Analys: VSK Fotboll – BP

När dessa ord nu skrivs några dagar efter att VSK Fotboll mycket nesligt förlorade hemmamatchen mot Brommapojkarna känns det nästan lite löjligt när man minns tillbaka på vad vi skrev innan matchen skulle vara viktiga faktorer för att den här matchen skulle kunna vinnas. Vi skrev så här i vår inför-matchen-rapport.

”Det gäller att ha tålamod och minimera de individuella misstagen”

”Den här matchen betyder mycket för båda lagen och om VSK tidigt får hål på BP finns stor chans att luften går ur laget. Blir det tvärtom är sannolikheten stor att man kommer kriga som spartaner ända in i kaklet för att försvara sin ledning, då poängen är av yttersta vikt för klubben. Detta sagt, VSK måste alltså vara på tå från början och inte skänka bort ett tidigt ledningsmål till gästerna, som man gjort i flera av höstens hemmamatcher”

Ja, vad säger man, det tog alltså sex minuter innan Anton fick vittja den egna kassen och totalt sett var det en radda av dåliga individuella beslut som låg bakom de båda baklängesmålen i denna match.

Nu kanske någon invänder att individuella beslut och prestationer som leder fram till farliga situationer och mål för motståndaren inträffar hela tiden i fotboll och därför kan man inte vara allt för kritisk när sådant inträffar hos det egna laget.

Visst är det så.

Samtidigt, laget som befunnit sig i seriens absoluta bottenskikt hela säsongen hade denna dag spelare som inte begick motsvarande misstag. BP vann matchen för att de gjorde färre individuella misstag än vad VSK-spelarna gjorde.

Matchen

Om själva matchen kan man väl mest säga att VSK förutom de sex första minuterna inte alls kom upp i normal standard. Matchen började som sagt bra där det grönvita laget direkt visade att man ville ta tag i den här matchen.

Man bollade runt och såg till att röra boll och spelare för att försöka komma till avslut. I ett av anfallen fick VSK en hörna som dessvärre kontrades in av BP. Det är svårt att säga att BP gjorde de särskilt bra, de sprang mest in i straffområdet där virriga VSK-spelare gick bort sig och inte tog givna markeringar. Bollen hamnade hos en helt fristående BP-spelare och 0-1 var ett faktum. Det som inte skulle hända alltså.

Efter det gick inte riktigt VSK att känna igen. Det blev mer stillastående och statiskt, färre löpningar och allmänt otajmat spel. Som tur var för VSK var BP lika dåliga så VSK lyckades ofta erövra bollen genom ett högt presspel eller i vart fall stressa backarna att slå dåliga passningar framåt i banan. Men VSK lyckades trots stort bollinnehav inte få till några bra chanser.

Det enda undantaget från denna sanning var när Simon Johansson mycket snyggt frispelade Brian Span som påpassligt smet mellan de båda mittbackarna och kom fri. Han gör inga misstag utan drar in bollen i nättaket från dålig vinkel, ett klassmål.

Dessvärre var denna snygga aktion den enda vi fick se på hela matchen från VSK:s sida. Det mesta andra som publiken bjöds på var av sekunda vara.

Halvleken tog slut och förhoppningen var väl att VSK skulle kunna komma ut igen och ta tag i det som man gjorde i första halvlek innan BP:s ledningsmål.

Nu visade det sig att det var allt för högt ställda förväntningar på laget. Faktum var att andra halvlek inte var ett dugg bättre. Det var alldeles för mycket felpass, otajmade löpningar, lite för hårda eller lite lösa passningar. Hela spelet var i osynk, ungefär som att alla spelarna hade glasögon på sig som förvred verkligheten lite lite grann, så man trodde man gjorde rätt men bollen istället hela tiden hamnade lite fel, i förhållande till hur medspelarna stod och tog löpningar.

BP gör också 1-2 på försvarsslarv och lojt arbete med för mycket bolltittande.

Resten av halvleken präglas av VSK:s försök att kvittera, vilket inte lyckas. De sista 30 minuterna har VSK inget ordnat spel utan tjongar mest upp bollen mot fyra anfallare och hoppas att något ska hända. Det gjorde det inte. Sanningen är att VSK aldrig var nära att ta poäng i denna match där BP-spelarna var betydligt mer taggade, fokuserade och krigade på trots att deras spel nästan var lika dåligt som VSK:s. De visade karaktär där de grönvita inte gjorde det.

VSK gjorde årets sämsta hemmamatch och totalt sett till hela säsongen, bara slagen av icke-prestationen i Mjällby i våras.

Analys

Det finns förstås många saker att säga och analysera efter en sådan här sur förlust, där nästan ingenting stämde av spelet eller de intentioner laget möjligen hade inför matchen. Men istället för att tjata om saker vi redan plockat upp i tidigare analyser, fokuserar vi idag på hur laget förbereds psykologiskt för sin uppgift på plan.

Efter matchen ser vi flera VSK-spelare som går fram till domaren för att säga ett sanningens ord till honom. Frustrationen på domaren var monumental bland de grönvita och nu skulle han få veta det. Det skälldes och skreks på domaren på planen och senare i spelargången.

Att spelarna ger sig på domaren är inte helt lätt att förstå. Förvisso var han inte bra, han missade en hel del och överdömde i andra situationer. Till hans försvar gjorde han det lika åt båda hållen. Man kan lugnt säga att BP-spelarna hade samma anledning att vara rasande på domaren för två gula kort som var helt obegripligt dömda mot dem.

Men BP vann så de brydde sig så klart inte. Frågan är varför VSK:arna gav sig på domaren. Han hade inte på något sätt dömt så att VSK gått miste om en målchans, tvärtom, han gav laget några fina frisparkar i farliga lägen på tveksamma grunder. VSK:arna kanske inte skulle vara tacksamma för hans insats men att hoppa på honom och skälla ut honom var faktiskt helt orimligt.

Men så klart, det handlade inte om domaren, han fick klä skott för spelarnas frustration över den dåliga prestationen.

Alla spelarna var så klart frustrerade och säkert vansinniga på det blodfattiga spelet och att ha blivit förnedrade på hemmaplan av ett riktigt bottenlag.

Det var inte bara efter matchen spelarna kände frustration utan så klart också under matchen. När spelarna går och känner frustration under en match vet man att något är fel med förberedelserna inför drabbningen.

Är det något en coach vill undvika är det att spelarna känner frustration på planen, detta av en enkel anledning. Om du är frustrerad fokuserar du på fel saker i en match. Om ditt fokus hamnar på vad domaren gjort, eller en motspelare sagt till dig, eller missen du precis gjorde som gav motståndarna en farlig chans, ja, då är matchen förlorad.

När frustrationen väller upp inom spelarna slutar de att vara närvarande på planen och i spelet. Konsekvensen är förödande för hur man kan lyckas med att göra det man vill under matchen.

Det säger sig självt, om du inte är fokuserad på det du ska göra utan har tankarna på annat håll kommer du misslyckas med det du håller på med. Detta är givet och anledningen till att spelarna på planen hela tiden försöker psyka varandra. Kan man få sin motståndare arg eller upprörd över något, sa tappar han fokus och därmed prestation. Fråga Dennis Persson om ni vill veta mer.

Vi såg det tydligt i andra halvlek hur laget helt tappade linjerna i spelet, det var som att beskåda en pojklagsmatch, ärligt talat.

Men frustration ger inte bara fel fokus, det kostar massor av psykisk energi att vara arg och frustrerad på något, energi som inte kan fås tillbaka då den är spenderad. Detta bidrar till att det är väldigt svårt för spelare att släppa frustrationen, andas lite och ladda om under pågående match, energin är helt enkelt förbrukad och någon ny finns inte att tillgå just nu.

Man kan lugnt säga att BP fick VSK precis dit man ville.

Men det har inte bara varit BP, utan det här är ett mönster vi kunnat skönja denna säsong. Lag som VSK mött där det är uppenbart att motståndarna haft fokus, jobbat efter sin plan som ett lag tillsammans, där VSK-spelarna inte mäktat med det på samma sätt.

Alla förberedelser som ett lag vidtar före match. Vi pratar om den grundläggande träningen, vi pratar om de matchförberedande träningarna, taktikdispositioner och genomgångar, lagsamlingen före match, coachens genomgång med laget och enskilda spelare, allt har bara ett enda syfte – att undvika att frustration bryter ut bland spelarna på planen.

Genom att ha upplevelsen av att vara förberedd på allt som kan hända på planen går du ut till matchen med ett lugn, ett fokus och en känsla av att vad än som händer kommer du kunna klara av uppgiften, du kommer fixa det. Med självförtroendet på topp och en självkänsla som säger dig att vi som lag är bättre än dem, låt oss nu visa det – så kommer man att komma långt om bara de flesta i laget känner samma sak.

Skulle man kunna titta in i spelarnas hjärnor och läsa av deras sinnesstämning när lagen står uppställda, sekunder innan domaren blåser igång matchen, skulle man med hyfsad precision kunna säga hur den här matchen kommer att sluta.

Alla spelare vet hur det känns när man har en optimal laddning, en sån där som kan få en att flytta berg och aldrig ge sig i en match utan kämpa som en galning. Inget kan störa en från uppgiften utan man är så inne i matchen att man är beredde att dö för laget, där och då.

I BP-matchen var det bara en grönvit spelare som visade den laddningen, det var Brian Span. Övriga i laget var inte i närheten av att ha rätt laddning eller fokus i denna match. Till och med hos Anton saknade man det självklara lugnet och fokuset på här och nu. Han utstrålade inte samma trygghet som han brukar.

Här är anledningen till att VSK förlorade matchen och att frustrationen tidigt bröt ut hos spelarna. Laget var för dåligt förberett för uppgiften. Tränaren lyckades inte landa tillräckligt många av spelarna i deras optimala prestationszon. Och ska vi vara helt ärliga har det överlag varit rätt skralt med detta under säsongen.

Laget har dock gjort fantastiska insatser, nästan alltid mot bättre motstånd där man varit nederlagstippade och haf underdogstatus.

Man brukar säga att lag har lättare för ett visst motstånd än annat. I VSK:s fall skulle man kunna säga att man har lättare att känna sig nederlagstippade och prestera under dessa förhållanden, jämfört med att förväntas vinna och föra matcherna på hemmaplan.

Man kan då få för sig att det finns speciella egenskaper hos spelarna och i truppen som gör att de är bättre på något av det här och sämre på något annat. Så är så klart inte fallet. Att tro på en sådan enkel kategorisering och göra den till en sanning, är psykologi för förskolan.

Om det inte är sant, vad är då det? Varför är det så att laget har så svårt att prestera på hemmaplan och så bra, relativt sätt, på bortaplan?

Svaret på frågan är tränaren.

Vi pratar då inte framförallt om hur tränaren väljer hur laget spelar fotboll utan eller tränarens syn på fotboll i allmänhet, utan framförallt hur tränarens egna psykologiska världsbild ser ut.

Thomas har gång på gång visat att han förmår att förmedla till laget underdogkänslan och sen vända den till något positivt genom att gjuta samman laget mot en gemensam fiende och sen gett laget de taktiska verktyg de behöver att lyckas överkomma motståndarnas överlägsna fotbollskunnande.

Här är Thomas riktigt duktig. Dessvärre har han ännu inte hittat rätt med hur han optimerar laget psykologiskt när det handlar om att gå in och föra matcher mot sämre motståndare eller få in tron på sig själv när man spelar på hemmaplan.

Många av lagets matcher på hemmaplan i år har känts ofokuserade, som att man inte riktigt spelar som ett lag med en gemensam målbild, vad är det man försöker åstadkomma egentligen, kan vi på läktarna undra över.

Det är alltid svårare att vara kreativ och spelförande men de flesta lag klarar av det på hemmaplan, för de har lärt sig hur man gör och kan nästan automatiskt koppla på hemmaplansladdningen. En laddning som innebär att laget ska spela sitt spel, försöka föra matchen och inte ge motståndarna någonting gratis.

I VSK har Thomas inte lyckats skapa detta. Det må vara så att laget rent fotbollstekniskt vet hur de ska ta sig an matchen, det är det nog ingen som tvivlar på. Men laget har inte haft rätt psykologisk laddning för uppgiften.

Det är skillnad på hur man skapar en vi-känsla i laget utifrån de olika förutsättningarna som råder inför matchen. Mot svåra motståndare på bortaplan får man kanske jobba med underdogmetaforen. På hemmaplan får man ofta jobba med vi är vackrast-vi är bäst metaforen.

En tränare måste ha en palett av olika grundmetaforer han använder för att få ihop laget och spelet inför en match, beroende på vad som väntar på andra sidan och vart det är någonstans. Målet är så klart att skapa vi-känslan i laget och få varje individ hårt dedikerad till uppgiften som står för dörren. Då ökar chansen till optimal laddning hos spelarna och till goda prestationer.

I år har vi sett att underdogmetaforen fungerar som verktyg, men i övrigt har det varit skralt med hur laget förberetts för andra typer av situationer på fotbollsplanen.

Vill vi förstå VSK:s diffusa spel mot BP och i många andra hemmamatcher i år är det i de här områdena vi ska leta efter svaren.

Nu återstår några hemmamatcher och tränarstaben måste tillsammans med spelarna nu diskutera hur man jobbar med målbilder, hur man får ihop gruppen optimalt laddad inför hemmamatcherna. Poängen behövs nu så det här är ingen akademisk önskan utan en direkt nödvändighet om laget ska börja kunna hitta rätt in i matcherna och få en bra prestation över 90 minuter.

Spelet laget visade mot BP vill vi aldrig mer se och vi vill heller aldrig se laget så dåligt psykologiskt förberett på en match, som vi fick uppleva i måndags.

Facebook Comments