Årtiondets elva: VSK Fotboll

Allt startade med ett oväntat avancemang, och avslutades med ett synnerligen väntat sådant följt av en stabil debutsäsong i superettan. Trots det, mest trubbel och misär däremellan.

2010–2019 var sannerligen ett märkligt årtionde för VSK Fotboll. Men vilka är egentligen de allra bästa spelarna som representerat Grönvitt under dessa år? Givetvis med hänsyn till hur länge de var eller varit i klubben, vilken påverkan de haft – och deras rena kvalitet.

Här är ett förslag. Vad tycker ni?

Målvakt

Anton Fagerström, 2018–2019

Helt given, trots konkurrens från framförallt en numera bra allsvensk keeper i form av Aly ”Pantern” Keita och även en sådan som Oskar Wahlström som var en viktig pjäs i avancemanget 2010.

Varför? Jo, på grund av detta:

Två år i den grönvita buren. En serieseger och ett säkrat kontrakt i elitfotbollen. 18 nollor och 58 insläppta mål på 57 seriematcher. Klubbens pris som årets VSK-are. Och två raka utmärkelser som årets Anno-spelare tack vare flest gröna hjärtan. Lägg till det enormt goda vitsord från alla runt laget och klubben, och annan expertis som följt dels division 1 och nu superettan.

Utöver det får Anton förstås ett stort plus i kanten för att han utöver sitt eget målvaktsutövande ser till att säkra återväxten i klubben, genom sitt värv som ungdomstränare för målvakter i akademin.

Han har snabbt blivit en synnerligen kär VSK-profil och modern hjälte, vår Anton Fagerström.

Backlinje

Victor Nilsson Lindelöf, 2010–2012

Motivering – förstås – överflödig.

Redan tidernas största, eller åtminstone bästa, VSK-spelare. Hans påverkan på klubben går inte att underskatta. Genombrottet som 16-åring under hösten 2010 var tydligt, succén i superettan 2011 skapade eko i resten av Fotbollssverige – och utomlands.

För kort efter säsongen var försäljningen till Benfica ett faktum. En övergång som gjorde ”Vigge” till proffs, och sedermera säkrade VSK:s ekonomi på (extremt) kort och (någorlunda) lång sikt.

Men högerback? Jo, vi VSK-are vet förstås att det var där som ”Vigge” slog igenom med dunder och brak i den grönvita tröjan. Tidigare, i ungdomsåren, hade han även spelat som centralt mittfältare. En klok spelare som ”Vigge” kan så klart spela i princip var som helst, och så fint han spelade på sin högerkant inte minst under 2011.

I en framtida grönvit återkomst ser vi dock fram emot att följa hur VSK sätter tvärstopp för samtliga allsvenska forwards.

Marcus Danielson, 2009–2011

Vi som såg ”Mackan” åren 2010 och 2011 visste det som något fler fick veta under de kommande åren i Gif Sundsvall, och som i princip alla fick veta i år när han ledde Djurgården till SM-guld. Att det var en kommande storback, det rådde det ingen som helst tvekan om. Vi är bara förvånade över att det riktigt stora genombrottet dröjt så pass länge.

Nu är ”Mackan” en allsvensk dominant, lagkapten, nybliven svensk mästare, landslagsdebutant och till och med målskytt. En assist blev det också i den blågula tröjan. Vilken resa, för en spelare som vi vet fortsatt håller Grönvitt nära fotbollshjärtat.

Oscar Pehrsson, 2006–2012

I VSK bildade han ett sällan skådat radarpar med ovan nämnda ”Mackan”. Bra kompisar var de också, den gängliga duon som satte skräck i samtliga division 1-lag säsongen 2010 – och visade sina kvaliteter i superettan, trots att Grönvitt dessvärre åkte ur direkt.

Med sin spelförståelse, sina ledaregenskaper och sin magiska vänsterfot ledde ”OP” sin hemstads lag till superettan, och kaptenen stannade kvar även när degraderingen var ett faktum. Efter ett starkt år till – säsongen 2012 – värvades han till storsatsande Sirius, och var med på resan till att bli ett allsvenskt lag. Vi förstår att ”OP” blev riktigt poppis även i det blåsvarta Uppsalalaget.

Dennis Persson, 2012 och 2016–2019

Första positionen där konkurrensen var stenhård, och där Dennis vinner platsen med knapp marginal.

Hans konkurrent? Tobias Holmgren, som liksom Dennis var en intensiv och löpstark vänsterback som var med om ett avancemang till superettan och en säsong i samma serie. Det var svårt att skilja dessa två åt.

Men, Dennis blev en ännu starkare VSK-symbol, inte minst i tandem med sin ständiga följeslagare Simon Johansson. Duon var två av spelarna som valde att stanna i VSK trots locktoner från andra klubbar, som ville vara med på resan uppåt för att bli klubbikoner – och som levererade på planen.

2012 var konkurrensen från just Tobias Holmgren fortfarande för tuff, men allt sedan återkomsten 2016 har Dennis ägt sin vänsterkant i VSK-tröjan. Dominant i division 1, och en stabil kraft att räkna med under klubbens debutår i superettan. Alltid med hjärtat och själen och känslorna utanpå – nära till hands för att beröra varenda kotte till VSK-supporter.

En publikfavorit, i ordets rätta bemärkelse.

Mittfält

Simon Johansson, 2012–2019

Naturligtvis 100 procent given. Simon har sannerligen tagit de kliv man vill se, från framgångsrik akademispelare, till genombrottet på seniornivå, till att bli en absolut nyckelpjäs i sitt hjärtas lag.

En offensiv dynamo som slog igenom som assistkung på högerkanten, och som nu allt som oftast opererar från sin offensiva mittfältsposition där han bidrar med både mål och målgivande passningar. Kraftfull, spelskicklig, teknisk och med ett bra skott. En allsidig, attackerande mittfältare som alltid står för en stark arbetsinsats och är en publikfavorit liksom bästa polaren Dennis Persson.

Nästa steg är väl att leda Grönvitt till allsvenskt avancemang, Simon?

Boris Ljevar, 2012–2019 (och 2005–2007)

Lika given som Simon, även om Boris aldrig stuckit ut lika mycket spelmässigt. Men stabiliteten i laget och i spelet har han stått för sedan 2013, efter återkomsten sommaren 2012. Boris blev bara bättre och bättre för varje år, vilket är imponerande i sig. Han stod sig väl i superettan 2019, och var en given pjäs när VSK på nytt blev ett topplag i division 1 och sedermera seriesegrare.

Men, allra mest var Boris en symbol, en ledare, en kulturbärare. Det var han som bar fanan när Grönvitt gjorde resan upp från de döda, och in i fotbollseliten. För den insatsen har Boris en stor plats i den moderna VSK-historien. Ikon.

Jonas Hellgren, 2010–2011 och 2016–2019

Vi vet givetvis att Jonas varit en stabil och viktig pjäs i klubbens strävan att nå superettan igen på senare år, och att han bidrar med såväl ett elegant mittfältsspel som ett riktigt stort klubbhjärta.

Men faktum är ju att han var rejält bidragande till avancemanget redan 2010. Han återkom sommaren 2010 som 20-åring, och gjorde snabb succé med 8 mål på 13 matcher. Skyttekung den hösten, med andra ord. Säsongen i superettan var stark även den, och ledde till fortsatt spel i superettan 2012–2015 med Öster, Assyriska och Utsikten.

Jonas är, liksom flera andra i det här laget, en given del av dagens VSK.

Anfallare

Filip Tronêt, 2010–2011 och 2015–2019

Nu är vi framme vid de riktiga poängspelarna, och ”Fille” är sannerligen nummer 1. Vilken jävla stjärna, helt enkelt. Succén som supertalang säsongen 2010 var fullständigt fenomenal, och allsvenska storlaget Helsingborgs IF ryktades vara duktigt intresserade. I så fall hade det kunnat bli SM-guld säsongen efter för 2010 års skyttekung.

Istället spel i superettan med sitt kära VSK, och trots skadeproblem imponerade han förstås. Det blev en försäljning, men istället i Brommapojkarna där allsvenskt spel så småningom väntade efter en säsong till i superettan. Men skadeproblem ställde till det för ”Fille”, som återkom på lån till Grönvitt sommaren 2015.


Och den där sommaren och hösten, den minns vi grönvita med sällsynt glädje. För det blev ju den där #drömhösten som Simon Johansson först av alla pratade om. Filip var grädden på moset, körsbäret på tårtan – den allra sista pusselbiten som fulländade lagbygget. Och visst var det även han som avslutade målskyttet i 4–2-segern hemma mot Södertälje, som säkrade division 1-kontraktet i den mest fantastiska höst vi varit med om.

Resultatet därefter? Mål i mängder, assister i massor – både i division 1 och i år i superettan. Till det även dessa skadebekymmer, men i år var ”Fille” friskare än på länge, och det hoppas vi håller i sig framöver. För han är, precis som för tio år sedan, Grönvitts vassaste offensiva vapen.

Karwan Safari, 2015–2019

Det råder väl ingen tvekan om att Karwan är VSK:s bästa forward under 2010-talet. Emir Smajic dansade en vår 2012, och är förstås en profil även han, men Karwans produktion sedan ankomsten sommaren 2015 säger allt. Han avgjorde sin första seriematch hemma mot favoritmotståndet Carlstad United (2–1), öste in mål och blev skyttekung i division 1. En riktig killer och artist i ett.

Karwan var en av de stora hjältarna bakom #drömhösten, och en av hjältarna som säkrade avancemanget till superettan även om hans egen säsong inte innehöll lika många mål som förr. Debuten i superettan blev godkänd, med några viktiga mål och assist som säkrade överlevnad i serien. Nästa år är tanken att det ska lossna än mer, och att han ska bli målkung även på elitnivå. Vi satsar väl på det, ”Karre”?

Simon Lundevall, 2009–2011

Kvalitetsmässigt given på den här för VSK problematiska positionen, även om hans sejour under 2010-talet var enbart 1,5-årig. Det syntes snabbt att Simon hade högre nivåer i sig, trots att han inte alltid fick ut sitt spel i hur VSK spelade då. Men briljansen syntes, inte minst under våren 2011 i superettan. Det lockade allsvenska Gefle – som köpte loss honom under sommaren.

Snart var ”Reddy”, som den rödhåriga yttern kallades då han kom till Grönvitt, en allsvensk uppkomling i Gefle och stjärna i Elfsborg. Landslagsdebuten kom i en januariturné 2015 – helt rättmätigt, efter alla poäng han producerat i högsta serien.

Blir 2020 året då han gör comeback i den grönvita tröjan? Vem vet, för kontraktslös är han, den hala och tekniska yttern, och VSK söker ju offensiv förstärkning.

En trygg plats i decenniets VSK-elva har han, hur som helst, Simon Lundevall.

Facebook Comments