Matchrapport VSK Fotboll – Örgryte IS

Alla som följt våra resultattips om kommande omgångar vet att vi i allt väsentligt varit katastrofalt dåliga på att tippa utgången av matcherna i årets Superetta. Denna omgång skedde dock något av ett mirakel, vi prickade rätt i 6 av 8 matcher. Hade bara såskopparna i Degerfors inte släppt till ett mål mot Norrby i en typisk 0-0 match, hade det varit 7 av 8.

Ja och så var det då den sista matchen, den mellan VSK och ÖIS. Där hade vi, som vi tyckte lite optimistiskt, tippat oavgjort. Det är väl få som kan klandra oss för att ha fel i det tipset, för ärligt, hur många var det som trodde på en VSK-seger?

Tvivlen på ett resultat som var positivt minskade inte precis när vi fick se startelvan en timme före match. Fem nya spelare i elvan jämfört med senaste matchen och en uppställning som vi misslyckats med i många av årets tidigare matcher.

De låga förväntningarna sjönk ytterligare.

Hur skulle en startelva som i allt väsentligt liknade den vi spelade med i fjol i Div 1(+ två nya spelare) kunna rubba ett Örgryte som inte förlorat på åtta matcher och som i sin senaste mördat HBK på hemmaplan?

Tvivlen var lika höga som Lillhäradsmasten (325 m).

Men det visade sig att våra dubier kom på skam och att vår optimistiska tippning var alldeles för feg. VSK gjorde en av årets bästa matcher och vann rättvist mot ett ÖIS som inte riktigt stod att känna igen.

Kanske var det luften i Västerås som blev för mycket för Göteborgarna. De anlände till Västerås redan på lördagseftermiddagen och spottades ätandes middag på en av stadens restauranger. Hur de fördrev söndagen förtäljer inte historien. Men någon vidare uppladdning var det bevisligen inte att spendera hela dagen i Västerås, innan det blev dags för match.

Att ÖIS gjorde en slätstruken insats förtar inte VSK:s prestation.

Matchen började annars med att ÖIS hade ett visst tryck de första 15 minuterna och skapade lite halvchanser. Även om VSK inte hade så mycket framåt just då kändes det ändå som ett steg framåt jämfört med de två senaste matcherna där prestationerna i förstahalvlekarna hade matchats av vårt U19-lag.

Nu fanns det helt plötsligt vilja, energi och fokus. Det märktes att spelarna hade en plan som de försökte uppfylla. Man krigade och vann många av de viktiga duellerna på mittplanen som fick stopp på ÖIS-anfallen i ett tidigt skede.

Efter en stund växte också VSK in i matchen allt mer och utjämnade spelet.

Ordern för dagen var att spela så brett det bara går. Petrovic och Filip slickade kantlinjerna och vill komma runt på utsidan av ÖIS trebackslinje, samtidigt som Hinken hotade centralt för att tvinga dem att stanna kvar i mitten. VSK började lyckas allt mer med sin taktik och ÖIS-backarna blev hårt ansatta utan att några riktigt farliga lägen skapades. Men det gick att se att taktiken var den rätta.

Så kom helt plötsligt ledningsmålet på en av VSK patenterad blixtsnabb spelvändning. Fyra pass tog det från eget straffområde innan bollen dunkades i mål av en frispelad Filip Tronêt. Ursnyggt och påminner mycket om Simons 1-5 mål borta mot Dalkurd.

Från ett ÖIS-perspektiv får mittbacken Stanisic ta på sig målet. Han drabbas av hybris och tror att han är Ronaldo när han efter en hörna dröjer sig kvar utanför VSK:s straffområde. Väl där får han bollen och ska dribbla sig in och avsluta. Calle Svensson tar enkelt bollen av honom, spelar Dennis som slår den direkt till Petar som redan har påbörjat löpningen och har helt fritt framåt där Stanisic borde varit som högermittback. Resten är historia, som det brukar heta.

Målet höjer VSK ett snäpp och gör Västeråsluften ännu lite tyngre att andas för ÖIS-spelarna. VSK har ytterligare ett fint läge när Filip kommer nästan fri på en fullständigt perfekt slagen långboll av Boris Ljevar. Lite skumgummi på smalbenet så att inte bollen studsat ifrån Filip hade gett 2-0.

ÖIS var dock på intet sätt ofarliga. Bästa chansen kommer sent i halvleken när Simon blir av med bollen centralt, när han går och dräller med den. Snabb omställning som sånär leder till kvittering, ren tur att det inte blir mål där. Vi måste sluta göra sådana misstag.

Med lite tur har vi alltså ledningen i halvtid.

Förvisso en skön känsla att vara i förarsätet men tongångarna bakom ståplatsläktaren i halvtid kännetecknas knappast av lugn och tillförsikt. Resonemanget är väl snarare att nu kommer ÖIS att släppa allt och bara köra med insikten att de inte har något att förlora.

Men även den profetian kom på skam. I första halvlek har VSK boll i 38% av tiden mot ÖIS 62%. I andra är det VSK som för spelet (55/45). Faktum är att ÖIS inte kommer till en enda vettig målchans i andra halvlek. Både Ludwigson och Bernhardsson försvinner helt och Ailton blir utbytt då han inte presterar något av värde i andra halvan av matchen.

Örgrytes mittfält kollapsar allt mer och VSK vinner fler dueller på mittplan. Frustrationen ökar i ÖIS över att man inte kommer någon vart. Det hela kulminerar i slutet av matchen när mittfältaren Simon Nilsson blir utvisad efter att ha sparkat inbytte Jeppe Florén i ansiktet. Vi antar i ren frustration över att inte lyckas få till det.

Men innan det sker har VSK hunnit spelat fint i långa sekvenser och tryckt tillbaka Örgryte mot eget straffområde. Inte så lite typiskt, sett med ÖIS-glasögon är det förstås deras fd spelare Emil Skogh som drar in 2-0, snyggt framspelad av Hinken. Målet kan tyckas vara lite turligt när Emil lyckas slå in den vid första stolpen där målvaken står. Men vi som sett Emils skott tidigare vet att de är stenhårda och om du inte är beredd på när de kommer, är risken stor att bollen slinker in.

Målvakt Andersson var vansinnig på sig själv efter att ha släppt till målet. Det ska han inte vara. Istället ska Emil hyllas för ett snyggt avslut som få målvakter tagit, trots att det bara såg ut som en halvchans.

Efter målet tappar ÖIS den sista gnistan och för de blåröda spelarna är nog Västeråsluften nu mest lik atomsfären på Venus, fylld med svavelsyra.

VSK spelar av matchen och som nämnts får ÖIS avsluta med 10 man, vilket på något sätt är det yttre beviset för en fullständigt misslyckad dag på jobbet för Göteborgarnas del.

Misslyckandet är dels självförvållat, dels en frukt av att VSK-spelarna verkligen jobbar stenhårt i den här matchen, från första sparken till den sista.

Det finns många enskilda grönvita spelare att hylla i denna match. Hinken gör det väldigt bra som central forward när han ständigt sysselsätter några av Superettans bästa mittbackar. Hans närvaro på plan gör att spelet går snabbt och hans rörlighet gör att han alltid är redo för att möta boll eller sticka på djupet, en mardröm för försvararna att hantera. Vi nämner också våra yttrar som gjorde en strålande insats, I den här matchen fick vi se Petars potential när han gick framåt och kommer rättvänd mot sina försvarare. Det kommer inte dröja länge innan första struten sitter.

Filip behöver väl inte omnämnas, han gör en fantastisk match, utöver det mål han gör. Som speakern på Cmore konstaterade vid någon av hans räder, han kan nog vara Superettans snabbaste spelare.

Backlinjen gör det prickfritt. Det är svårt att säga så mycket annat när man håller tätt och släpper till väldigt lite mot några av de formstarkaste anfallarna i serien just nu. Mittfältet gör det också väldigt bra. Man är heta, vill vinna duellerna och man spelar snabbt och enkelt för att komma ur press och se till att leverera bollen framåt.

Längst bak har vi Anton som inte gör några misstag i den här matchen.

På det hela taget spelar VSK som ett lag som vill vinna den här matchen till nästan vilket pris som helst.

Tack VSK för att ni visar att ni tar jobbet när det behövs som mest. Alla spelare kan gå rakryggade från den här matchen. Det här var en arbetsseger mot ett av de bästa lagen i serien och en viktoria som i princip ingen såg komma.

Som vår krönikör konstaterade i ett tidigare inlägg. Låt nu detta bli receptet för framtiden. Nu ser vi till att den här hösten blir fantastisk!