Ett haveri

Jag vet inte i vilken ände man ska börja. Det såg ju hyggligt ut till en början. När Niklas Gifting sköt 1-0 via hörna trodde jag i mitt naiva sinne att det skulle bli en smärre defilering. Så blev det alltså inte.

Det som följde var snarare ett enda långt haveri. VSK var uddlösa, idéfattiga och slarviga. Motala försvarade sig riktigt bra och stod redo för kontringar då hemmalaget inte tycktes påkopplade. Faktum är att gästernas samtliga tre mål i första halvlek kom via slarv. Två kontringar (en direkt på hörna) samt ett tapp på mittplan.

Firma Carlsson/Garnebro försökte få fart på sitt manskap genom en timeout, men inte heller den tyckes ha någon verkan. 1-3 blev halvtids-resultatet. Många besvikna blickar i kön till kaffet. Dock fanns en, om inte övertygelse, så åtminstone en stark förhoppning om ett helt annat hemmalag till andra halvlek.

En viss förbättring kunde också skönjas. VSK var mer påslagna bet sig fast offensivt. När Joel Engström sköt 2-3 på straff plockade jag på nytt fram mitt naiva sinne.

Var vid det tillfället tämligen övertygad om en vändning. Förhoppningarna fastnade dock i en stabil blå försvarsmur. VSK försökte, Landström hade mycket boll men saknade alternativ och sköt svagt när han väl gavs chansen.

Trots mycket boll kunde mäktade man inte med en enda het chans, vilket är en bedrift i sig. Ytterhalvorna kunde/tilläts inte bidra till offensiven Ingen spelare fanns heller tillgänglig i straffområdet, redo för instick eller returer.

Motala ska visserligen berömmas för sitt försvarsspel men ett lag med så pass mycket offensiv kvalitet som VSK måste kunna uträtta mer.

Den där glöden som brukar infinna sig i lägen som vid VSK:s reducering infann sig aldrig. Tiden gick och istället för fler hemmamål satte Motala in en rejäl spik i den Grönvita kistan genom två mål under sista tio. Ridå.

Den glesbefolkade ABB Arena blev allt tystare ju längre matchen led. När domaren väl blåste av var det enda som hördes bortaspelarnas segerjubel. Väldigt talande.

Jag och drygt 800 andra åskådare lämnade arenan på tunga steg. Som extra salt i såren möttes vi av tunga snöflingor utanför cementkollosen.

Besvikelsen var påtaglig givetvis och dessutom beblandad med en hel del oro. Hur ska det gå? Glimtar av riktigt bra spel har skymtats (som mot Villa senast) men sex poäng efter nio matcher är på tok för skralt.  Dessutom har man släppt in näst flest mål (42) efter jumbon Åby/Tjureda.

Jag hyser fortfarande förhoppningar men det måste till en förändring i matcher som kvällens.

Det är en sak att spela på adrenalin mot mästarna Villa. En annan att föra spelet och tränga sig igenom en försvarsmur som Motalas. Kvällens match, liksom premiären mot Sirius, får gälla som någon form av mallar för hur man inte ska göra.

Facebook Comments