Emir Smajic – Jag valde ÖFK för jag ville ”tvåla till” Sirius i sista matchen. Emirs fyra år långa resa med ÖFK

Östersunds FK har under lång tid figurerat i mediala sammanhang. Länge och väl var fokus på klubben exempellösa framgångar på och utanför fotbollsplanen, senaste åren har misstankarna om ekonomisk brottslighet seglat upp i förgrunden.

För oss som står utanför är det förstås svårt att reda i vad som är sant, rimligt eller överdrifter, i allt som det skrivs om klubben just nu.

För att försöka räta ut en del av frågetecknen tog redaktionen och kontaktade anfallaren Emir Smajic med klubbadress i VSK för att höra hans version av hur det var i ÖFK åren 2012-16 när han spelade där.

Hej Emir, hur går det med rehabiliteringen?

– Jo tack, det går faktiskt bra, väldigt bra till och med. Jag var på 4-månaders kontroll precis hos MFF:s läkare som gjorde operationen (korsband), han sa att det såg väldigt bra ut med läkningen. Det känns bra så jag tränar på med det jag kan och får gradvis öka belastningen, säger Emir.

Skönt att det går åt rätt håll. Vi ska ju prata om ÖFK idag, men innan vi hoppar in på det vore det kul om du kunde berätta för våra läsare om din fotbollskarriär, vilka klubbar du spelat i.

– Oj, ja, jag började i Märsta IK där jag bodde när jag var barn. Det blev sen Valsta Syrianska något år. Men sen hamnade jag i Uppsala, så från 11-årsåldern fram till jag var 20 spelade jag i GUSK (Gamla Upsala). Där blev det A-lagsspel i div 2 och 3. Sen hamnade jag i Sirius under åren 2010-11. Det var inte så bra för mig så när kontraktet gick ut var jag lättad.

Jag kände att jag måste bort från Uppsala, så när VSK hörde av sig var det lätt att tacka ja. Det blev ett sexmånaderskontrakt och jag fick spela med såna som Aly Keita, Linus Sjöberg och Vigge under den där våren. Det gick ju bra för mig, 9 mål på 12 matcher.

Sen blev det som sagt ÖFK från 2012 till 2016 då jag bröt mitt kontrakt och hamnade i BP en halv säsong. 2017 blev det Achilles i den nederländska andraligan. När deras säsong tog slut framåt sommaren skrev jag på för VSK och det är här jag är nu.

Om vi då hoppar in på ÖFK, hur gick övergången från VSK till ÖFK till, varför hamnade du i just ÖFK?

– Jag hade som sagt bara ett halvårskontrakt med VSK som gick ut på sommaren 2012. Jag och VSK ville förlänga men det fanns inga pengar så jag var tvungen att gå någon annanstans. Eftersom jag gjort så många mål fanns det ett antal erbjudanden att ta ställning till.

– Min agent träffade ÖFK (Potter/Kindberg) och sa att jag måste dit, han blev imponerad över vad de berättade och de ambitioner klubben hade, säger Emir som fortsätter:

–  Jag var väl inte lika säker, men till slut blev det ÖFK och den sista pusselbiten som fick mig att välja att åka till Östersund var att ÖFK i säsongens sista match skulle möta Sirius, vilket var en klubb jag gärna ville tvåla till. Det var alltså anledningen att det blev ÖFK, konstaterar VSK-anfallaren.

Hur var upplevelsen när du kom till ÖFK med Potter och Kindberg, jämfört med tex VSK som du just lämnat?

– Det var en stor skillnad på många olika plan. På den här tiden var ÖFK en liten klubb i Div 1 som inte så många brydde sig om och det fanns ingen kultur av fotboll i staden. VSK var mycket större på det sättet med supportrar och en välkänd förening, säger Emir

– Den stora skillnaden var dock hur ÖFK sköttes av ffa Potter, allt var superproffsigt, fast det var div 1 vi pratar om här. Ambitionerna var enorma, vi skulle vinna svenska cupen och spela i Europa, vinna SM-guld osv. Det pratades hela tiden om detta och Potter och Kindberg sa att, vad är meningen att hålla på om vi inte ska vinna allt vi ställer upp i, berättar Emir.

– Till en början log vi väl mest åt det där men Potter hade en suverän förmåga att se varje spelare och varje individ bakom fotbollsspelaren, han fick oss att sakta men säkert börja tro på att det var möjligt.

– Vi tittade aldrig vart vi låg i tabellen, vi skulle till varje pris vinna nästa match på det sätt som vi ville spela. Vinna var det enda som betydde något. Så där säger så klart alla tränare, men Graham fick oss verkligen att fokusera på nästa match och få det att vara en superviktig match för oss och för klubben, säger Emir.

Vad tycker du om Graham Potter då som tränare?

Jag minns hur jag tänkte precis när jag kommit till ÖFK, den här killen kommer att träna ett världslag inom 10 år, trots att vi nu står på en blöt plan i Östersund i Div 1. Det var så uppenbart att Graham besatt alla de nycklar man behöver för att lyckas som tränare i de stora lagen, säger Emir.

Fotbollsmässigt var han en duktig tränare men hans främsta merit var hans otroliga förmåga att hantera människoroch få oss spelare att tro på projektet ÖFK och verkligen ge allt för att vi tillsammans skulle lyckas. Han förstod att framgång på fotbollsplanen handlar om psykologi och hur man bygger grupper, där var han fenomenal, konstaterar Emir, ett geni helt enkelt.

Berätta om utvecklingen i klubben under dina år där

– När jag kom dit var jag den första spelaren med rötter i Sverige som man satsade på. Det var så klart svårt för en liten klubb i Jämtland att locka spelare dit så i princip alla kom från utlandet, ja jordens alla hörn, egentligen.

– Man var tvungen att göra på lite andra sätt för att få dit spelare. Mötena med Potter och Kindberg där de förmedlade klubbens visioner till spelare och agenter var nog det som fick många att till sist sajna för ÖFK. Efter några när det gick allt bättre för laget och ryktet spred sig om hur man jobbade i klubben, så sökte sig spelare dit av egen vilja, säger Emir.

När du nu tänker tillbaka på dina år i klubben, vad är det du känner?

– Det är mycket känslor. Jag är otroligt glad för att jag fick vara med om den här resan, inte då bara den fotbollsmässiga utan också hur jag har utvecklats som människa under åren med Potter som tränare.

– Jag är stolt över vad vi åstadkom tillsammans och jag känner stor tacksamhet mot klubben, för de gjorde verkligen allt för oss spelare. De ställde höga krav, vi skulle verkligen vinna och var inte folk beredda att underkasta sig det mantrat var det bara att packa väskorna. Men det var lika mycket åt andra hållet, de tog hand om oss på alla tänkbara sätt, säger Emir och fortsätter:

– Jag blev korsbandsskadad vid två tillfällen i klubben, båda gångerna i slutet av mina kontrakt. I vanliga fall hade nog en förening bara låtit mig gå vidare och jag hade fått hitta en ny klubb. Så var det inte i ÖFK. De sa, att eftersom du skadats under det du är betald för att göra hos oss, spela fotboll, så är det vårt ansvar att ta hand om dig. Vid båda tillfällena förlängde man mitt kontrakt trots skadorna och visade att man brydde sig om mig, konstaterar Emir.

– Det här sättet att ta hand om sina spelare gjorde ju att vi verkligen gav allt för klubben. Vi var en supertajt grupp som stöttade varandra i vått och torrt och gjorde allt i vår makt för att nå klubbens målsättning, att vinna.

– Om du frågar mej tror jag det som ÖFK med Potter och Kindberg i spetsen gjorde är ett vinnande koncept för att lyckas på fotbollsplanen, säger Emir.

Hur skulle du beskriva teamet Potter/Kindberg?

– Rent generellt kan man säga att de två ihop bildade ett riktigt radarpar, det ÖFK gjorde hade inte gått om inte båda var på plats och jobbade för det. Naturligtvis skötte Potter allt det fotbollsmässiga och allt runt laget. Daniel Kindberg var visionären och den som entusiasmerade alla i klubben. ”Vi är vinnare och vi ska spela i Europa” var det vi spelare fick höra och vi trodde på det. Han var inte som en vanlig ordförande utan gjorde allt möjligt i klubben, säger Emir.

ÖFK har ju blivit känt för de sociala aktiviteterna, vad kan du berätta som deltog i allt det där som var utanför fotbollsplanen.

– Ja, vad ska man säga. Till en början tyckte jag och andra spelare att det var lite löjligt att vi skulle sjunga och dansa osv. Det var mycket gnäll i början, men vartefter tiden gick så uppskattade vi det allt mer. Och förresten, det var inget val om att delta. Ville du inte göra det, var det bara att packa väskorna, det här var en viktig del i klubbens strategi att bli vinnare, reflekterar Emir.

– Så här i efterhand känner jag mig stolt för vad jag och vi i laget åstadkom i alla de här aktiviteterna. Det är så klart häftigt att ha varit med och skrivit en bok, spelat teater i utsålda teaterhallar, målat, dansat och sjungit. Men jag förstår nu, det var en del av processen att få ihop laget så vi skulle kunna göra resan på fotbollsplanen som skulle ta oss till Europa.

I rättegången mot bla Daniel Kindberg har det framkommit att som ett led i att klara av de entreprenörsuppdrag som Driftaren (ÖFKs driftsbolag) fått från olika håll så användes bland annat A-lagsspelare för att göra saker som man kanske normalt inte förknippar med att vara spelare i en klubb. Det kunde vara städuppdrag tex. Hur ofta fick ni i A-laget göra sånt här arbete?

– En intressant sak i sammanhanget var att klubben verkligen såg på oss som heltidsanställda. Vi var inte bara där för att jaga en boll på en gräsplan, vi fick göra massor av saker utanför planen. Jag kan nu på rak arm inte minnas exakt allt vi gjorde, men det är fullt möjligt att det var så att vi gjorde saker som kanske inte normalt förknippas med att vara proffs i en fotbollsklubb, säger Emir.

Avslutningsvis då, varför lämnade du ÖFK, trots att du satt på kontrakt och äntligen var tillbaka efter segdragna skador?

– Faktum är att det är en intressant sak i sig självt varför jag lämnade. Eftersom jag varit skadad så mycket och nu var tillbaka kände jag en enorm press på mig, en press som jag la på mig själv. Klubben hade varit så otroligt schysst mot mig och hjälpt mig på alla sätt att vis och nu kände jag pressen att så fort som möjligt börja prestera för att betala tillbaka. Det blev lite för mycket kände jag. På något sätt behövde jag lämna och komma vidare i karriären. Jag var lycklig men det var något som skavde inom mig. För mig var enda lösningen där och då att söka mig vidare.

– Visst kan man så här i efterhand nästan skratta åt det. Jag hade kontrakt över 2017 och kunnat varit med och vunnit cupen osv. Men för mig var det rätt beslut att lämna, jag ångrar mig inte, avslutar Emir Smajic.

Facebook Comments