Stegväg mot en Grönvit himmel (Tack Kalle!)

Scrollade lite gamla bilder på mobilen i morse och stannade vid en bild på en kille med stege som på bestämda tramp cyklade mot Hitachi och en av VSK:s matcher. Bilden var tagen den 16 augusti 2020, mitt under pandemin och Grönvitt skulle möta Umeå.

Det var en jobbig tid i allmänhet med en ständig oro över var pandemin skulle ta vägen. Oron för oss VSK:are var också påtaglig. Fotboll utan publik och en klubb som hade det lite kämpigt. Minns att man sökte små glimtar att finna glädje i eller i alla fall några spår av vanlig vardag.

Dessa supportrar som med sina stegar stöttade Grönvitt gav en sådan glimt av glädje. Om pandemin var en mur som skiljde oss från den vanliga världen så bildade supportrarna en spricka i muren genom vilken vi kunde se den vanliga så saknade världen. Stegarna var inte så långa men räckte för att få en skymt av spelarna och matchen.

VSK tränades av Tomas Askebrand men viktigare var att han flankerades av ett bekant ansikte, Kalle Karlsson. Oprövad som tränare men en skarp fotbollsjournalist och genuin västeråsare. Formad på samma läktare som vi andra.

Allt jag ville vid den här tiden var att få se fotboll från läktaren igen. Som man alltid kunnat göra.  Hängivenheten hos de här läktarhjältarna och fotbollskunskaperna hos mannen de skymtade från sina lite avlägsna positioner skulle dock väcka liv i den fotbollsstad som slumrat i decennier.

De stegar som under sommaren och hösten 2020 nätt och jämt nådde över Hitachis murar har förlängts och når numera om inte den Grönvita himlen så väl höjder den här klubben inte varit i närheten av innan.

Märkligt nog dök bilden upp i mitt minnesflöde bara timmar innan Kalle Karlssons sorti offentliggjordes. Det är naturligtvis väldigt tråkigt att en så vital del av VSK:s lyft nu är borta. Resan vi gjort tillsammans gör dock att VSK har alla förutsättningar att stanna på samma höjd och rentav lyfta ännu-

Vi får tacka Kalle för allt fantastiskt han åstadkommit i klubben och hoppas på ett återseende i framtiden. Samtidigt är vi kvar på höjden de här stegarna tog de första stegen mot och Kalle Karlssons tränarkollega Alexander Rubin, otroligt viktig för utvecklingen, tar över och till honom kan vi känna en full tilltro.

Det är skönt att se tillbaka, resan vi tagit känns desto mer fantastisk då. Tacksamheten till Kalle är stor och kommer sitta kvar som ett smycke om halsen. Det är vemodigt men framtiden är ljus.

Med några kontraktsförlängningar kommer vi att vara väl rustade för den allsvenska comebacken. När jag tänker på 2026 blir jag otroligt förväntansfull. Vi ses hemma på Hitachi, Strawberry, Ullevi, Tre Arena, Eleda Stadion eller andra arenor vi 2020 inte ens vågade drömma om

Hängivenheten fansen visade från sina stegar då har nu spritt sig till de flesta västeråsare eftersom VSK blivit hela stans lag.

Förresten matchen mot Umeå, hur slutade den? Jo 2-0 till Grönvitt efter mål av Filip Tronét och Emli Skogh. En liten spricka i pandeimuren trängde fram och vi fick en underbar glimt av den vanliga världen.

Vad som komma skulle i form av en unik publikboom och sportslig utveckling i raketfart kunde inte ens den mest världsfrånvända optimist ana då. Någonting var emellertid satt i rullning och idag gör tillbakablicken att det hela känns om möjligt ännu bättre.

Tack för allt Kalle  men nu är det dags för VSK att ett etablera sig på allvar!