J-Södra: Seriens ekonomistjärna har börjat tappa greppet

Jönköpings Södras resa i Superettan sedan 2006 har på många sätt varit en framgångssaga. Det är klubben som så sent som 1998 spelade i Div 4 bara för att 17 år senare ta steget upp i landets högsta serie. Även om man spelat i Allsvenskan tidigare och i gamla Div II under många år får vi leta oss tillbaka till 1980-talet för att kunna nämna klubben i samma mening som elitfotboll.

När man så tog steget upp 2006 fanns få eller inga i klubben som hade erfarenhet av vad som krävdes för att lyckas i den moderna svenska elitfotbollen. Strategin man valde för att 10 år senare kunna avancera till Allsvenskan var att sakta men säkert bygga sin ekonomiska plattform och steg för steg lära sig vad som krävs för att lyckas.

Tio år kan tyckas en evighet i modern fotboll, vem orkar som supporter vänta så länge på att ens klubb är redo för att ta nästa steg i fotbollshierarkin. Supportrarna i J-Södra har tålmodigt fått vänta. Klubben har inte försökt sig på några genvägar utan tålmodigt gnott på för att till slut lyckas nå sitt mål.

Hur kan vi veta allt detta frågar sig då vän av ordning. Jo, genom att studera klubbens ekonomi under denna resa. I tabellen nedan har vi sammanställt alla viktiga ekonomiska mått som speglar klubbens utveckling till vad den har kommit att bli idag.

Ekonomiska utfall under perioden 2006-18 för Jönköpings Södra – alla siffror omräknade till 2018 års penningvärde

I tabellen har vi samlat data för de kostnader klubben haft varje år. Vi har tittat på intäkter före och efter spelarförsäljningar. Vi har också data för driftsnetto, dvs kostnader – minus intäkter när spelarförsäljningar inte räknas in. Sist redovisar vi också det egna kapitalet genom åren. Alla siffror är omräknade i 2018 års penningvärde, vilket är viktigt för att kunna jämföra siffror över åren.

Vi kan börja med att konstatera att när klubben avancerade till Superettan iom säsongen 2006 hade man en ekonomi som var större än för de flesta nykomlingar som kommer till Superettan och som inte varit där på ett antal år.

De förstå två säsongerna var lugna, ut ett ekonomiskt perspektiv. Ekonomiskt skötte man sig väl med att hålla kostnader och intäkter balanserade och med ett mindre med dock positivt eget kapital. Intäkterna från spelarförsäljningar var så klart marginella då truppen inte innehöll spelare som betingade några större värden.

2008 börjar man så en mer offensiv ekonomisk satsning, kanske för att man 2007 var nära att få kvala sig kvar. Man tog kostnader på 2.7 M mer än 2007, vilket inte förbättrade placeringen i tabellen utan faktiskt försämrade den, då man fick kvala sig kvar. Problemet var att intäkterna inte följde med utan var i paritet med fjolårets. Resultatet blev ett driftsnetto på över minus 3 miljoner och ett eget negativt kapital på 1 miljon.

Det är förstås inte bra då elitlicensen hotas och som klubb hamnar man i åtgärdsplaner som licensnämnden kräver av en. 2009 lyckades man med ett trendbrott i att intäkterna ökade med 12% upp till dryga 19 miljoner (när spelarförsäljningar inte räknas med). Tyvärr var kostnaderna de samma så driftsnettot blev på nytt negativt tillsammans med det egna kapitalet.

Det var först under 2010 klubben fick kontroll över ekonomin igen då intäkterna ökade på nytt, denna gång med 10%. Förvisso ökade kostnaderna också men budgeten var i balans, trots att man bara sålt spelare för några hundratusen kronor.

Dessvärre förbättrades inte de sportsliga resultaten trots klubbens offensiva satsning på att öka sina kostnader med minusbudgetar och negativt kapital som följd, jämfört med hur det sett ut tidigare.

På fem år i Superettan hade klubbens grundekonomi ökat från 16 till dryga 21 miljoner, men man hade inte förbättrat sig placeringsmässigt. Det kan man förstås tolka som ett misslyckade om man vill, men man kan också säga att det var under de här åren klubben gjorde de nödvändiga erfarenheterna för vad som krävs, ekonomiskt, organisatoriskt och fotbollsmässigt för att börja lyckas.

Om vi då tittar på åren från 2011-15, ser vi hur situationen stabiliserar sig i klubben, ekonomiskt sett. Det är nästan slut på negativa driftsbudgetar och negativt eget kapital. Ekonomin är den samma som tidigare, men helt plötsligt börjar resultaten bli bättre. Efter att ha lyckats skaka upp intäkterna mot 24 miljoner 2015 kommer så kronan på verket efter 10 års slit, avancemang till Allsvenskan.

Det har varit en lång resa för klubben som bland annat inneburit 3 ekonomiskt turbulenta år där försökte ta en större tugga än vad man klarade av. När man lugnade ned sig och byggde vidare kom också resultaten.

Väl i Allsvenskan hade klubben som långsiktigt mål att nå 60 miljoner i omsättning. Det lyckades man inte med på de två år man fick chansen den här gången, utan intäkterna slutade på dryga 40 miljoner. Ekonomin var dock välskött och när man åkte ur 2017 hade klubben ett eget kapital på fem miljoner kronor.

Inför 2018 kommunicerade klubben att målet var att omgående nå Allsvenskan igen. Man avsåg därför att göra en ”offensiv” satsning och köra en driftsbudget på – 3.6 miljoner och totalt spendera 28.7 miljoner under året. Som vi kan se i tabellen blev inte utfallet ens i närheten av ordförande Tidstrands prognos på årsmötet i mars 2018.

Istället slutade kostnaderna på 35.4 miljoner, dvs nästan 7 miljoner över budget eller om man så vill 23% över vad man trodde. På intäktssidan missade också styrelsen i sina kalkyler. Istället för kalkylerade 3000 personer i snitt per match kom 2 300. Klubben fick också mindre sponsorintäkter än beräknat.

Man behöver inte vara nobelpristagare i ekonomi för att förstå att detta är en ekonomisk katastrof. Som framgår av tabellen går man över 10 miljoner back i driftsbudgeten. Under normala omständigheter är detta ett konkursläge. Man har dock extrem tur som lyckas sälja Peter Gwargis till Premier League-klubben Brighton & Hove Albion FC under sommaren. Peter har bara varit i klubben sen våren men inbringar mångmiljonbelopp vid försäljningen, även efter att agentarvoden räknats av. Tack vare den försäljningen och några mindre affärer går 2018 års ekonomi ihop och klubben har vid utgången av året ett eget kapital på 3.7 miljoner kronor.

Inför 2019 var klubbens målsättning att nå minst en 5:e placering, vilket man ser ut att göra. Enligt ordförande Tidstrand ville man dessutom göra en ”offensiv” satsning även detta år och la därför en minusbudget på 2.2 miljoner kronor, vilket då äter på det egna kapitalet.

Den 4:e oktober i år briserar så bomben att klubben har ekonomiska problem. Man har en ansträngd ekonomisk situation där man har svårt att få ihop pengar att betala löner till spelarna och skatter. Enligt lokal media har man löst det tillfälligt genom att låna pengar och inte betala fakturor till leverantörer. Boven i dramat som klubben medger är att man inte sålt någon spelare i sommar (läs Jallow), vilket man tänkt sig göra och som man hade lagt in i budgeten i vintras, som en intäktspost nu i sommar.

Klubben ber därför sina årskortsinnehavare att köpa nästa års säsongskort redan nu för att bättra på likviditeten och klara årets kostnader.

Det är kanske inte ekonomisk kris i J-Södra nu, men läget är ansträngt och det egna kapitalet är slut, dvs de 3.7 miljoner man hade på banken när året började. Vad värre är att klubben nu börjar äta av nästa års intäkter redan i år när man lånar pengar av sina sponsorer (läs tar in nästa års sponsring i år), samt säljer säsongskort där intäkterna ska vara för nästa år, men som kommer att användas i år.

Vidare är det oklart hur mycket efter klubben ligger efter med betalningarna till sina leverantörer och vilka summor det rör sig om. För eller senare ska de betalas och tvingar klubben att använda pengar avsedda för nästa år nu istället.

I och med att klubben nu mycket sannolikt inte går upp i Allsvenskan finns det bara ett enda sätt att lösa situationen på och det är att sälja spelare så fort som det blir möjligt efter säsongens slut. Frågan är nu vilka man måste sälja och vad man kan få betalt. Priset för Jallow har sjunkit eftersom han kommer ha 6 månader mindre kvar på sitt kontrakt i vinter, jämfört med i somras. Vilka fler spelare kan säljas med någon vettig förtjänst?

Hur man än ser på situationen kommer J-Södra att stå sämre rustade nästa år, truppmässigt och ekonomiskt, jämfört med i år.

Hur kan det då komma sig att klubben som på många sätt är en av Superettans mest välskötta föreningar har hamnat i denna sits som gör att man kommer allt längre ifrån en allsvenskt avancemang, trots att man gör allt för att lyckas med det?

Grundläggande är att klubben har släppt sin försiktighetsprincip som vägledde klubben fram till avancemanget till Allsvenskan 2015. Även om ordföranden pratar om försiktighet och kontroll över pengarna har man de två senaste åren tagit ekonomiska risker man aldrig varit i närheten av tidigare.

Den viktigaste faktorn de senaste åren är att klubben har på tok för dålig kostnadskontroll. Pengarna rinner iväg långt över vad som budgeterats. Även om det så klart finns vissa förklaringar och ursäkter med bla tre tränare 2018, så förklarar det inte ensamt underskottet på 10 miljoner i driftsbudgeten.

I år tycks det ha stuckit iväg igen. Problemen med likviditeten verkar ha funnits större delen av året, långt innan behovet av pengarna för spelarförsäljningarna fanns i somras. Det kan man förstå av att det egna kapitalet tycks varit förbrukat redan i somras, vilket det inte borde varit om budgeten kunnat hållas.

Den andra förklaringen till problemen är att klubben har börjat budgetera med spelarförsäljningar på nivåer som helt enkelt är för höga och innebär för stor risk.

Att budgetera med spelarförsäljningar i en fotbollsklubb är alltid förknippat med risker, fråga ÖFK. Även om alla spelare i truppen i teorin kan säljas i ett transferfönster så är det bara i praktiken någon eller några spelare som är aktuella i varje enskilt fönster, av ett antal olika skäl. Om man då inte lyckas kan man hamna i problem, vilket är det som nu skett.

Man kan säga att i år gjorde styrelsen det klassiska misstaget att budgetera med spelarförsäljningar som översteg det egna kapitalet. Det vill säga, styrelsen hade en övertro på att få in de intäkter spelarförsäljningarna skulle ge, att man inte vidtog den rimliga försiktighetsåtgärden att ha pengar i kassan till driften om försäljningarna inte skulle bli av. Vilket var exakt det som nu hände.

På många sätt fast i mycket mindre skala tycks J-Södra de två senaste åren gjort lite som ÖFK har lyckats med i år. Man har tappat kontrollen över kostnader och budgeterat med spelarförsäljningar på nivåer som innebär på tok för höga risker för driftsekonomin i klubben. Därför har man nu hamnat där man är.

Det är lite som att leva över sina tillgångar och precis som ÖFK måste man nu sälja spelare, vilket är den tillgång man har kvar. Problemet är att man kraftigt försämrar förutsättningarna för nästa år genom att tvingas sälja sina bästa spelare och använda pengar i år avsedda för kommande säsong.

Avslutningsvis får vi fråga oss varför J-Södra hamnat i denna risiga situation. Det enkla svaret är att klubben, företrädarna och supportrarna fick smak på Allsvenskan, när man spelade där. Nu finns längtan tillbaka och säkert också kraven från supportrarna. För att lyckas har klubben tagit stora risker, rätt eller fel. Vi konstaterar bara att chansningen inte gick hem, man försökte i två år och nu går det inte längre.

Nu väntar tuffare tider och för att klubben ska kunna komma framåt måste man tillbaka till den tid mellan 2011-15 när man med en stabil ekonomi tog de avgörande stegen för att bli en allsvensk klubb. Precis som många andra klubbar upptäckt före J-Södra, är det den enda vägen till framgång på lång sikt.

Facebook Comments