit. De hade efter en chockstart lyckats hejda den svarta flodvågen, vända hela processen och börjat stressa AFC-spelarna att göra enkla misstag. VSK fick många omställningslägen med sig pga av hiskligt dåligt slagna passningar från AFC:s sida. Passningar rakt upp i banan som bröts och gav farliga omställningar gång på gång. AFC-tränaren kan inte ha varit nöjd med hur saker och ting utvecklade sig.

I andra halvlek trodde nog många att AFC skulle rycka upp sig och sätta bättre fart på bollen och visa VSK att de hade en växel till att lägga i. Man försökte nog med rakare och snabbare bollar i det centrala spelet till sina forwards men det var sällan man lyckades skapa något som var farligt. Istället fortsatte VSK att ha kontroll över tillställningen även om AFC fortsatt hade det mesta av bollen.

VSK utökade dessutom ledningen på en frispark som Dogge nickade in snyggt när en AFC-back halvmissat att plocka bort bollen. Lite ridå kändes det som för AFC. Man försökte och förvisso reducerade man, men man var aldrig riktigt nära att kvittera. Istället fortsatte VSK med sitt giftiga omställningsspel och man var nära flera gånger att skapa riktigt heta lägen som kunnat ge ytterligare utdelning.

Till slut vinner VSK matchen klart välförtjänt. Man har genom ett starkt lagspel besegrat en Allsvensk klubb utan att riktigt ens behöva kämpa livet ur sig. Med ramstyrka och tydliga linjer i spelet kryddat med variation fixade man uppdraget galant. Segern var egentligen aldrig hotad.

Här är våra reflektioner runt några av spelarna i VSK

Simon Johansson var bäst på plan, särskilt i första halvlek. Han visar verkligen att han är redo för nästa nivå. Som vi skrev i vår hyllningsartikel om honom i veckan (läs här), kommer alla som följer Superettan veta vem han är efter denna säsong.

Filip Tronêt är en riktig otursgubbe. Bruten näsa och borta från matcher i minst 5 veckor, han kommer dock kunna träna mycket tidigare än så. Vi kan bara hoppas att han är ännu hungrigare när han kommer tillbaka. Kanske läge på att utlysa en tävling hur hans mask ska motivlackas.

Våra nyförvärv i form av Sean Sabetkar fortsätter att imponera. Lugnt och sansat. Sean gick bara bort sig ordentligt en gång och höll på att ställa till det i ett uppspel, i övrigt prickfritt. Han var den spelare som markerade målskytten vid kvitteringsmålet, men där fanns inte mycket att göra, det var en riktigt bra prestation av anfallaren.

Emil Skogh som ersatte skadade Filip gjorde på nytt en bra insats från först högerkanten och sen vänsterdito i andra halvlek. Han har snabbt kommit in i VSK:s spel och ser till att skapa farliga lägen. Han borde som i förra matchen gjort mål när han kommer fri men skjuter över.

Återigen gör Dennis Person en riktigt bra insats. Karwan Safari gör en mycket bra halvlek där han är högst delaktig i att VSK får igång sitt anfallsspel genom snygga och smarta kombinationer.

Vi vill avsluta denna matchrapport med att reflektera över vårt nyförvärv Filip Ottosson.

Efter den här matchen står det nog klart för alla som tittat ordentligt att Filip i första hand är en offensiv mittfältare. Det framkom tydligt i första halvlek när VSK var pressat att Filip inte fick tag i motståndarspelarna eller var lyckosam i att bromsa spelvändningar eller passningar som gjorde att VSK kunde få andrum. Istället blev det klart i andra halvlek när spelet var utjämnat och han kunde ta en mer offensiv utgångsposition att han trivdes mycket bättre. Han gillar att pressa vid motståndarens straffområde och vara offensiv där, mer än att grisa i mittcirkeln.

Det blev också tydligt i den här matchen att Filip framförallt kommer att konkurrera om de offensiva mittfältspositionerna, kanske särskilt med Jonas Hellgren. De har ett liknande spelsätt med känsliga fötter och bra blick för spelet. Båda kan ta en defensiv mittfältsroll men de är inga grisar som fysiskt stoppar motståndarnas anfall.

VSK har nu bara en sådan spelare i truppen som är en riktig stoppkloss på det defensiva mittfältet – Boris Ljevar. Boris var för övrigt utmärkt i gårdagens match.

Det framstår som helt klart att klubben med sportsligt ansvarig i spetsen som gång på gång sagt att varje position ska vara konkurrensutsatt nu måste värva en till spelare med uttalade egenskaper på det defensiva mittfältet. Just nu finns bara Boris där.

Klubben får helt enkelt inse att antingen tar man tillbaka Moggia eller så värvar man någon med liknande egenskaper. Det vore i det närmaste tjänstefel att inte snabbt som attan lösa den här sista pusselbiten i truppen.

Tränarna ser gärna att Moggia återvänder då han kan deras spelsystem och man vet att han fungerar i gruppen. Oavsett vad man nu väljer finns inget att vänta på. Ingen av de som finns i dagens trupp kan ersätta det Carlos bidrog med, en till sådan spelartyp utöver Boris behövs.

Facebook Comments