Som våra läsare redan vet har vi startat en podd (första avsnittet kommer vilken dag som helst nu) som heter Uppför Bågebacken. Vi valde namnet för att Bågebacken som ett mytiskt begrepp är nära förknippat med VSK Fotbolls senaste storhetstid med spel i Allsvenskan och lagets mytomspunna tränare Lennart ”Liston” Söderberg.
Alla som vet något om den tiden känner till Listons brutala träningsmetoder som innebar hopplöst jobbig backträning och bokstavligen 100-tals armhävningar och situps på träningspassen.
Ett standardinslag i försäsongsträningen var backträningen i den så kallade Bågebacken på Blåsbo (se karta). Den backen har sett många A-lags spelare spy av utmattning och ingen som varit med om ett pass med Liston i den backen lär glömma det för resten av livet.
Myterna är många och vandringsskrönorna går bland fansen i klubben, vad som hände där i backen med slavdrivaren Liston som jagade spelarna till bristningsgränsen.
Bågevägen där Bågebacken finns är alltså en ca 300 meter lång gatstump som börjar vid Cityringen och vinklar sig uppför mot Föreningsgatan där den slutar. Gatan lutar hela tiden uppför med en rejäl lutning i själva kurvan. I ändarna är lutningen mer mänsklig men fortfarande fullt noterbar.
För att en gång för alla reda ut begreppen om hur det faktiskt såg ut på riktigt tog vi och ringde upp fd VSK-tränaren och gamle storspelaren Peter Markstedt och bad honom berätta sanningen.
Du har tränat i Bågebacken under Listons ledning?
– Ja, gud ja. Ingen människa kan någonsin glömma ett pass med Liston i den backen.
Berätta om vad det innebar med Bågebacken
– Börjar med att säga att man måste komma ihåg att på den här tiden när jag och Liston var verksamma så fanns det inga konstgräsplaner. Det fanns en grusplan att vinterträna fotboll på, men gruset var snarare stenar så det var inte skönt att glidtackla där som mittback. Försäsongsträning handlade därför mycket om konditionsträning i olika former, Liston och Svenne Käll som skötte om akademin älskade konditionsträning, säger Peter.
– Det blev så att Liston gärna avslutade varje eller i vart fall många av vinterpassen i Bågebacken.
Vad hände?
– Oftast var det så att efter ett löppass styrdes kosan mot Bågebacken där det hela skulle avslutas. Vi skulle bara springa upp för backen i maxfart och sen jogga ned igen, säger Markan.
– Vi fick aldrig i förväg reda på hur många vändor vi skulle göra. Det var ett ständigt tjat från oss – hur många gånger är det kvar?
– Liston svarade aldrig på den frågan…
Hur länge höll ni på då?
– Det var nästan alltid så att vi slutade först när någon av spelarna hade spytt av utmattning.
– När jag tänker tillbaka på det känns det nästan som att det var det Liston ville och hade som riktmärke för hur många gånger vi fick springa i Bågebacken, säger Peter och fortsätter.
– Jag tror han fick en kick av att se oss lida
Oj, är han sadist?
– Hahaha, nä, inte på det sättet. Mer att han älskade att se fotbollsspelare träna stenhårt, för då visste han att det skulle bli segrar på fotbollsplan längre fram.
– Det var sjuka pass, ibland fick han för sig att vi skulle göra tusen situps på en träning, det går ju inte, konstaterar Peter.
– Men vi fick göra det likafullt
Varför blev det just Bågebacken tror du?
– Det var nog mer bara att den ligger nära Arosvallen och att det var nära dit när vi var klara. Man kan ju säga att det var tur att det var nära, för vi var helt utpumpade, man kröp tillbaks, säger Peter skrattandes.
– I omklädningsrummet var man så slut att man bara låg på golvet i en halvtimme och återhämtade sig, eller så satt man i bastun en timme och bara tittade rakt fram, ofta blev det båda sakerna.
Kan de där passen ens ha varit nyttiga för kroppen?
– Hahaha, ja, det kan man fråga sig, men jag vet en sak i alla fall, de hade stora psykologiska effekter på oss.
– Om du tränar löpning i lutningar känns det mycket lättare att springa på plant underlag när du väl ska göra det. Skillnaden var påtaglig och vi kände oss väldigt starka när vi sprang på en fotbollsplan sen. Vi fick självförtroende av den där träningen, vi visste att vi skulle orka springa hur mycket som helst på en match, det gav oss ett psykologiskt övertag, säger Peter och reflekterar vidare.
– Jag tror Liston visste precis vad han gjorde med oss. De här dödspassen gjorde gruppen tillsammans och vi klarade av det tillsammans. Det skapade en otrolig samhörighet i gruppen. Vi satt där i bastun efteråt hela truppen, ingen orkade ta på sig kläderna och åka hem. Just den där stunden efter passen som vi tillbringade tillsammans med känslan av att vi klarat av något (eller snarare överlevt något) gjorde oss starkare som kollektiv. Det var något vi hade nytta av sen på planen och jag tror Liston visste det på något sätt, konstaterar Markan.
Peter fortsätter på psykologitemat…
– Nu när man är lite äldre inser man att fotboll handlar lika mycket om psykologi hos spelare och truppen som själva fotbollsspelandet med uppställningar och taktik osv.
– Liston var en fotbollspsykolog utan att själv veta om det tror jag. Han hade en intuitiv känsla av hur man bygger upp självförtroende hos spelarna och hos truppen. Metoderna var brutala och skulle nog inte funka idag på samma sätt, säger Peter,
– Men det funkade då och det gav resultat. Träningen i Bågebacken blir liksom den yttre symbolen för hur Liston jobbade för att forma sina trupper och bygga upp de enskilda spelarna.
Du Peter har ju varit runt om i världen i olika klubbar och stött på många tränare, har du fått uppleva samma typ av träning någon annanstans?
– Hahaha, nej, faktiskt inte. Visst har det väl förekommit lite backträning i mycket kortare backar, men det har varit under säsong och haft helt andra syften träningsmässigt.
– Nej, så att få uppleva Bågebacken en mörk måndagskväll i snöslask, vimmelkantig av trötthet och en gastandes Liston i bakgrunden som driver på, det kunde man bara få uppleva i Västerås och i VSK, sammanfattar Markan det hela med.
DU HAR VÄL INTE MISSAT
Kalle Karlsson om transferfönstret
Uppför bågebacken – Kärt barn har många namn, eller?
”Simon borde procent på all vidareförsäljning!”