Fotboll med publik är ungefär som man minns den, fast bra mycket härligare!

Vissa kvällar bevisar fotbollen att den är så mycket mer än 22 lirare som jagar en boll på en gräsplätt. VSK:s möte med Trelleborg ikväll var ett sådant exempel. Kände det redan när jag gick i det dystra mörkret på Rocklundaparkeringen. Klockan var strax efter 17 och de outtröttliga fansen var i full färd med att montera upp sin numera legendariska byggnadsställning.

Det kändes ännu mer när jag tog mig upp på läktarsektionen, mötte andra åskådare och hörde sången. Där och då lämnade jag den tunga känslan man annars bär på så här års. 90 minuters fotbollsunderhållning väntade, utan en enda tanke på pandemin eller andra dystra rubriker som tynger en.

Plötsligt var det istället lite som förr. Idel bekanta ansikten och sånger. Det måste ha varit en härlig känsla för spelarna som vi skymtade där nere, på väg ut ur spelartunneln.

Från avspark syntes det också att vårt stöd samt de tre segrarna i ryggen stärkt laget. Jämfört med hur det såg ut för en månad sedan så är det som natt och dag. Det var spelare som med beslutsamma steg äntrade gräset, självklart gick in i duellerna och på betydligt lättare steg tog sig an sina motståndare.

Man tog kommandot direkt och det var helt i sin ordning att höstens verklige succéman, Viktor Prodell, satte 1-0.

Målet följdes av en aningens mer passiv insats från hemmalaget. Försvaret fick stångas en del med Trelleborgs Safiu. Det var dock inte mer än att Grönvitt fortsatt hade kontroll. Trelleborg fick visserligen in en kvittering, men den föranleddes av förrädisk touch på Sean Sabetkhar och vara alltså inte  en följd av ett framstormande bortalag.

Oturligt och surt för stunden givetvis. Baklängesmålet innebar däremot ingen spelmässig dipp för Grönvitt. Man fortsatte föra spelet.  Kändes oerhört beslutsamma. Följdriktigt kom också ett nytt ledningsmål när den för kvällen pånyttfödde Simon Johansson satte 2-1 efter en fin passning av  Moonga Simba. Jubel från spelarna på planen, jubel från oss på läktaren.

Paus med hemmaledning och förhoppningsfulla känslor på läktaren och vid kiosken. De flesta var överens om att de skulle bli nervöst men tyckte spelet bådade gott. 

Grönvitt inledde också andra halvlek mycket bra. Kändes heta i duellerna och hittade varandra bra. Tycktes fyllda av självförtroende. Efter en stund tilläts gästerna få ett ord med i laget och skapade någon halvchans. Grönvitt hade emellertid bra koll. Stärkta av publikens sång gjorde man en nära nog perfekt insats taktiskt sett. Man höll i bollen bra, fick tiden att gå och var farliga vid omställningar. Någon nervositet hann egentligen aldrig infinna sig.

Många spelare utmärkte sig. Jahn som växt ut till en jätte, Ribeiro med tyngd och pondus på mitten, Johansson med lätt steg och kreativa lösningar i varje situation, det ständiga hotet Simba, Tronét med fart och finess samt inte minst den redan nämnde Prodell.

Har jag glömt någon? Jo inhoppande Justin Salmon måste givetvis nämnas. Han hade inte varit på planen i mer än en halv minut innan han påpassligt höll sig framme på ett instick av Filip Tronét. 3-1 och en fet spik i kistan. Från läktaren utbröt en glädje som fick det hela att kännas som en mindre repris av den beryktade matchen mot Södertälje, själva kulmen på drömhösten 2015 ni vet.

Den mest nitiske av fotbollanalytiker kanske hittar smärre skavanker i insatsen. Det förbiser emellertid jag. Det var en mycket bra insats av VSK som hade kontroll på matchen och vann mycket rättvist.

Efteråt var det mäktigt att få applådera och sjunga in de tre poängen tillsammans med spelarna där nere på planen. Extra fint var att spelarna först sprang ner till kortsidan och tackade gänget i byggställningen, de som stöttat fram laget i ur och skur säsongen igenom.

I en tid då ingenting egentligen är som det brukar var det skönt att konstatera: fotboll med publik är ungefär som man minns den, fast bra mycket härligare.

Jag lämnade Parken tillsammans med andra glada VSK:are som begav sig åt olika håll där utanför. De outtröttliga hjältarna bakom ena målet höll på att montera ner sin byggställning. Mörkret fanns där men bekom inte någon av oss. 90 minuters fotboll var allt som behövdes för att skingra tankarna. Tack för det!

Facebook Comments