Imorgon ser vi Simon ta på sig den den Grönvita tröjan och äntra planen en sista gång. Vi kommer att ta ton för honom i en sista sång : ”Åh Simon Johansson Åh Simon Johansson. Han är vår lagkapten Simon Johansson!”
När eftermiddag är på väg mot kväll och höstmörkret slagit klorna i stan har Simon defintivit lämnat över kaptensbindeln. Väldigt sorgligt efter alla år.
Fast vänta nu, riktigt sant är det inte. Simons karriär är visserligen över men det han åstadkommit i VSK kommer ju att leva vidare och har satt en standard för vad det innebär att vara VSK:are.
Sången kommer att tystna men ekot av den består. När jag påminns om sången i framtiden lär den ta mig till en massa platser ur det förgångna. Som våren 2012, då en tonårig lintott utmanade sina motståndare och bildade en lovande högerkant med en annan yngling, kallad Vigge.
Eller kanske till Grimsta Ip en tidig vårdag 2019. Simon avgjorde mot BP vid Grönvitts comeback i superettan och förenades med en lyrisk supporterskara på bortastå. Det målet och dess firande har en episk plats i VSK:.arnas hjärtan.
Mitt eget starkaste minne härrör sig från förra sensommaren. Ett VSK i snygga retrotröjor ställdes mot Kalmar. Bottenstriden under comebackåret i Allsvenskan var tung men ändå hoppfull. Simon som hoppat in i matchen bjöd på en sträckt halvvolley som borrade sig in krysset. Galet snygtgt! 2-1 på stopptid och en otroligt efterlängtad seger!
Jag, som befann mig snett bakom målet vid tillfället hamnade i en helvild hög av firande VSK:are. Jag, den för tillfället skadade Anton Fagerström, ett ungodmslag och åtskilliga andra.
Det går naturligtvis att fortsätta länge. Minnena av Simon från hans tid i VSK är lika många som stjärnorna på himlen en klar novembernatt. Någonstans måste man emellertid stanna.
Lagkaptensbilden kommer att lämnas över men Simons prestationer i den rollen har bildat ett fundament på vilket hela VSK tagit sats från och nu nått höjder man aldrig varit i närheten av tidigare.
Simon är en kulturbärare av bästa sort. Om man mäter en karriär i fysisk tid finns de spelare i andra klubbar som stannat längre. Om mätverktyget däremot består av vad som hänt i klubben under Simons tid tror jag hans karriär saknar motstycke.
Från ett bottenlag i landets tredjedivision, där spelarna tränande i utrustning de betalat för själva, med en närmast sörjande publik i gles skara till allt vi upplever nu! Länge var Simon fyren vi kunde navigera mot och hoppet som fick oss att fortsätta.
Idag har Västerås tveklöst blivit en fotbollstad, där VSK är hela stans lag, lägerelden för oss. Det hade inte varit möjligt utan Simon!
Han är så otroligt synonym med den här klubben. En handskakning mellan Simon på planen och oss på läktaren har bildat en bro som hållet klubben över vattenytan. Övertygelsen har varit att han känner det vi känner. Lika stor besvikelse vid förluster och en lika stor glädje vid segrar.
Han har upplevt all misär på lika när håll som de mest garvade av oss supportrar. Ni vet hur det har varit. Det handlar inte om en vanlig klubb.
Nu har vi rest oss och hamnat på en plats som för bara några år sedan hade känts helt surrealistisk att ens fantisera om! Han har haft en väldigt väsentlig del i den utvecklingen.
Jag har kort och gott valt att kalla honom vid förnamnet, Simon, i den här texten. Hade kunnat använt mig av ett gäng superlativ. King, kulturbärare, goat, ikon och mer men det räcker med förnamnet. Han är ju Simon med oss alla!
Vi sjunger för honom en sista gång imorgon men ekot kommer att stanna länge:
“Åh Simon Johansson Åh Simon Johansson. Han är vår lagkapten Simon Johansson!”
DU HAR VÄL INTE MISSAT
Trots en väl enkel seger visade VSK i många delar att man är ett lag i storform
Tillbakablickar och framtidshopp: ”När lagen och i synnerhet VSK spelar är det ofta en otrolig sport vi måste ta vara på och som definitivt har en plats 2025
Vi ses, hoppas jag