Bana väg för Spontanfotbollens mästersmidare

Det är söndag. Eftermiddag har blivit kväll. Mörkret sänker sig över kvarteret. Strålkastarna över fotbollsplanen lyser hjälpligt upp gräset och de fallna löven som virvlar i det lätta rusket. Nyss var det fullt av liv här. Match med runt 15 av kvarterets barn och ungdomar. Barn i tidig skolålder och tonåringar kamperar tillsammans. Vissa bor i hyreshusen som omger planen, andra några hundra meter bort, i villaområdet. Den här planen är ett starkt bevis för att ryktena om spontanidrottens död är betydligt överdrivna.

Med mörkret försvinner dock de flesta. Mat, läxor och andra bestyr inför den kommande veckan prioriteras. Kvar blir M.  Trots mörkret och det allt höstligare vädret. Han placerar bollen lite till vänster om målet, med knappt 20 meters distans. Tar sikte och skickar iväg bollen, i ribban. Processen upprepas sedan otaliga gånger, med förbluffande stor precision. Han står där och nöter kväll efter kväll, tills antingen mamma ringer eller tonårsgänget kommer. Med sina mopeder och sina cigaretter är de kvällens härskare över planen.

M kommer hem, läser något för syskonen och pratar lite med mamma. Äter kvällsmat och går in på sitt rum.  Som så ofta surfar han in på youtube, söker upp ett klipp med idolen Messi: ”20 most insane freekicks ever scored” skriver han och drömmer sig bort. Ser hur idolen placerar bollen, på samma sätt som han själv gjort tidigare på kvällen,  och gör sig redo. Argentinaren smeker sedan in den ena fantastiska frisparken efter den andra. Med ett leende på läpparna går M sedan och lägger sig. Imorgon ska han visa alla på planen. Vad skulle han ta sig till utan fotbollen?

Det är måndag. Strax före 10. Samma fotbollsplan. Nu är det skola och rast. M har redan gjort två mål och bjudit på flera nummer som de andra kidsen bara kan drömma om.  Det handlar om talang men lika mycket om hängivenhet. Så många timmar han tillbringat på den här planen. Från tidiga morgnar till sena kvällar under helger och lov. På alla raster och varje eftermiddag, efter skolans slut. En liten stund bara innan det är dags att hämta småsyskonen.

Mamma städar på eftermiddagarna så M får ansvara för sina yngre syskon tills hon kommer hem vid 17:30. När mamma kommit hem börjar hon med maten medan M hjälper sin bror med läxan. Det är svårt för henne att hjälpa till med tanke på språket. Samtidigt är kompisarna iväg på träning. Samma kompisar han dribblat bort på rasten tidigare. Barn som bara bor några 100 meter ifrån hyreshusen och fotbollsplanen. Villorna och suvarna på dess garageuppfarter vittnar dock om att de skiljer många många mil i fråga om social standard.

M har talangen och hängivenheten som behövs men han saknar stödet för att kunna ta sig över alla de trösklar som finns för att sig fram i organiserade fotbollssverige.

Han spelade i samma lag som klasskompisarna ett tag. Det gick att ta sig till träningarna med cykel. Men ibland var han tvungen att hjälpa småsyskonen och årsavgiften blev för dyr. M:s fotbollstillvaro sträcker sig numera enbart till kvarterets fotbollsplan .

Det finns många killar och tjejer som delar M:s historia. I varenda kvarter där det finns en fotbollsplan, i snart sagt varje stad. liten eller stor, från Ystad och uppåt finns det barn och ungdomar med en liknande situation.

Jag kom att tänka på M när jag läste intervjun med Zlatan Ibrahimovic i veckan, där han gav sin syn på svenska landslaget och Janne Andersson. Han var brutalt fel ute i sakfrågan men hans åsikter kommer ur de ärr som uppväxtens utanförskap skapat. Ärr som aldrig riktigt läker hur stora framgångar han än haft.

Med snart 20 år i skolans värld har jag sett massvis med fotbollstalanger. Många av utländsk härkomst och med en historia mer än snarlik M:s.  Dominansen på skolans och/eller kvarterens fotbollsplaner är påtaglig. Det utvecklats i en väldig fart. Varje vecka visar de upp nya konster: kvicka vändningar, skruvade skott och kluriga finter. Man skulle kunna kalla dem spontanfotbollens mästersmidare. 

Det svåra tycks vara att överföra detta spontanfotbollens mästersmidande till den organiserade fotbollens krävande tillvaro. Förr eller senare riskerar dessa talanger att försvinna längs vägen. Orsakerna till detta är säkert flera. I Västerås beror det nog till dels på att ett fåtal klubbar blivit väldigt stora på ungdomssidan medan andra försvunnit. Följen med detta har varit dyra avgifter och bökigare att ta sig till träningarna.

Vad det än beror på så har svenska samhället i allmänhet och svensk fotboll i synnerhet mycket att jobba på i det här avseendet.  Vi måste bana väg för spontanfotbollens mästersnidare helt enkelt.

Facebook Comments Box