I säsongens sprickor tränger det Grönvita ljuset fram.

Elljus, blöta löv, strilande regn rätt i pannan, kall cement. Mörker. Höst helt enkelt och med den avgörande lägen för fotbollsklubbarna. VSK har som så ofta tidigare knvien mot strupen. Vi fans vaknar, lever och lägger oss med ångestens fingertoppar mot struphuvudet..

Till skillnad mot tidigare säsonger kan vi heller inte kliva upp på de där kalla betongläktarna och laborera eller, kanske vi ska säga, självmedicinera den där ångesten genom att heja fram vårt lag på plats.

Det är inga optimala fotbollsförhållanden vanliga höstar heller. Nu är det dock ännu värre. Spelarna slåss inte bara mot årstiden utan även mot tomma läktarsektioner.  Med ett självförtroende som mer än lovligt naggats i kanten av den minst sagt brokiga säsongen.

Att mitt i detta börja spela säsongens bästa fotboll det är faktiskt beundransvärt. Först nu spelar VSK som ett lag, brinner i blicken vid vunna närkamper, är fulla av tillförsikt vid skapade målchanser: ”den här gången missade jag men nästa gång ska den fan i mig sitta” Lite så uttrycker sig spelarnas kroppsspråk.

Det får mig att tänka på frasen Håkan Hellström snodde från Leonard Cohen: ”I sprickorna kommer ljuset in.” Ur den här jävla säsongens sprickor tränger äntligen ett Grönvitt ljus in.

Jag ska inte förhasta, jag ska inte jinxa. Men spelarna förtjänar en eloge nu efter all dynga som tidigare lastats på dem. Igår var det nämligen inget snack. VSK var påkopplade från avspark. Inte ens ett olycksaligt självmål tidigt fick dem att hänga med huvudet. Man fortsatte ligga i, jobbade tillsammans och skapade den ena målchansen efter den andra.

Vid halvtid kunde vi skriva 1-1 i anteckningsblocket och sammanfatta det vi sett som säsongens bästa insats.  Det var ändå ett rejält styrkebesked. Sporrongs mål föranleddes av en blxitrande räddning, via ribban, av Fagerström så där hade Grönvitt också det flyt som behövs i lägen som dessa.

Andra halvlek hann knappt börja innan den så vitale Victor Prodell satte 2-1 med pannan efter ett fantastiskt inlägg från Simon Johansson. Mitt då euforiska inre förde tankarna till Kenneth Anderssons och Martin Dahlins samarbeten i USA-VM för alldeles för många år sedan. Ett klassmål var det hur som.

En period av halvleken var Grönvitt lite sämre, men man höll tätt. Så småningom fanns det dock inget att snacka om. VSK:s chanser avlöste varandra. Tronét var nära, inhoppande Salmon likaså, Prodell ett ständit hot.

Visst var det jobbigt för nerverna under slutskedet men VSK stod minst sagt pall.  Sett till chanserna under större delen av andra halvlek, samt med tanke spelet i den första måste segern betraktas som i alla avseenden rättvis.

Många spelare förtjänar att lyftas men trion Fagerström, Sporrong och Prodell får placeras främst. Anton visade äntligen upp spår av fjolårets höga nivå, Sporrong har gått från klarhet tillklarhet och den sistnämnda har gett laget nya dimensioner med sin ankomst.

2-1, tredje raka segern och viss stabil grund under fötterna. Vi ska inte ropa hej än. Vi är fortfarande mitt i kampen om en fortsatt plats. Det är dock oerhört skönt att kunna konstatera att det finns just kamp i laget. En jäkla massa att döma av de senaste matcherna. Det var inget jag riktigt trodde för några veckor sedan.

Efter matchen fanns för tillfället ingen ångest, ingen tung känsla av höstens närvaro och de tomma läktarna. Bara en lättnad över tre poäng och en en  knuten näve inför fortsättningen.  I sprickorna har som sagt det Grönvita ljuset trängt fram. Äntligen!

Facebook Comments