Har Jönköpings Södra lärt sig något av sina ekonomiska katastrofår?

Som vi har redogjort för i tidigare artiklar (ni finner länkarna i slutet) har klubbens driftsekonomi säsongerna 18 och 19 varit katastrofala med mångmiljonbelopp respektive år i driftsminus. Hur det ser ut 2019 mer exakt vet vi först när bokslutet kommer men alla kan redan nu räkna ut att det inte kommer att vara någon vacker syn.

Klubben levde 2019 långt över sina tillgångar och budgeterade intäkter. Det kan vi förstå när föreningen redan till sommaren hade bränt av sitt egna kapital på 3.7 miljoner och hamnat i akut likviditetskris. Det var ändå ett eget kapital som enligt budget skulle vara drygt två miljoner i plus vid 2019 års slut.

Hade driften av föreningens fotbollsverksamhet legat i ett aktiebolag hade man tvingats in i en kontrollbalansräkning, då det egna aktiekapitalet hade varit förbrukat.

Nu löstes situationen under hösten med hjälp av sista-minuten-försäljningar av spelare, snälla sponsorer, stöttande supportrar och en förstående kommun som skjuter skuldindrivning på framtiden.

För att undvika de två senaste årens ekonomiska kriser har klubben till i år lovat minskade kostnader i spelarbudgeten med 20%. Man har lovat att inte budgetera med spelarförsäljningar och se till att få ekonomin och driften i balans.

Frågan är om man klarar allt detta, vi börjar tvivla, innan ens säsongen har kommit igång.

Trots att kostnaderna nu minskar för spelare agerar klubben som man har en påtaglig likviditetsbrist. Detta i ett läge när sponsorpengarna borde flöda in. Likviditetsbristen består förstås i att klubben inte kan betala sin skuld på ca 1.5M till det kommunala bolaget som nu lämnat över en del av skulden till kronofogden. Klubben kommer med ursäkter om missförstånd osv, men det uppenbara är väl att man inte har några pengar att betala skulderna med, trots att man borde ha det.

Klubben försöker nu lösa situationen på samma sätt som man gjort tidigare, genom att skapa extraordinära intäkter.

Man har dock stängt dörren för att budgetera med spelarförsäljningar, så det som då går att göra är att sälja av sin sista tillgång till kommunen, en läktare som man själva byggt inför det allsvenska äventyret. Nu måste man lyckas med den försäljningen, annars blir det kris i ekonomin innan ens säsongen har dragit igång.

Klubben har nu kvarvarande skulder till leverantörer och för olika hyror från 2019 som man ska hantera 2020. Man har också intäktsbortfall på grund av att förtida sponsorutbetalningar skedde under 2019 som borde skett 2020. Man hade också förtida intäktsinhämtning genom försäljning av säsongskort för 2020, under hösten 2019, intäkter som nu hamnar på ”fel” år.

Klubben tänker sig att parera allt detta med en sänkning av spelarkostnader på 20%. Men de 2-3 miljoner man sparar in där är otillräckligt för att parera upp de skulder man redan har och täcka det inkomstbortfall som sker genom att pengar för 2020 spenderats redan 2019. Det är en ekvation som är långt ifrån att lösas ut i en balanserad budget.

Vilket förstås bevisas av att klubben nu måste skapa extraordinära intäkter genom försäljning av läktaren.

Men inte ens det kommer rimligen att räcka till att få ihop det, läktaren kan väl inte vara värd så många miljoner. Och i samma ögonblick som den försäljs ökar också klubbens hyreskostnader för att hyra anläggningen.

För att få det här att gå ihop måste rimligen intäkterna från sponsring och publik också öka jämfört med tidigare år. Utan att veta nu, så känns det som att klubben gör en HBK som från 2018 års 14M i sponsring höjde målet till 20M 2019. Det gick inte som tänkt och skickade klubben in i en ekonomisk kris som bara löstes när kommunen köpte deras träningshall för 24 miljoner på hösten 2019.

Det vi vill säga här att det finns betydande risker med att bestämma sig för substantiellt högre intäktsmål från ett år till ett annat. Det behöver inte alls lyckas som man tänkt sig, fråga HBK som sagt.

Sanningen är den att J-Södras ekonomi är långt ifrån att vara återhämtad efter förra årets haveri.

Nu värvar klubben duktiga och dyra spelare i vad som måste förstås som en satsning att återigen försöka nå Allsvenskan. Inte behöver man vare sig Degerlund eller Kozica för att nå en mittenplats i tabellen, vilket kanske hade varit en naturlig målsättning att jobba för som återhämtning och nystart efter några ekonomiskt turbulenta år.

Mot detta kan säkert någon invända att man trots allt kostnadsmässigt håller sig inom sin reducerade spelarbudget. Det är säkert så. Poängen här är nog den att det sällan är klokt att utsätta en förening för de ekonomiska risker det innebär att inte kunna betala en skuld till kommunen i februari, när det borde vara god likviditet, samtidigt som man satsar mot Allsvenskan.

I praktiken innebär det här att klubbens ledning sannolikt maxat ut överallt för att få det hela att gå ihop. Om man valt en försiktigare ekonomisk väg borde spelarbudgeten kanske sänkts till 60% av fjolårets. Det är om vi får gissa vad ekonomin egentligen bjuder sig till om man vill undvika allt för stora ekonomiska risker.

Hur man nu än förhåller sig till det här verkar klubben inte tagit lärdomar av föregående års ”nära katastrofer”. Det tycks som man återigen gör allt för att ta steget till Allsvenskan, trots mycket sämre ekonomiska förutsättningar än de senaste säsongerna.

Det säger sig självt att marginalerna i år är mycket mindre. Den här säsongen tål ekonomin inte den minsta störning eller felkalkylering, ty det egna kapitalet är noll kronor. Det finns helt enkelt ingen buffert. Om det sker felkalkyler i publik- eller sponsorintäkter, eller att kostnaderna ökar mer än budget är likviditetskrisen där på ett ögonblick. Det innebär nya tiggarrundor och att fokus tas från det sportsliga.

Frågan är varför man maxar ut det så här och tar den här typen av ekonomiska risker? Är det så viktigt att nå Allsvenskan i år, när klubben ännu inte återhämtat sig från fjolårets ekonomiska katastrof?

Det är förstås inget vi har att göra med, det är föreningens medlemmar som fastställer målsättningar och godkänner budgetar.

Men vi vill då till Jönköpings Södras medlemmar säga följande.

På årsmötet, avkräv styrelsen och klubbchefen på mycket detaljerade förklaringar hur de tänker sig att ekonomin ska gå ihop i år. Fråga hur de ska undvika fiaskot 2018 med 23% ökade kostnader mot budget och 2019 års icke nådda mål avseende intäkter. Inget av det här kan hända i år utan mycket kännbara konsekvenser för föreningen.

Fråga vidare vilken position man budgeterat med att hamna i tabellen i år, värdera sen om det är en realistisk målsättning. Om inte, se till att den blir det och att intäktsbudgeten kalibreras utifrån vad som är rimligt att tänka sig.

Lyft också upp varför klubben lägger en budget som kräver att läktaren säljs för att få ihop ekonomin. Hade det inte varit bättre att ha kvar tillgången? Ett realiserbar tillgång för ännu kärvare tider? Mer övergripande är frågan, varför lägger man en budget som kräver extraordinära intäkter, när man sagt att man inte ska göra det (via spelarförsäljningar).

Ställ många frågor runt hur intäkterna är tänkta att komma till i år. Har man höjt sponsorintäkterna ordentligt i budgeten? (gjort en HBK). Har man ökat på intäkter från matcharrangemangen?. Är det rimliga ökningar? Har man rimliga idéer hur de ökade målen ska nås?

Om inte, godkänn inte budgeten på årsmötet utan bestäm att ledningen skall revidera den på ett sätt som ni finner mer rimligt och be dem återkomma med detta för ett senare beslut. Det är inte bara er rättighet utan också en skyldighet att ta detta ansvar som medlemmar.

Ingen vill se att klubben kör i diket igen ekonomiskt, för varje gång det sker blir det allt svårare att resa sig upp. Och vi vet alla genom vår hushållsekonomi att man faktiskt inte kan spendera pengar man inte har utan att det blir problem på ett eller annat sätt.

Vi får med detta sagt önska medlemmar och klubb lycka till på kommande årsmöte och en lyckosam säsong på alla sätt.



Här är tidigare analyser runt klubbens ekonomi

Facebook Comments Box