Tänk om en liten dos cynism fick plats

Egentligen borde VSK Bandy prisas på någon idrottsgala och Micke Carlsson föräras en staty i marmor på den plats ASEA-strömmen står nu. I den annars till absurdum cyniska lagidrotten framstår Grönvitt och Micke som befriande undantag.

Alltid framåt, offensiv bandy från säsongens första avslag trots att det kostar en hel del poäng innan laget är samspelt. Offensiv bandy från start till mål, oavsett matchsituation. Det är kul för spelarna i klubben att spela den typen av spel, kul för motståndarna att möta den sortens bandy och underbart för oss på läktaren att njuta av det hela.

Ibland önskar jag dock att man kunde anamma en gnutta av den här cynismen. Ikväll låg exempelvis den här ”framåt till varje pris-bandyn” i vägen för en underbar bortaseger mot Sandviken i Göransson Arena. Istället blev det ett blytungt poängtapp i matchens sista skälavande sekunder.

5-5 mot Sandviken, i Sandviken, är inte fy skam men med tanke på VSK:s nivå bordet det blivit seger. Ikväll såväl som under den gångna söndagens hemmamatch.

Det var förvisso en underbart underhållande bandykväll för en objektiv bandybetraktare men slutet ger helhetsintrycket några svidande fläckar. Som ni förstår av inledningen är jag en stor förespråkare av offensiv bandy. VSK:s bandy behövs och blir en underbar kontrast till det defensiva spel som i allt för hög utsträckning präglat elitserien de senaste åren.

Ibland, som sagt, önskar jag bara att en liten dos cynism kunde få plats. Det hade inneburit två poäng ikväll och kommer framgent innebära ännu bättre förutsättningar i det stundande slutspelet. Har man ägnat en kraftig majoritet av matchens 90 minuter åt ett uppsjö av läckra anfallskombinationer gör det inget om någon ynka minut består av att täcka bollen vid hörnflaggan.

Sådana små tillägg skulle i mina ögon göra VSK till Villas största utmanare om SM-guldet.