Tack för mig!

Fotbollen såsom vi känner till den. Som vi lärt oss att älska. Som växt fram under århundraden, i jordens alla hörn, från slott till koja. Den finns inte längre. Den nya superligan klyver ryggraden på sporten.

Att fotbollen genererat mycket pengar, snuskigt mycket pengar har vi vetat länge Men Premier Leagues och Champions Leagues framväxande från 1990-talet och framåt inte tagit död på sporten. Nerven, ovissheten, all idrotts själva essens, har bestått.

Mitt bland alla mäktiga lag som United, Real och Juve har det alltid funnits en möjlighet för den lilla uppstickaren. Ett Atalanta eller ett Leicester.  Det är sådant som förgyllt sporten, gjort den överlägsen andra konstformer.

Kommer storlaget infria sina förväntningar och ta ligatiteln, klarar den gamla jätten av att ta en Europaplats, åker det anrika laget ut, Går den lilla outsidern upp i högsta serien trots liten stad och minimal budget.

Dessa ovissa frågor skapar nerven som gör fotbollen till en så väsentlig företeelse för så oerhört många människor runt om i världen.

Trots storlagens pengar har det inte hindrat ett Leicester att vinna Premier League, eller Atalanta att på vippen slå ut Paris i Champions League.

Med en stängd Superliga där 12 mäktiga klubbar stärker sina varumärken på bekostnad av fotbollens grundidentitet omkullkastas allt detta. Fotbollen blir bara övergödd showbiz. 

Fotboll ska vara drömmar, infriade och grusade. Känslomässigt pendlande. Någon står där ledsen efter säsongen medan en annan jublar.  Det är alltför ofta jobbigt men det är äkta.  Superstjärnornas löner har skenat de senaste decennierna liksom storklubbarnas makt. Det sportsliga har dock alltid varit i fokus, bildat fotbollens ryggrad.

Med en stängd superliga förändras allt. Det äkta förgås. Ryggraden knäcks, blir liggande i två delar i ett valv av en jävla massa stålar. Tack för mig!

Facebook Comments Box