Tack för allt!

Sören Boström finns inte med oss längre. Hans avsked kom samtidigt med sommarens. I en tid då kvällarna blir mörkare och vinden kallare. En tid då vi också så smått börjar längta efter bandysäsongen. I helgen väntar den nyinstiftade mästarcupen där VSK, Villa, Edsbyn och AIK drabbar samman i en försäsongs-cup.

Det är kanske en klen tröst men när bandy kommer på tal känns Sören i högsta grad levande. Han är en del av svensk bandys ryggrad och VSK hade inte haft den status man har idag om det inte vore för den outlistlige kämpen från Västanfors. Först blev det tio säsonger som spelare och sedan sju på tränarbänken. Som spelare blev det en SM-final mot Edsbyn som främsta merit men från tränarbänken håvade han hem det ena guldet efter det andra.

Jag är tyvärr för ung för att ha upplevt Sören Boström som spelare men en av det första läktarsånger jag lärde mig, tror jag, löd: ”Åh Sören Boström, Sören, Sören, Sören Boooström!” Det var sannolikt brorsan som präntade in orden i mig. Jag vet inte idag om jag själv minns det eller om min familj påmint mig så ofta under uppväxten att det känns så. Hur det nu ligger till så visar ramsan hur stor Sören var på 70 och 80-talen.

Jag minns också att vi hade ett antal upplagor av årsboken Sporten Idag ståendes i min bokhylla. Idag betvivlar jag att serien existerar men då var den stor för oss sportnördar och en given julklapp. När jag lagt mig om kvällarna hade jag upplagan från 1981 närmast blickfånget. Den frontades med en bild av av just Sören Boström som stolt höjde VM-bucklan från det året. Det var Sveriges första VM-guld i bandy och vanns i sibiriska Chabarovsk. En stor bragd i en liten sport.

Under rätt många av barndomens nätter somnade jag tryggt med Sörens silhuett som någon slags skyddsängel. Andra gånger minns jag att fantasin, på parvlars vis, seglade iväg. Jag spelade den där matchen i mitt huvud i väntan på sömnen, tror jag passade fram Sören till det matchvinnande målet, eller om han passade fram mig? I vilket fall hände det att jag somnade som färsk världsmästaren ståendes vid Sören Boström lyftandes den mäktiga bucklan.

Tränarkarriären minns jag desto mer. Den utspelades under klubbens främsta era någonsin och förgylldes av fem SM-guld. Sören Boström kanske inte svarade för de mest taktiska idéerna men tryggheten, erfarenheten och den okuvliga viljan tror jag var ovärderliga ingredienser i framgångsreceptet. Vi talar inte så mycket om det idag men Sören och Ola Johansson, som kamperade ihop under några år under tidigt 90-tal, måste tillhöra bandyhistoriens bästa tränarduo.

Jag kan fortfarande se honom från Rocklundas sidlinje. Finurligt leende med vårvintersolen i pannan. Belåten efter ännu ett finalavancemang. Det är så jag minns honom.

Om vi hamnar på någon bättre plats efter vår stund på jorden är jag övertygad om att Sören är där nu. Otåligt väntandes på att få trä på sig kaptensbindeln och snöra på sig skridskorna. Matcherna där uppe lär vara rätt mäktiga med honom, Tobbe Ek och andra som en gång i tiden gav den svartvita sporten färg.

Om den där platsen finns är jag övertygad att Sören vakar över oss därifrån, precis som han gjorde över mig från silhuetten i bokhyllan under barndomens kvällar.

Tack för allt!

Facebook Comments Box