En hyllning till en nykorad SM-finalist

VSK är i SM-final! Meningen ligger oerhört bra i munnen. Tål att upprepas otaliga gånger en kväll som denna. Hade något sagt något om en eventuell sådan under försäsongen hade jag rynkat på näsan. Ut gick extremt rutinerade pjäser som Andreas Bergwall, Patrik Sjöström och Anders Bruun. Killar med många matcher tillsammans och ett gäng SM-guld. In kom en hemvändande burväktare från Sirius samt en handfull killar från degraderade Tillberga.

En hel del talang hos nyförvärven men samtidigt gick väldigt mycket rutin till spillo i och med den erfarna trions uttåg. Hur skulle det gå? Inte mer än kvartsfinal, två säsonger i rad, med en betydligt mer namnkunnig upplaga. Oron var stor men farhågorna skulle ganska omgående komma på skam. De unga nyförvärven gav en redig injektion åt de äldre pjäserna. Skapade en riktigt bra mix. Kjellson fyllde dessutom mer än väl ut Bergwalls målvaktshandskar. Något stort var i görningen.

VSK Bandy av modell 18/19 hade en kortare svacka kort innan VM-uppehållet. I övrigt har man befunnit sig i en slags, för motståndarna, svårhanterlig zon. Vid några tillfällen, tänker på hemmamatcherna mot Bollnäs och Villa, har lagetspelat den mest underhållande bandyn på decennier. Andra gånger har man kommit tillbaka från svåra underlägen. Visat att ingenting är omöjligt. Hela säsongen har präglats av en självklar känsla av: vi ger oss aldrig.

Jag har använt jämförelsen med fotbollslandslaget från VM 1994 vid några tillfällen och tycker den är ganska träffande. Ni som är tillräckligt gamla minns det lagets framfart. Specifikt kan matchen mot Rumänien omnämnas. Man tappade ledning med 1-0, hamnade i underläge och fick Stefan Schwarz utvisad. Lik förbannat kom laget tillbaks och drog det längsta strået i den numera legendariska straffläggningen.

Årets VSK har hanterat likvärdiga dilemman. Tänker i synnerhet på den sista elitseriematchen mot Sandviken som blev direkt avgörande för andraplatsen. Grönvitt hade kniven mot strupen, spelade bra men fick åtskilliga baklängesmål emot sig. Försatte sig i situationer där andra kroknat. VSK av 18/19 års modell är dock inte som andra. Med en bergfast tro på sin kollektiva styrka fortsatte laget bara att ösa på och slog Sandviken med precis tillräcklig marginal och blev tvåa.

Slutspelet har också präglats av den där ”94”-andan. Vänersborg var en besvärlig nöt att knäppa i kvarten. VSK hamnade i underlägen men kom tillbaka, släppte till farliga chanser men en omutlig Kjellsson stod på huvudet. Till slut höjde man sig någon nivå och drog det längsta strået i serien.

Att man därefter tar Hammarby i tre raka är fantastiskt.  En svårspelad motståndare. Ett bollskickligt och balanserat lag med vassa spetsar. Satte VSK under press vid några tillfällen. När det blåste fanns dock Kjellsson där, ackompanjerad en tapper försvarslinje.  

Även om de berömda små marginalerna var med emellanåt är VSK klart bäst av lagen och vinner synnerligen rättvist. Och tänk att tidigare åsidosatte Ted Bergström klev fram så påtagligt. Med dubbla hattrick kan vi med råge titulera honom till Hammarby-dödare!

Det är kollektivet VSK mer än något som lagt grunden för säsongens framgångar men i alla starka kollektiv finns det individer som sticker ut. 1994 fanns Tomas Brolin, VSK stoltserar med Simon Jansson. Han är spelaren med stort S. Individuellt briljant och därutöver en pådrivande ledare.  I honom och Martin Landström har klubben sin mest begåvade duo sedan Per Fosshaugs och Ola Fredricsons härjningar från slutet av 90-talet.

VSK är i SM-final alltså. Meningen ligger fortfarande oförskämt bra i munnen. Jag är oerhört glad och stolt över vad de här laget åstadkommit i vinter. Unga och relativt oprövade namn har väckt en tidigare stillad hunger hos de erfarna spelarna. Allt under överseende av Michael Carlsson. Stor legend som spelare. Rent genial som tränare!

I någon dag får vi njuta över vad som varit, innan vi tar sikte på lördagen den 23 mars. Då det vankas SM-final. Sannolikt blir det Villa Lidköping som gör VSK sällskap i Uppsala. Ett av tidernas mest profilfyllda lag. En svår, men långtifrån, omöjlig uppgift för dessa grabbar. Det tror jag hela bandysverige håller med om.

Facebook Comments