Matchrapport Halmstads BK – VSK Fotboll samt analys

Rånet på Örjans vall låter ett omdöme efter VSK:s smått otroliga prestation att ta med sig en pinne hem i bortamatchen mot Halmstads BK. Det var inte vackert och det var inte mycket till eget spel grönvitt visade upp i den här matchen, men en poäng kom hem till Västerås lika fullt.

Vi får glädja oss åt poängen och vara tacksamma att det gick vägen. Lite mer oroande är att VSK spelmässigt gör allt sämre prestationer på planen för var match som går i årets Superetta. Det är ett slags sluttande plan, vi återkommer till det senare.

Själva matchen är en krigarseger för VSK där ffa vår fyrbackslinje och inte minst Neuer i målet bjuder på fantastiska prestationer. Vi är så klart alla överens om att utan Anton i mål och en jätteprestation av backlinjen hade vi förlorat den här matchen.

Halmstad öppnade annars i hösta tempo, som väntat. De gjorde samma senast mot Degerfors och varför ändra en vinnande taktik. VSK var inte riktigt med i matchen och släppte till lägen. Matchens mest givna mål som inte blev mål kom redan efter 10 minuter när HBK-spelaren lyckades med konststycket att lyfta bollen över ett tomt mål från en meters avstånd.

Så här höll det på. VSK blev överflyglade på mittplanen gång efter annan och tvingades till ett evigt bolljagande på mittfältet. De få gånger vi fick tag i bollen slog vi knappt någon passning utan skickade upp bollen på Karwan som ensam fick stångas mot seriens mest rutinerade mittbackar, en omöjlig uppgift. VSK var otroligt stressade i sitt spel och det var närmast så att man fick känslan att våra spelare ansåg att bollen var pestsmittad och därför hade som uppgift att tjonga iväg den så långt som möjligt bort från en själv för att inte smittas av en dödlig sjukdom. Vi känner igen spelet från Varbergsmatchen där också stressen satt utanpå de grönvita dräkterna.

HBK malde på och dominerade halvleken totalt. Stora bristen hos VSK var som så ofta att mittfältarna inte klarade av att hantera HBK:s mittfält och även om man krigade och vann dueller vanns nästan inga andrabollar. Man jobbade inte som ett lag där man understödde varandra utan det var mer av att enskilda spelare krigade och vann dueller där bollen sen 8 gånger av 10 återtogs av HBK-spelare. Som så klart genast gick till anfall varvid ett nytt jagade efter boll tog vid.

Det var riktigt jobbigt att vara VSK-spelare den här dagen, alla fick sannerligen göra skäl för lönen.

Som så många gånger den här säsongen hoppas man att VSK ska kunna ta sig samman i halvtid och att man ska kunna korrigera det som inte fungerat i första. Oftast har det varit förgäves, dock minns vi alla scenförändringen i matchen mot Norrby. I den här matchen blev det inte någon större omvandling till andra halvlek. HBK fortsatte att trycka på och VSK fortsatte att misslyckas på mittfältet.

Anno fick en fråga på ett supporterforum om vi kunde se att VSK höll i bollen i mer än 10-15 sekunder någon gång under matchen. Vi kan rapportera att det gjorde VSK vid några tillfällen i andra halvlek. Laget hade så klart fått instruktioner att sluta se på bollen som att den var pestsmittad och nog försökte man, men man lyckades dessvärre sällan. Det var för dålig rörlighet för att man skulle kunna hitta offensiva spelvägar och precis som i första var man nästan alltid hänvisad till att slå långt på fria ytor och hoppas på att någon VSK:are hann dit först, vilket sällan var fallet.

En misslyckad taktik helt enkelt.

Målsumparkavalkaden från HBK:s sida fortsatte, eller man kanske mer rättvist ska säga att Anton Fagerström förvägrade HBK ngt mål. Anton behöver faktiskt bara göra två riktigt bra räddning i denna match, när han tippar ett skott till hörna med sina fingerspetsar och blockar ett potentiellt friläge. Den omöjliga räddning han gör på ett friläge lite senare är offside och hade inte blivit mål om den gått in, vilket den så klart borde. Räddningen var som sagt omöjlig.

Även om Anton gjorde mer än någon kan begära för att rädda poängen är de stora hjältarna i denna match vår backlinje och ffa våra mittbackar. De krigar och täcker skott, blockerar och stänger skott- och passningsvägar i parti och minut. De har god hjälp av att HBK:s spel är plottrigt och utan större linjer när man väl närmar sig straffområdet. Men det tar inte ifrån backlinjen deras kämpainsats som är av bästa snitt.

VSK hade dessutom kunnat vunnit den här matchen med den enda kvalificerade målchans man fick i denna match. Det var Dogge som slog en helt magisk passning till Emil Skogh som kom helt fri med målvakten, men som skjuter över när han siktar på krysset. Från bortastå ser det ut som en riktigt dålig prestation från Emils sida. Men efter att ha sett repriserna ser vi att det är ett svårt läge för Emil, målvakten är långt ute och skär av och enda fria ytan är högt och långt ut i målet. Han gör vad han kan – inget att säga om.


VSK var också millimetrar från att förlora denna match i de absoluta slutsekunderna. Bollen är i VSK:s straffområde och studsar omkring och hamnar till slut hos en fri HBK-spelare som bara ska rusa fram och slå in den. Vem dyker upp då som gubben i lådan och kastar sig för att täcka, jo Dennis ”Sälen” Persson. Dennis hinner precis dit med kroppen och det blir ingen farlighet eftersom Dennis mer eller mindre ligger på bollen när väl anfallaren ska skjuta. Det är det sista som händer och Dennis räddar VSK:s poäng med sin säldykning och får ett nytt smeknamn på kuppen.


Analys

Vi kan konstatera att VSK med stor möda lyckas vinna en poäng på bortaplan i den här matchen. Det som vi började med att säga är att det är oroade är att vi spelar allt sämre fotboll som lag betraktat. Nu är vi beroende av uppoffrande hjältebragder från enskilda spelare för att kunna bärga poäng.

Så här säger en twittrare om VSKs spel just nu

Det är inte någon sur HBK:supporter som tycker så utan en proffsbettare. Vi håller dock inte med honom. Visst kan man kalla VSK:s poängrån på bortaplan för tur, men tur förtjänar man. VSK gör verkligen sitt försvarsjobb till 100% och sliter maximalt för att lyckas få med sig poäng även om spelet är skit och man bara får jaga boll i 90 minuter. Det finns en jävla moral i det här laget, så är det verkligen.

VSK ligger trea i bortatabellen

Imponerande. Men det döljer inte det faktum att laget tvingas till bragdartade prestationer så fort det ska tas poäng på något sätt. Och det döljer inte heller det faktum att 12 poäng på 11 matcher knappast är en godkänd start. För hur man än räknar ger det ett sluttabell på 33-34 poäng och en sannolik kvalplats. Det är ganska långt ifrån en placering på övre halvan som tränarduon filosoferat runt.

Hallandsposten inleder sin huvudartikel om matchen med orden ”Halmstads BK hade gjort säsongens bästa match, långa stunder tokdominerat och spelat ut Västerås SK”.

På GAIS supporterforum hittar vi efter matchen mot VSK följade axplock av kommentarer

”Bästa matchen spelmässigt och chansmässigt för året. Kul att se verkligen. Vi borde gjort ett par baljor till”.

”GAIS kanske bästa match denna säsong men tyvärr bara en pinne,,,, men vi gick om Öjs i tabellen 💪”


Den intressanta frågan inställer sig då hur lag som svajat tidigare under säsongen när de nu ska spela mot VSK får till sin bästa match för säsongen? Det kan ju inte vara så att lagen käkat taggtråd och bara bestämt sig för att göra årets prestation mot VSK och så går man ut och bara gör det.

Så klart är det inte så. Det är givetvis så att det är VSK som gör de här relativt mediokert presterande lagen bra i deras matcher mot VSK.

Som alla inser, inklusive tränarduon, är det mittfältsspelet som fallerar. VSK förmår inte hantera motståndarnas mittfält utan får jaga boll och föröka vinna dueller. När det blir så trasas den egna spelplanen sönder eftersom när bollvinsten väl kommer är ingen på rätt plats eftersom alla jagar och täcker ytor i det defensiva arbetet. För att kunna få till ett eget spel måste bollen ägas mer och man måste i vart fall i stunder börja dominera mittfältet för att få till ett eget anfallsspel.

Självklarheter, men inte desto mindre sanna för det.

Nu är det så att antingen är det spelsystemet som gör att vi tappar mittfältet i årets samtliga seriematcher (undantag enstaka halvlekar) eller så är det spelarna som spelar i systemet som är för dåliga och inte klarar av att leverera det tränaren vill se.

Den här frågan kan diskuteras länge och väl, det ska vi inte göra utan konstaterar bara att det är här den olösta knuten finns.

Tränarduon är tydliga med att de insett problemet och jobbar på det. Gott så, men frågan om det är tillräckligt.

Visst nöter laget och ffa mittfältsspelarna på för att träna kombinationer och löpvägar. Men nu har det blivit mer än en fråga om speltekniska detaljer. Mittfältsspelarna får aldrig lyckas med sitt spel. De får bara slita ont i defensiven och när man väl får bollen har man inget självförtroende att göra något kreativt med den.

Att aldrig få lyckas är förödande för en människas syn på sina egna förmågor. Vi ser det så tydligt i matcherna hur våra kreativa spelare är rädda och inte vågar göra det de ska göra för att få till vårt anfallsspel.

Nu är vi där vi är, vad ska vi göra för att börja lyckas? Det är så klart 10 000 kronors frågan.

Det enda som går att säga här är att man måste gräva där man står och försöka lösa situationen utifrån de förutsättningar som råder. För VSK:s del innebär det att vi har de spelare vi har, de är i en viss form och har en viss nivå av självförtroende just nu.

Här måste nu tränarduon visa mer lyhördhet för den verklighet som råder och börja fundera på hur vi kan skapa förutsättningar så att våra offensiva/kreativa spelare kan börja lyckas på planen.

En förutsättning är förstås att man kan börja äga mittfältsspelet i större utsträckning och då krävs nog att man utökar manskapet på mittfältet så att de finns på rätt plats vid rätt tidpunkt och inte behöver som nu löpa från anfallspositioner för att ta upp försvarsspelet.

Tränarna måste våga laborera med uppställningen för att kunna börja lyckas. Man måste också våga ta bort spelare som inte fungerar just nu i sina kreativa/anfallsroller. Det finns ett visst sparkapital på bänken som måste ges chansen och vars självförtroende inte är anfrätt av rädsla för att misslyckas.

Nu har tiden kommit för att våga förändring. Att fortsätta med samma formation på samma sätt närmar sig nu sanningen i ordspråket att det bara är idioten som tror att en utförd handling som sker på samma sätt gång efter gång kommer att producera ett annorlunda resultat.

Det är uppenbart för alla att VSK kommer fortsätta prestera på den här nivån med den formation och startelva man nu har. Vill man att något annorlunda ska hända måste man förändra något.

Tränarna får nu under veckan helt enkelt ställa upp en ny ekvation och titta på de parametrar vi nämner här. För nu är det så, vi måste börja lyckas med det laget vill göra.

För att strö salt i såren är det också så rent konkret att matchen mot Frej måste vinnas, något annat finns inte om inte VSK ska bli ett bottenlag och tvingas kämpa för sin existens i serien. Den bittra verkligheten som vi alla hade hoppats slippa är nu bara någon poäng bort.

Det är absolut inte försent än att börja lyckas, men nu har vi nått till vägs ände med det sätt vi jobbat på så här långt.

Nu blåser förändringens vindar

Facebook Comments