Underbart och en gång för alla: Tack Simon!

Även om fotbollssupportrar drömmer mycket tror jag få kunnat drömma fram något så vansinnigt som kvällens match mellan VSK och Varberg. Simons sista match med allt vad den kom att innebära.

Vi drömde möjligen om något alldeles extra i tifoväg, hoppades kanske att Simon skulle leverera spelmässigt trots den ringa speltid han fått under säsongen.

Att tifot skulle vara så gåshudsframkallande och att Simon kom att bli en planens bästa spelare, bland mycket annat galet denna novemberkväll,  kunde åtminstone inte jag föreställa mig.

Vi var 7300 som tagit plats på Hitachi . Främst var vi där för att tacka av en av VSK:s största ikoner någonsin. Ingen annan västeråsidrottare har fått ett sådant avslut.

Matchen utvecklades på ett sätt som fick en att fundera ifall någon verkligt stor dramatisk författare gett spelarna ett färdigt manus att spela efter.

Matchen av den här digniteten kan bli avslagna, det gällde inte den här drabbningen. Dramatiken var hela tiden påtaglig. VSK hamnade i underläge men toppkonkurrenten Kalmar gjorde detsamma nere i Falkenberg. VSK vände och fick greppet om förstaplatsen.

Simon slet som en galärslav och spelade på få tillslag vilket gjorde honom ytterst gångbar i matchen.  Han hade flera chanser att näta själv men fick trösta sig med att spela fram till Juliis Johanssons 1-1.

Det optimala avslutet hade naturligtvis uppstått om Simon lyckats förvalta den straff han fick äran att lägga men tyvärr brände han den möjligheten. Att han därefter byttes ut fick mig först att bli aningens besviken. Borde han inte fått 10 till?

Det bifall som publiken gav och känslan som förmedlades till hela arenan när kulturbäraren framför andra byttes ut och direkt klev upp i klacken vägde över den känslan. Herregud vad mäktigt!

Sista delen av matchen blev en Grönvit defilering med Simon som capo. Den kombinerade artisten och evighetsmaskinen Taonsa frispelade Ladefoged till 3-1.

Ett VSK med korn på seriesegern fortsatte sedan att skapa chanser och på stopptid uppstod ännu en sekvens som fick mig att undra om inte en författare med vass penna skrivit handlingen för kvällen.

På stopptid kom den unge senegalesen Sidy Sow in. Äntligen tänkte vi som sett den lovande senegalesen i träning en lång tid. Att han skulle få en så extrem debut som blev fallet kunde vi dock inte drömma om.

I sin allra första bollkontakt som VSK:are fick den lovande junioren en fantastisk drömträff och bollen borrade sig upp i ena krysset.

Tror faktiskt aldrig jag sett något liknande. Ett drömmål av sällan skådad slag! Mina tankar fördes till det mål Ralf Edström gjorde mot Västtyskland i VM 1974. Ni som är tillräckligt gamla eller åtminstone lika stora fotbollsnördar som jag ni minns.

Målet blev matchens sista och i och med att Falkenberg betvingade Kalmar var seriesegern i hamn. Vilt jubel och ännu en planstormning verkställdes i samband med slutsignalen.

Det var fantastiskt att stå där på mittplanen och njuta av kapten Simon som omgiven av sin familj, höll ett starkt tal.

Där och då tänkte jag tillbaka på hur det var för nästan exakt ett år sedan. Samma plats, men med helt andra förutsättningar. Vi hade vunnit mot Hammarby men var redan tidigare degraderade ur allsvenskan. Trots den tunga insikten sjöng vi beslutsamt: ”Vi ska tillbaka, Vi ska tillbaka!”

Vi bara fortsatte i 5, 10 minuter, Idag känns det extra underbart att tänka tillbaka på den kvällen. Vi ska tillbaka sjöng vi då och idag kan vi med en fantastisk känsla i bröstet konstatera att vi också är det: tillbaka! Underbart och en gång för alla: Tack Simon!