Det här laget är något alldeles, alldeles extra

VSK mot Hammarby. Ett möte som de senaste decennierna vuxit ut till ett rivalmöte inom bandyn. Många är minnena, från såväl hemmais som Zinken. Idag är läget dock förändrat i och med att Hammarby inte har den kraft man hade för 10 år sedan. Det är synd för bandypulsen hade gott upp med ett bättre Bajen.

Hammarby bjuder ofta upp till kamp på nämnda Zinken fortfarande men när det igår handlade om ABB Arena var det ingen tvekan om att VSK var skyhöga favoriter. Som mesta mästarna spelat, undantaget Gripen i veckan, kunde jag inte se annat än att det skulle bli storseger.

Förutsättningarna var fina i och med att fotbollslaget haft sin premiärträning innan och fanns till hands i hallen. Skymtade rätt många ansikte man annars mest ser på fotboll vilket var väldigt kul. Även om en del av dem kanske inte hade största fokus från Hyllan så tyckte jag allt vi fick tendenser till bra stämning. Hoppas det kan fortsätta så när vi om inte allt för lång tid skriver slutspel i protokollet.

Vad gäller själva matchen kunde vi glädjas åt att huvudskadade, Henrik Kjellsson och den tidigare av sjukdom frånvarande Viktor Spångberg ,åter kunde äntra isen. Från matchstart kunde vi också konstatera att VSK som väntat var numren större än sin Grönvita konkurrent.

VSK spelade, som alltid den sista tiden, bra över hela banan. Stabilt bakåt och med många involverade framåt. Tempot var högt och passningskombinationerna mycket iögonfallande.  Den här sporten kan vara underbar när ett lag spelar som Grönvitt gör för tillfället. Halvtidssiffrorna 4-0 var i underkant. Viktor Birgersson bjöd på otaliga klassräddningar som höll siffrorna nere.

I paus var det väldigt roligt att se VSK:s allsvenska spelare skriva autografer till alla entusiastiska fans. Mer sådant tack!

Den andra halvleken rivstartade sedan med ett, av matchens många, mönsteranfall som Viktor Spångberg distinkt sprätte upp i nättaket. Därefter följde en aningens sämre period som gav Hammarby visst häng. 6-3 stod det ett tag innan VSK på nytt steppade upp. Siffrorna rann fram till 9-3 innan matchen var slut. Under sista kvarten hade det kunnat bli ännu fler mål om inte Viktor Birgersson varit så pass bra.

Hammarby gjorde visserligen ingen glimrande insats men resultatet berodde främst på VSK:s skyhöga nivå.  En hårt jobbande lagmaskin kryddad med en stor dos artisteri. Den här nivån uppnådde man ärligt talat inte under förra säsongen trots att det då slutade med guld.

När Landström håller en så extremt bra nivå som spelfördelare och i och med att Fagerström blivit den skarprättare han var i Hammarby och Bollnäs innan har laget lagt i ytterligare en växel.  Jag tror dessutom vi har ännu mer att hämta. Spångberg är tillbaka och Nyberg närmar sig fullgod nivå Det kommer ger laget ett kantspel som för mina tankar till brasilianska ytterbackar som Cafu, Roberto Carlos och Marcelo.

Om inte det räcker så är Pontus Vilén på väg tillbaka också. Det kommer innebära en väldig förstärkning.

Det är naturligtvis svårt för att inte säga omöjligt att jämföra nuvarande eror med gamla som ligger 20 eller 30 år bakåt. De lag VSK hade, anfört av bröderna Johansson, under tidigt 90-tal samt den maskin som Fosshaug och Ola Fredricson lotsade fram i slutet av samma decennium var naturligtvis oerhört bra.

Nuvarande lag är dock fantastiskt starkt. Som jag nämnde ovan ett hårt jobbande lag spetsat med högklassig individuell kvalitet. Killar som Landström och Fager sliter exempelvis enormt utöver att bidra framåt. Jag räknar det  här laget som den bästa upplagan Micke Carlsson haft tillgång till sedan sin ankomst som tränare 2014.

Det säger ganska mycket. Det sänder ut en rätt fet varning till konkurrenterna och inbjuder också alla idrottsintresserade västeråsare att ta sig till betongbunkern.  Vi VSK:are kommer få en fantastisk start på året 2024 så gör oss som brukar ta oss till hallen sällskap. För spelarnas skull och för er egen. Ni kommer erbjudas högklassig underhållning. Det här laget är något alldeles, alldeles extra!