Långläsning: När presterar lagidrottare som bäst- när de är som delfiner eller myror?

För några år sedan fann marinbiologer ett märkligt beteende bland ett gäng unga flasknosdelfiner. De samlades i grupp och tuggade på en blåsfisk. Varje delfin tuggade försiktigt på blåsfisken och skickade den sen vidare till nästa delfin. (artikel)

Blåsfiskar är giftiga (dödliga) för delfiner och människor, så vare sig de eller vi kan inte äta dem som de är. Men det är också känt att precis rätt mängd av blåsfiskgift har en narkotisk effekt.

Uppenbarligen hade tonårsdelfinerna lärt sig tugga precis lagom mycket på blåsfisken för att få ut exakt rätt mängd gift ur den för att få ett rus. För när de klämt på fisken började de bete sig underligt. De simmade upp till ytan och liggandes helt stilla tycktes de stirra på sin egen spegelbild och skugga.

Beteendet skiljer sig inte nämnvärt mot vad ett ungdomsgäng gör som sitter i ring och skickar en joint mellan sig och sen försvinner in i sig själva via rusets effekter.

Om ni inte visste det innan är ovanstående beskrivning nog det bästa beviset på att delfiner har en självmedvetenhet. De kan precis som vi människor förstå ett ”jag” – det vill säga att jag är en unik varelse som existerar bland andra och att mina beteenden påverkar andra varelser och hur mina relationer till dessa andra varelser kommer till och utvecklas.

Vår självmedvetenhet har gjort att vi kunnat skapa allt som du ser omkring dig. Vår förmåga att samarbeta och skapa funktionella system för våra beteenden och dra nytta av våra olika förmågor har gjort det möjligt att tämja världen och bla sett till att du kan läsa det här just nu.

För människor precis som för delfiner (tydligen) har självmedvetenheten en baksida. Det kan vara otroligt jobbigt att vara medveten om sig själv och alla ens handlingar och val som finns att göra. Det kan tynga vårt medvetande och vi kan bli rädda, osäkra, ledsna, deprimerade osv.

Det är därför ingen slump att vi människor (och tydligen också delfiner) sedan urminnes tider försökt hitta sätt att slippa undan vårt medvetande, om än bara för ett kort stund. Det är alltså här drogerna kommer in i bilden. Delfinerna har sina blåsfiskar. I vår kultur är alkohol den förhärskande drogen som hjälper oss att fly från oss själva.

Myrorna

Några som helt visst slipper medvetandets ok och garanterat är rena från alla former av droger är våra grannar i skogen, myrorna. Sin brist på medvetenhet och i jämförelse enkla kroppsliga konstitution har inte hindrat myror från att bygga komplexa och högfunktionella samhällen som klarar av en mängd uppgifter och samordning av bokstavligen miljoner individer. Allt detta utan att någon är medveten om sig själv eller tänkt ut hur allt ska fungera.

Hur kan myrsamhällen vara så komplexa och så motståndskraftiga (alla vet hur svårt det är att få bort ett myrbo), när det enda medlet som finns för kommunikation är en mindre repertoar av dofter, enkla ljud och kroppsberöring.

Svaret ligger i att man inte ska se myror som enskilda individer utan som en kropp (organism) där olika myror (delar) har specialiserats sig på olika saker. Genom att kommunicera med den närmsta myran bredvid kan en annan myra varna för fiender i reviret, om mat eller boplatser. De olika budskapen sprids blixtsnabbt vidare och beroende på vad det handlar om utlöses en febril aktivitet bland arbetare, soldater eller andra grupper inom samhället.

I forskning har man tex visat att genom att skapa (trafik) hinder på vägen fram till ett matkälla skapar myrorna automatiskt trafikfiler för att öka framkomligheten och om det blir för trångt börjar spontant vissa myror dirigera trafiken. Faktum är att myrorna är mycket effektivare än människor i dessa trånga lägen, då de aldrig handlar utifrån egennytta eller bryter trafikreglerna. De handlar bara instinktivt på olika budskap som fås av andra myror intill, vilket ge en fantastisk koordination utan att någon tänker överhuvudtaget. (artikel) 

Annan forskning har visat att myror kan uppvisa altruistiska beteenden, dvs göra saker för andra myror utan att kunna räkna med något i gengäld. En afrikansk myrart som är i ständigt krig med termiter har tunga förluster i de dagliga striderna och måste spara på resurserna. Därför bär de hem sina skadade till stacken där de får ”vård” av andra myror som slickar på såren, vilket dramatiskt ökar överlevnaden. (artikel)

Eftersom myror inte tänker utan bara agerar utifrån instinkter är de bland annat hänsynslösa när det kommer till att försvara sitt revir. De är extremt aggressiva och storleken på fienden har ingen betydelse, som vi alla märkt. De ger sig aldrig och försvarar boet till sista myra, oavsett odds.

För att sammanfatta: myrorna är på många sätt naturens mästare på att lösa kollektiva uppgifter på effektivaste sätt och de gör det utan att tänka och planera. De är teamworkens giganter, vi människor förbleknar i jämförelse på många områden.

Lagidrott

Allt detta för oss osökt in på lagidrottens förutsättningar. Lagidrotter som tex fotboll och bandy är i allt väsentligt det man skulle kunna kalla myridrotter. Förutsättningarna för själva utförandet och de regler vi har kommit överens om påminner i stor utsträckning om de uppgifter ett myrsamhälle ställs inför. På en fotbollsplan ska elva individer lösa en gemensam uppgift med olika funktioner utan att någon på planen styr och ställer över den enskilda individens beslut. Effekten av den gemensamma insatsen är beroende av att individerna kommunicerar med varandra på plan under bråkdelar av sekunder och ingriper i situationer för att förhindra att saker händer eller skapa förutsättningar för andra.

På planen är laget en organism där individer är altruistiska genom att ta löpningar och genomföra andra aktioner som konsumerar individens energi. Individen själv vinner inget på energianvändandet utan gör det för att lagets förutsättningar skall bli bättre.

Lagets spelare kommunicerar på planen om inövade varianter och dirigerar varandra under det böljande spelet med väl inövade kortkommandon. Allt detta sker utan att spelarna tänker utan de gör vad de har tränat på under många långa träningspass.

När bollen (motsv) närmar sig det egna straffområdet måste aggressivitetsnivån öka hos laget då boet måste fredas till varje pris.  Laget går in i försvarsläge och och om vi inte haft regler som straffat individer för alltför våldsamma beteenden hade vi fått se många fler dödsfall hos motståndarmyrorna när de tränger in i straffområdet för att inta boet (göra mål).

Vi får heller inte glömma bort att åskådarna har sin funktion. De signalerar till myrorna på plan. Med ljud (sånger, uppmaningar) och visuella effekter (banderoller, rök, ljus) om att agera på olika sätt på planen. En arena med publiken och lagen på planen går väldigt bra att förstå som två myrstackar som tvingats in på en begränsad yta och som nu ska slåss om dominansen i reviret (planen).

Någonstans långt därinne är vi människor också myror. Vi förmår i vart fall till delar uppvisa samma gruppbeteende som våra kusiner myrorna. Sen har vi till skillnad mot myrorna också utrustats med ett självmedvetande. Fast helt ärligt, det har en fotbolls- eller bandyspelare sällan någon nytta av när de spelar match.

Tränarna (drottningen) har förstås förstått att det är så här. Genom träning är tanken att individerna ska kunna agera som en organism vars funktion är större än kraften hos de enskilda 11 spelarna. För att lyckas med detta, givet att vi nu inte är myror måste vi öva något kopiöst på det vi ska vara myror för att utföra.

Det blir lite paradoxalt att vi uppfinner ett spel som i den bästa av världar innebär att utövarna inte använder sin självmedvetenhet utan tvingas träna oändliga timmar på att vara och agera som en myra.

Men vän av ordning kanske då anmärker att det finns individuella prestationer på plan som utförs av spelare som bryter mönster och inte kan vara robotliknande myrbeteenden. Det stämmer så klart inte. Den spelare som dribblar och gör oväntade saker på match, har övat det på träningen också, det är självklart. Precis som myrorna är spelarna hårt specialiserade på sina uppgifter. En forward klarar inte av att spela back och vise versa. En soldatmyra har mycket mindre av omvårdande beteenden än de mindre myrorna som tar hand om myrbebisarna i stacken.

Även om fotbollstränare jorden över har förstått att man måste bryta ned spelet i sekvenser och träna på dem enskilt för att få människor att agera instinktivt som myror och inte tänka för mycket, så gäller bara det den praktiska delen av fotbollen. Fortfarande i väldigt stor utsträckning har inte tränare förstått hur viktigt det är att också mentalt försätta varje enskild spelare i myrläge inför en match.

Visst ska spelare få instruktioner före en match om hur de ska spela och ställa upp. Men det är alltid av underordnad betydelse. För här gör de flesta tränare en tankevurpa. De vill att spelarna ska ”tänka” på vissa saker på plan, samtidigt som all träning går ut på att få dem att agera som en myrstack. En spelare som är i myrläge på en plan tänker inte utan handlar instinktivt, det finns i allt väsentligt inga medvetna processer i hjärnan utan fokus är på bollen, spelet och alla aktioner sker utan eftertanke. Alla spelare som ska tänka fotboll på planen misslyckas kapitalt.

Det enda som är viktigt i lagsporter där det handlar om att få in någon typ av ting bakom ett par målstolpar (motsv) är att träna på de saker som ska hända på en match. Man brukar säga att träningar eller i vart fall delar av träningar ska vara så matchliknande som möjligt. I praktiken innebär det att man måste få spelarna i myrläge när man tränar, dvs hårt fokuserade på uppgiften och instinktiva. Det bästa sättet att göra det på är att kräva högt tempo i övningarna som får spelarna att ligga nära sitt max i form av förmågor. Då tvingas spelarna skärpa sig och de får inte tid att vara halvt medvetna om vad de håller på med. De måste träna på myrläget, så ofta det bara går, för det är det som ska göras på matchen.

Man måste förstå om lagidrotter att den självmedvetna människan som utövar den är det största hotet mot en bra prestation och en laginsats som är större än summan av spelarna. Människor som är medvetna om sig själva när de utöver idrott misslyckas alltid eftersom de har fokus på sig själva och inte spelet. Konsten för alla tränare är att sluta vädja till spelarnas självmedvetenhet, deras tankeprocesser och istället systematiskt få spelarna att göra det de tränat på utan att tänka.

När en tränare märker att laget är i myrläge, då skall man inte bryta fokuset genom att tvinga spelarna att lyssna på taktiska genomgångar som kräver att självmedvetandet kopplas på igen. Duktiga spelare klarar av det men många hittar inte tillbaka till myrläget igen i matchen. Här begår de flesta tränare stora fel genom att de kräver något annat på match än vad de gör på träning. Det funkar aldrig, bara det som är inövat kan utföras, vi är ju trots allt myror i de här lägena, och ska så vara.

En duktig tränare vet dessutom hur hen ska få spelarna i myrläge. För det är så, alla har vi vår väg till vårt myrstadie. Alla måste hitta sitt sätt och duktiga tränare snappar upp spelarnas olika knep och kan förstärka de processer som leder fram till myrnivån. Målet för varje tränare och lag när de går ut till match är att de är mentalt nollställda och bortkopplade från sig själva och bara fokuserade på att göra det de gjort på träning tusentals gånger tidigare. Då och bara då kan individerna smälta samman till en organism som är större än de ingående delarna och prestationen ökar mot vad som är möjligt annars.

Och visst är de fascinerande, världens mest populära sport är inget annat än myrornas kamp mot varandra. Men som vanligt, vi människor vill verkligen fly från vår självmedvetenhet och sugas upp i myrstacken, spelare, tränare, supportrar, åskådare och tv-tittare. Under den stund vi gör det slipper vi oss själva och får vara del av den stora stacken.

Vi är faktiskt inte så mycket mer än förfuskade myror som flyr från oss själva, precis som våra småknarkande kusiner i havet, delfinerna.

 

 

Facebook Comments