Superettan: Annos gröna hjärtan – omgång 26

Dags då att dela ut hjärtan efter katastrofen på Parken som matchen mot Öster ändå får betecknas som. Det finns mycket att vara kritisk över, inte minst spelarnas inställning och prestationer. Men men, här ska det delas ut ros så redaktionen har ansträngt sig för att se det positiva i denna match och hur spelarna faktiskt löste sina uppgifter på planen.

Nja, det var ingen lätt uppgift men visst fanns det spelare som inte var helt tagna av stundens allvar och som faktiskt försökte spela fotboll på normal nivå. Ingen av VSK-spelarna glänste precis men våra hjärtan delas så klart ut ändå.

Nåväl – här är våra gröna hjärtan för matchen mot Östers IF

💚💚💚 Calle Svensson
💚💚 Brian Span
💚 Jonas Hellgren

Calle Svensson

Calle var tillbaka på allvar i truppen och i spelet till denna match. Man märkte ingen ringrostighet utan det var fullt fokus på uppgiften och fina aktioner matchen igenom. Calle var försvarsgeneral matchen igenom och gjorde inga misstag. Båda baklängesmålen kom till på hans sida av planen, men han var aldrig inblandad i situationerna. Calle försökte få igång laget med positiv energi och genom att dra igång anfallen från bakplan. Det senare lyckades inte men Calle var en av få som i alla fall försökte.

Brian Span

Precis som Calle försökte Hinken åstadkomma något i den här matchen. Han rev och slet och sprang milvis på vanligt manér. Det går knappast att säga att han fick ut särskilt mycket av allt arbete men heter man Brian gör man sitt jobb oavsett vad övriga laget håller på med för konstigheter. Vi minns särskilt Hinkens hemåtlöpning i första halvlek när Öster höll på att bygga upp ett farligt anfall centralt. Någon mittfältare var inte på plats men sin vana trogen tar Hinken en mosterlöpning, kommer ifatt och avvärjer situationen. Hinkens lägstanivå är imponerande, han tycks oförmögen att göra en dålig match i år, inte ens i den här matchen gör han det dåligt trots att hans lagkamrater är anfrätta av ångest och inte klarar av att prestera.

Jonas Hellgren

Jonas hade så klart all anledning att vara nog så taggad att möta sitt gamla lag. Han gjorde en okej insats i ett hav av underkända prestationer i övrigt i laget. Han hade det minsann inte lätt. Övriga mittfältare rosade inte den så kallade marknaden. Jonas slet ensam i det tysta på mittfältet för att försöka få kontroll. Oftast gick det bara halvbra. Men Jonas försökte, han rörde på sig för att vara spelbar, såg till att inte drälla med bollen utan passade snabbt och jobbade vidare. Någon hjälp fick han inte men han visade moral och kämpade stenhårt för laget. Något som visade sig på slutet när han fick kramp med 10 min kvar, det var ingen annan spelare i laget förutom möjligen Brian som var nära den typen av tillstånd. Att tränaren inte bytte ut Jonas är obegripligt.