Ett år att minnas i både glädje och sorg

Vad tycker du om julen burkar vara en vanlig fråga de här dagarna. Frågan är svår, för att inte säga, omöjlig att svara på. Julen är väldigt skiftande och upplevelserna av den kan vara fler än stjärnorna som lyser upp decemberhimlen en klar natt.

Vad som däremot brukar vara gemensamt för jular är att det blir lite tid för eftertanke. Man får tid att tänka tillbaka på det som varit samt tillfälle för en framåtblick inför det kommande året.

För oss VSK:are är det ett makalöst år att minnas. Ett år som kommer sitta intatuerat i våra själar för all framtid. Det år som tar vid om en dryg vecka är också något att se fram emot. Allsvenskan för fösta gången på 26 år.

Ett antal episoder ligger kvar tydligt i minnet. Jag framkallar dem ofta och det flimrar förbi som små filmer i mitt inre. Via dem försöker jag pensla fram en årskrönika.

VSK Bandy vässade formen i slutet av säsongen och tog den viktiga andraplatsen i Elitserien. Det gav ett gyllene utgångsläge i slutspelet och ledde till en fantastisk semifinalserie mot de regerande mästarna Edsbyn. Från en säsong som präglats av glesa läktarled och tystnad fick vi nu mer folk och en elektrisk stämning.

Jag minns att det var en unison känsla mellan oss i publiken och spelarna på isen: det här ska vi greja. Det kändes och syntes tydligt vid alla mål. Spelarna jublade nedanför klacken och deras blickar mötte våra där uppe och blickarna sa den enda mening som behövdes: Vi ska till final!

Så blev det naturligtvis och jag minns tydligt Tobias Holmberg efteråt när han och de andra stod nedanför klacken och firade avancemanget. Hans ögon glänste. Dels av glädje men säkert också av vemod då den här matchen, den femte avgörande semin, skulle bli hans sista match inför den publik han spelat för i nästa 20 år.

Finalen blev också minnesvärd. Isen var undermålig men VSK tog sig an förutsättningarna på ett fantastiskt sätt. Det var en spännande final men en sådan insats där man på något visa känner att det här går vägen. 2-2 stod det efter ordinarie matchtids slut efter en sen kvittering av Christoffer Edlund. Trots det trodde jag på Grönvitt.

Sedan följde då Micke Carlssons episka peptalk inför den avgörande sudden. Det som vi på läktarna naturligtvis missade men som kommit till oss i efterhand. Strax därpå kom det eöpiska avgörandet. Det med tanke på isen mirakulöst snygga anfallet som resulterade i 3-2 genom Viktor Spångberg och guld nummer 21!

Vi jublade, jublade och jublade där på läktare tills allt som återstod av rösterna var ett ynka raspande. Sedan gav vi oss ner på isen och blev del av det euforiska firandet. Jag såg en sådan otrolig glädje hos spelarna. Jag kände själv en glädje av sällan skådat slag, funderade på om jag någonsin upplevt något liknande innan?

Det är naturligtvis svårt att jämföra med känsloyttringar som ligger decennier bakåt men stort var det och den bandy Micke Carlsson och laget mejslat fram är fantastisk och beundransvärd. Ofta som bäst när det gäller som mest.

Sedan går det inte att nämna laget utan att lyfta fram kulturbärarna, Tobias Holmberg och Magnus Joneby, som i och med SM-guldet la sina skridskor på hyllan. Vilka karriärer de haft i Grönvitt och vilket arv det lämnat efter sig. Två av klubbens största spelarprofiler någonsin, alla kategorier!

Fotbollssäsongen hade smygstartat innan det episka bandyguldet, genom en stark cupinsats mot AIK i februari Stärkta av den insatsen, bandyguldet och en genuint stabil seger i Borlänge, mot Brage, i den första seriematchen för säsongen, var det optimistiska VSK:are som mobiliserade inför hemmapremiären mot Örgryte den 10 april.

Solen påminde om vårens ankomst och många Grönvita befann sig i Västerås centrala delar timmarna före avspark. Många av de ärrade intog något drickbart på Restaurang Bellmans terrass medan den nya generationen väntade otåligt utanför. Redo att marschera mot arenan!

Apropå den nya generationen. Den började göra oss sällskap redan under 2022 och har under det här året höjt klacken med sång, tifos och vitalitet. På skolorna i stan pratas det nu om Gefvert och Jabir på samma vis som man tidigare pratat om Ronaldo och Messi.

Jag var optimistisk i samband med hemmapremiären. Hyste förhoppningar om att äntligen få slippa bottenstrider och i stället ta sikte på den övre halvan. Att det skulle bli en sådan succé som sedan blev fallet vågade jag dock inte ens drömma om i den tidiga vårsolen.

Det efterföljande omgångarna innebar dock en stark seger nere i Helsingborg och kristallklara vinster över Örebro och Öster hemma på Hitachi, Att något alldeles extra var på väg att inträffa kunde jag på något vis ana då.

Våren kändes lovande, sommaren blev triumferande och hösten defilerande. Lite så skulle jag kunna sammanfatta säsongen.  Det var exempelvis underbart att äntra Hitachi i högsommarvärme och notera att läktarsektionerna fylldes som aldrig förr inför seriefinalen mot Utsikten.  Det var lika underbart när matchen infriade alla högt ställda förväntningar. Högklassig fotboll och matchens enda mål gjort av Simon Johansson efter säsongens finaste anfall.

Den matchen och det målet fick mig för första gången att på allvar tro på allsvenskan. Insatsen var solid, från Anton Fagerström i mål till Jabir längst fram. Kalle Karlsson lagbygge hade resulterat i en välfungerande lagmaskin. Många av oss var lyriska efteråt. Vilket lag vi håller på!

Omgången efter var det match mot Gais nere i Göteborg. Ännu ett tufft toppmöte. Det var mäktigt att ta sig an den matchen via en supporterresa. Samling vid Arosvallens legendariska ingång.  De vita bokstäverna i båge ovanför entrén väckte och väcker så många minnen. A R O S V A L L EN.

Klientelet var underbart brokigt. Från barn till luttrade veteraner med starka minnen från 1978.

Matchen innebar sannolikt säsongens enskilt största höjdpunkt. Vilken match VSK gjorde! Rullade ut en toppkonkurrent och vann vidunderligt rättvist med 2-0. Det var fantastiskt att kliva på bussen efteråt och bege sig från väst till öst. Sommaren hade rullat fort och det mörknade klart fortare än veckan innan men det bekom oss inte i segeryran. Det var bara glädje och längtan efter fortsättningen av säsongen.

Juli blev sedan augusti och en liten formsvacka tog vid. Formsvackan ledde som tur är bara till en riktig plump i protokollet genom 1-4 mot Utsikten i Göteborg. Det spelmässiga dippet höll dock i sig tills bortamatchen mot Öster i september. I den matchen svarade Grönvitt för en av säsongens bästa insatser i en av de svåraste bortamatcherna. Även om smålänningarna kvitterade sent gav själva insatsen hopp. Maskinen VSK var tillbaka!

Sedan var det egentligen inget snack. Vår bäste man, Filip Tronét, avgjorde sent mot AFC i omgången efter och avancemanget var ytterst nära. Om säsongens bästa insats var den mot Gais i Göteborg så var säsongens enskilt mäktigaste upplevelse hemmamatchen mot samma Göteborgsgäng.  Höst i luften, köer överallt och hjärtan som slog flera extra slag. Den här söndagen skulle allsvenskan förverkligas!

Den första halvleken var okej medan den andra blev ett glimrande upplopp på 45 minuter. 0-1 stod det i paus men Jabir kvitterade och gav VSK ledningen. Bjöd oss på det där leendet som skänkt oss så mycket glädje. Det som på något vis träffar fotbollens ursprungliga kärna.

Ja, ni har det där lika färskt i minnet som jag. Det som verkade ovisst till en början framstod som totalt självklart i slutet av matchen. Det ofattbart osannolika hade blivit verkligt. VSK var tillbaka i allsvenskan!

Vid matchens slut fylldes den Grönvita planen av en massa fans och ett sällan skådat kaos utbröt. Så sent som i mars funderade jag på om VSK:s 21:a  bandyguld vållade den största glädje jag någonsin känt. Det var svårt att slå fast om så var fallet. Den här höstdagen, den 29 oktober 2023 närmare bestämt, kunde jag skingra funderingarna på vad som vållat mest glädje. Det här var tveklöst det största jag någonsin upplevt i VSK-sammanhang!

Det var inte bara ett avancemang, Det handlade om ett lag som kämpat på ett ojämförligt vis. Med fans som följt dem i vått och torrt. Från elitfotbollens avgrund till dess finrum. I de fansens tårar kunde man förstå det verkligt stora med det här avancemanget.

Dan före dan. Året före året då VSK är tillbaka i fotbollens finrum Vi känner glädje över vad vi upplevt och har stora förväntningar på vad som komma skall under 2024.

Året kommer som sagt att sitta tatuerat på våra själar för all framtid men innehöll inte bara eufori utan även mörkaste sorg. Flera trogna VSK:are har lämnat oss, alldeles för tidigt. Två av dem, Simon och Lasse, var verkligen självklara delar av vår läktare.  Nära vänner till många av oss. Ingenting blir sig likt utan dem.

Trots det. När vi förhoppnings spelar bandyfinal på hemmaplan samt tar oss an AIK, IFK Göteborg, Malmö FF och alla andra storlag som väntar under 2024 finns de på något vis fortfarande med oss. Som starkt lysande stjärnor från en alltid klar Grönvit himmel.

Ta hand om er under den här ganska märkliga julhelgen! Vi ses!