Tack för showen Simon!

Det har hänt att jag tittat ut över ett stormigt vatten en sommarkväll. Det är rätt mäktigt faktiskt, att se hur vågorna rullar in mot klipporna. De allra flesta av dem ser identiska ut men så emellanåt dyker det upp någon våg som sticker ut bland de andra, som står högre och slår hårdare mot strandens klippor.

Lite så känns det att se Simon Jansson på en bandyis. Även om han är omgiven av ytterst skickliga spelare, i både med som motståndarlag, så sticker han ut direkt.  Står högre, slår hårdare.

Simon Jansson har exempelvis några särskilda egenskaper som förenar verkligt stora bollspelare. Dels kan ha få verkligt svåra aktioner at se så oerhört enkla ut. Jag minns en uppvärmning från den gångna säsongen då Martin Landström skickade lyror på honom. Jansson tog emot och drog dem på mål i samma moment. Det var rent hisnande. Det gick fort och såg oerhört enkelt ut. Trots att det handlade om teknik av den allra mest avancerade sorten.

Mer än en gång har jag skakat på huvudet och rivit mig i håret. Är det jag just sett verkligen möjligt, i den farten!

Därutöver kan Köpingssonen göra det totalt oväntade. Få den där ingivelsen som ingen kan förutse. Ställa motståndarna via att ändra åkriktning eller frispela en medspelare till synes ur tomma intet. Också det något som bara det riktigt stora bollspelarna klarar av.

Peter Forsberg var sådan när det begav sig, rent magnifik runt kassen, med finter, sidledsförflyttningar och magiska framspelningar. Senast igår såg jag en annan dominant, Leo Messi, briljera mot Liverpool. Han fick det svåra att se simpelt ut och gjorde det totalt oväntade där ute.

Ovan nämnda duo har varit helt unika inom sina respektive idrotter, bör räknas som genier inom sina gebit. Simon Jansson huserar inom en pytteliten sport och har inte ens en promille av deras stålar. Hans kvalitéer på bandyisen gör emellertid att det finns klara beröringspunkter med dem.

Han har varit en artist av ett närmast unikt slag inom bollsports-sverige de senaste säsongerna. 

Jag hade en förhoppning om att Simon en dag skulle axla kaptensbindeln och föra ett ungt VSK in i framtiden.  Bli en Grönvit legend jämsides med Pelle Fosshaug och Hasse Johansson. Nu blir det inte så och som bandyälskare och VSK-supporter är det naturligtvis en tung dag.

Simon Jansson kommer att lämna ett stort hål efter sig. Han blir aldrig den där VSK-legenden jag hoppats på.  Men ingen kan ta ifrån honom allt han åstadkom under sina fyra säsonger i klubben. SM-guldet från 16 väger tungt och under den gångna säsongen var han dominant på ett sätt som gör att vi får gå tillbaks Pelle Fosshaugs 90-tal för att hitta något motsvarande. Det ledde nästan hela vägen till ett nytt guld.

Simon Jansson drar vidare och lär fortsatt stå högre och slå hårdare. Synd bara att det inte blir i VSK:s färger.  Tungt, men inget som helst klander. Vi får bara tacka för showen och önska honom lycka till framöver.