Matchrapport: VSK Fotboll – Dalkurd FF samt analys

Precis som vi skrev i vår inför-match-rapport var risken stor för att denna match skulle utvecklas till en riktig holmgång mellan två lag som båda ville suga den söta nektarn ur tre bärgade poäng. Vi skrev också att om Dalkurd tar ledningen kommer man att kämpa till siste man för att behålla den.

Exakt så blev det.

Det här blev en match som många valt att beskriva som ”märklig”. Kanske var det för alla avbrotten, att VSK kvitterade i 99:e minuten, eller möjligen något annat som man inte brukar uppleva på en fotbollsplan.

I våra ögon var denna tillställning vare sig märklig eller konstig. I själva verkat kom matchen att falla ut precis på det sätt som ett av lagen önskade, nämligen Dalkurd.

För alla som såg deras senaste match mot Varberg på hemmaplan där man till slut vann med 1-0 känner igen hela gameplanen från den drabbningen. Få till ett ledningsmål och sen försvara sig. I den matchen lyckades man, här fick man till slut vika ned sig och släppa till en kvittering.

Man kan tycka vad man vill om den här extrema försvarstaktiken, men laget spelar efter sina resurser och gör det bra, och man är framgångsrika i sitt sätt att spela fotboll.

Om vi då tittar till matchen så går den väl bara att sammanfatta att VSK kom sorgligt oförberedda till den. Att åka på ett billigt och slarvigt baklängesmål efter 2 minuter är mer än underkänt. Det gav Dalkurd precis det vi inte ville att de skulle få, möjligheten att spela på resultatet. Det tog alltså 97 minuter att kompensera för det slarvet. En fotbollsmatch är 90 minuter. Inga marginaler här inte.

VSK:s första halvlek kan nog bästa sammanfattas i ett ord – impotent. Laget föll tillbaka i gamla synder med ett extremt långsamt, andefattigt och stillastående anfallsspel. Fram till vattenpausen efter 30 minuter var nog det sämsta VSK-spelet man presterat denna säsong och kanske längre tillbaka än så. Efter pausen blev det lite bättre.

Det var Dalkurd som gjorde VSK dåliga. Det var inte särskilt svårt heller. Backa hem, äg bollen, slå långbollar när VSK vågar sig upp.

VSK kunde inte bestämma sig om man skulle pressa högt eller falla tillbaka och bli kompakta och själva gå på omställningar – det blev något mitt emellan. Dalkurd hade inga problem att kontrollera tillställningen via sin mittfältsdominans.

Förutom Simon Johanssons skott i ribban hade VSK inga vettiga målchanser i denna halvlek, man blev helt neutraliserade av Dalkurds kompakta försvarsarbete.

I andra halvlek förändras inte matchbilden nämnvärt. Det hela utvecklas till en kamp och sluggerfest där det hela endast handlar om två saker. VSK försöker till varje pris göra mål, Dalkurd försöker med alla former av medel förhindra detta.

Det var inte vackert att se och det går inte säga att VSK lyckades särskilt väl heller i sin kamp att få in bollen. Faktum är att Dalkurd hade vunnit den här matchen med 2/3-0 om det inte varit för Neurs fantomräddningar.

Nu lyckades VSK grisa in bollen till kvittering på övertid och det kanske var en rättvis utkomst av den här matchen. Men få hade kunnat klaga på om Dalkurd vunnit, de hade de hetaste chanserna.

Analys

Det finns så klart mycket att säga om den här matchen. Låt oss börja med att konstatera att VSK-spelarna återigen, som så många gånger förr den här säsongen, visar god moral och ett jävlar anamma som gör att de till slut får in kvitteringsbollen och räddar en poäng.

Det är en viktig egenskap som kan visa sig vara avgörande för höstens utgång.

I övrigt fanns mycket att önska från tränare ned till spelarna i den här matchen.

Om vi börjar mer övergripande går det att konstatera att tränaren släppte ut spelarna på planen med en spelidé som för åskådaren var oklar vad den gick ut på. Det gick inte från läkarplats att skönja linjerna i spelet utan det verkade falla sig lite hur som helst. Försökte man pressa högt? Vilken var Simons roll? Varför vek Petar ned och hämtade boll och lämnade en anfallare kvar i offensivt läge? Hur var positioneringen av vingarna tänkt? Varför valde man att spela så långsamt? Varför detta eviga bolldrällande på mitten?

Många frågor. Tillsammans målar de bilden av ett VSK-spel i framförallt första men även till delar i andra halvlek som helt gick i baklås och som såg mer förvirrat än organiserat ut.

VSK fick liksom inte tag i spelet och kunde styra det. Anledningen var som vanligt att man förlorade mittfältet och fick jaga boll och spelare. VSK:s centrallinje var svag i den här matchen. Det var från mittbackarna som hade svårt att hänga med i Dalkurds anfall, till det centrala mittfältet som förlorade kampen om herraväldet på mitten, till den centrala anfallspositionen som aldrig riktigt fanns i den här matchen, mer än på slutet när Karwan kom in.

Om centrallinjen sviktade var kantspelet inte mycket bättre. Det går att ifrågasätta hur vingarnas positionering såg ut då man ofta tappade sin gubbe bakåt pga offensiva räder, samtidigt som man inte heller mer än fläckvis lyckades understödja eller starta anfall på något organiserat sätt.

Det kändes som större delen av laget var ur balans och inte fick till det.

VSK gjorde alltså en av sina sämsta förstahalvlekar på väldigt länge. Tränaren får ta på sig att han inte lyckades förbereda laget, alternativt inte få dem att göra som han vill på planen. Vad det är blir ju en akademisk fråga till slut när laget var på vippen att förlora matchen i den första halvleken.

Vi får bara konstatera att laget måste kunna komma bättre förberedda till match, med en idé vad som ska ske och en plan B om det inte går att spela som tänkt för att motståndaren vidtar åtgärder. Vi kan inte kosta på oss lyxen att göra usla halvlekar för att sen tvingas till heroiska insatser i andra halvlek för att försöka komma ikapp. Det är inte professionellt skött på något plan, vare sig av tränare eller spelare.

Visst kan alla göra dåliga halvlekar och matcher, men det här är ett mönster som vi sett i många matcher i år. Nu börjar det bli tajt med poäng och matcher, då finns inte utrymmet för att agera så här kvar längre.

Det måste helt enkelt bli bättring på detta. Vi måste kunna ha en idé om vad vi vill göra på planen och sen se till att det händer, precis som Dalkurd gjorde i 104 minuter av den här matchen.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi trodde att matchen hemma mot J-Södra skulle vara vändningen och att vi nu skulle få se ett spelsystem som gav laget välbehövliga poäng. Det verkar mer som att det var undantaget och att det vi fått se i de senare matcherna är det vi riskerar att få se under hösten. Det bådar inte gott.

Spelare

De flesta VSK-spelarna på plan i den här matchen gjorde inte någon av sina bättre matcher. Man krigade men återigen var det 11 individer som gjorde det utan ett system som bar dem.

Anton räddar laget igen med några grymma aktioner och ser till att laget fortfarande har chansen att bärga poäng – Tack Anton!

Filip Tronêt gör en del fina saker men är alldeles för ensam för att kunna lyckas med något.

Filip Ottosson gör en godkänd insats men får svårt att utnyttja sina styrkor när resten av laget står och glor. Han kan slå bollar men då måste övriga röra på sig. Filip fick mest jaga Sabovic i Dalkurd som var matchens gigant på mittfältet, när han väl stod på benen.

Det finns väl inget fint sätt att säga det här på, men nu får tränaren tills vidare bänka både Simon Johansson och Carlos Gaete Moggia. Laget har inte råd med deras fippliga och långsamma spel som leder till evinnerliga bolltapp och uppbromsning av spelet på den centrala ytan. De får sitta på bänken tills de har visat att de kan slå bollen direkt utan att ta emot och behandla och stoppa upp anfallen. Se och lär av Filip Ottosson hur han spelar.

Med Boris borta föreslår vi Albin Sporrong bredvid Filip och att Jonas Hellgren kommer in igen i nästa match. Spelet på mitten måste gå fortare och ha en högre säkerhetsnivå.

Värvningar

Det finns ännu tid att värva någon eller flera spelare till laget. Det är nödvändigt när nu laget tycks vara på väg ned i en svacka med flera viktiga spelare ur form och med ett spel som svajar betänkligt. Om VSK avser att spela som man nu gör med vingar är en viktig prio att värva en vänstervinge som kan vara ett offensivt hot och som kan utmana och trycka sin motståndare bakåt i planen med sina aktioner. Det har inte VSK i Dennis Persson som trots många fina egenskaper inte klarar av just det. Dennis har genom att fint delta i spelet kommit fram till lägen i straffområdet de tre senaste matcherna, men är väldigt begränsad vad han kan åstadkomma där. Helt enkelt, vi behöver en vinge som kan avsluta och göra mål när laget spelat fram honom till lägen. Dennis är i allt väsentligt en försvarsspelare och ska så fortsätta vara.

Vi vet att det är svårt att hitta men VSK behöver desperat en powermittfältare likt Sabovic i Dalkurd som kan ta tag i spelet och driva boll framåt. En bollvinnare som kan sätta igång anfall och driva förbi sin gubbe och göra allt detta med fart så att det inte blir stiltje i spelet. Utan den spelartypen på plan blir det svårt att vinna mittfältskampen. Vi har föreslagit att plocka in Suljevic, mest på skämt så klart. Men likafullt är det en sådan spelare VSK nu behöver.

För att sammanfatta: De är på mitten vi tappar matcherna, det är därför logiskt att det är där vi behöver bättre spelare som i vart fall är lika bra som motståndarna.

Tränaren

Ja, Thomas Gabrielsson. Nu börjar sanningens minut krypa närmare. Två poäng till kvalplats, sannolikt en efter Syrianskas hängmatch mot Öster i veckan.

Det börjar bli ett tufft läge och riskerna ökar hela tiden, för varje match som spelas av VSK eller andra lag.

Det är tydligt att vi inte är bättre än vad vi visar i våra matcher, motståndet är helt enkelt så mycket bättre än i Div 1 och vi har nog varit oförberedda på att skillnaden var så stor.

Det är i ett sånt här läge man behöver en plan. En plan som inte bara går ut på att vinna nästa match, man måste ha ett större mål som spelarna också kan och ska förhålla sig till.

VSK behöver ta ca 14 poäng till i årets serie för att vara någorlunda säkra på att slippa kval. Det finns inga garantier men den poängsumman tycks räcka, givet hur andra lag spelat i år.

Det ska kunna ordnas så klart, 14 poäng på 13 matcher är något under det poängsnitt vi har så här långt. Dock inte mycket.

Det är nu det är rätt läge att samla gruppen och diskutera hur den faktiska verkligheten ser ut och vilka förutsättningarna är. Vi vet att 14 poäng gäller. Diskutera med spelarna hur vi når dit. Vad är det som måste göras för att lyckas? Vad behöver ändras, vad är vi duktiga på som ska göras ännu mer av osv.

Låt spelarna känna sig delaktiga i det här, låt 14 poäng bli deras personliga mål och låt det bli ett mantra, något som laget samlas runt och fokuserar på.

Visst, sen ska varje match vinnas och allt det där, men truppen behöver samlas runt något större nu, något som är konkret och går att ta på.

Ta två skålar med 14 tändstickor i den ena, låt den stå i omklädningsrummet. När laget tagit poäng flyttar lagkaptenen över en tändsticka för varje poäng till den tomma skålen, under överinseende av hela laget. När skålen med tändstickor är tom, ja, då är målet nått och spelarna har gjort det de ska.

Enkel gruppsykologi som alltid fungerar om man utför den på rätt sätt.

Hur det nu än är, tiden är kommen för att agera och se sanningen för vad den är, vi riskerar att hamna i kvalspel, något som till varje pris måste undvikas. En plan för hösten och hur 14 poäng ska bärgas behövs nu.

Facebook Comments