Tar du med en son på VSK så kan du aldrig ta VSK ur sonen

Kom hem från jobbet igår. Överst i sonens hög med läxor låg en lapp. Hans uppsats. Så där skrynklig som bara en lagom engagerad 11-årings uppsats kan vara. Undertecknad med namn på lika ålderstypiskt snirkliga bokstäver och så underst, tre versaler i lite större format: VSK. 

Det var som att åka tidsmaskin några decennier bakåt. Till en tillvaro av svettbandy, nyponbuskar, bmx-cyklar, videoapparater och MTV.

Vad som på ett ganska påtagligt vis illustrerade den här tiden var blyertsklotter.

I böcker man hade i sin egen bokhylla, på vhs-kassetter, längst ner i hörnet av lektionsschemat som hängde på kylskåpsdörren, i skolbänken, inuti skolböckerna, under sitsen till de orangea stolarna, på suddgummin och linjalen. Snart sagt överallt.

Beroende vilken som var den senaste hitlåten eller vad som hänt på den stora idrottsscenen kunde ämnena variera.. Maradona, Edberg, Metallica, Guns N Roses. För att bara ta ett litet axplock.

En sak återkom dock alltid, tre versaler i rätt stort format: V S K. Det fanns med överallt, hela tiden. Från årskurs 3, 4, 5, 6 och uppåt.  Inte minst på framsidan av den röda pärmen, där det med hälften så stora bokstäver även stod musik.

Samma bokstäver fanns i matteboken och på de karaktäristiska vita sudden.  Sudd som för övrigt ofta användes i en ganska ihärdig lufttrafik, faktiskt lika ofta som man använde dem till att sudda ut felaktigheter i böckerna.

Istället för att ta del av undervisningen till 100 procent hade somliga av oss större fokus just sådana ögonblick, då fröken för tillfället inte hade överblick över oss i bänkraderna.

Nåväl, det var några sidospår. Orden: V S K, var ett uttryck för den form av kärlek som tagit fart det här åren. För det var då allt började. I en ålder när man är som mest receptiv.

Man har hört historier om farsan som som tar sin son i handen vid parvelns första besök på den lokala fotbollsarenan. För min del var det lite buffligare än. Ett cykelställ utanför arosvallen och en ganska irriterad storebror, väntandes på sin hopplöst långsamt cyklande lillbebror.

Buffligt men på något vis kärleksfullt. Väl inne på den slitna vallen tog jag till mig allt. Sångerna, kommentarerna dofterna och ljudet av fotbollen.

Samma sak var det med bandyn. Klev av bussen, gick mot stadion. Stegen efter brorsan med polare. Frostbitna kinder. Folk överallt. Kommentarer, sånger, dofter och ljudet av skridskoskär.

Allt det där finns fortfarande kvar i mig. När jag ser, hör eller känner något av ovan nämnda så slungas jag tillbaks. Det är så ett supporterskap startas. Man kan säga att en blyertspenna där och då och började fylla i konturerna av en cirkel.

I en annan tid men med samma inlevelse har nu min egen son börjat följa klubben. Innan pandemin såg vi VSK Bandy på plats. Han hade inga frostbitna kinder och en sol som speglade sig i isen, men väl kommentarer, sånger och dofter som etsat sig fast..

Jag ser honom titta på klipp om klubben och följa resultaten. Han bär mössor och andra plagg i klubbens färger. Och så igår, när jag kom hem, såg jag de där i vår väld magiska versalerna: V S K.

På något vis slöts cirkeln som påbörjades 30 år tidigare. Det är möjligt att det är en följd av någon slags 40-års kris men ögonblicket var rätt stort. En liten milstolpe i föräldraskapet. Tar du med sonen på VSK så kan du aldrig ta VSK ur sonen.

Facebook Comments