Det började uppgivet, fortsatte hoppfullt men slutade i förtvivlan

Många tankar cirkulerade i huvudet när jag lämnade Parken ikväll.  På tunga steg, omgiven av andra besvikna fans och en huttrande kyla som mer förde tankarna till höst än vår.

 Det var en match som började uppgivet, fortsatte hoppfullt men slutade i förtvivlan. Förlust 1-3 svider rejält.

Den nya uppställningen var positiv i den meningen att vi slapp långbollarna och felvända lirare. Simon Johansson fanns ofta spelbar lägre ned i banan och Karwan huserade mellan mittfält och anfall.

I övrigt var det dock inte så mycket bevänt med första halvlek.  Det såg ut som vid tidigare hemmamatcer. Ängsligt och närmast frapperande lamt på den sista tredjedelen. Lågt tempo, passningar till fel adress och anfallare som tycktes rädda. 0-1 i halvtid och en påtaglig uppgivenhet i köerna till korv, kaffe och annat.

Att det är mentala bitar som ställt till det framstod ganska tydligt under andra halvlek. Inbytte Filip Tronét rivstartade med att skapa ett jätteläge i inledningen. Det hela väckte hemmalaget som plötsligt växte med flera centimeter. Vann närkamper, ökade tempot och hittade varann i passningsspelet.

Inte långt efteråt drogs den hårt jobbande Dogge Karlberg ner i i straffområdet varvid domaren pekade mot straffpunkten. Karwan Safari klev fram och Panenka-chippade in kvitteringen. Iskallt och oerhört skönt!

VSK fortsatte på den inslagna vägen. Karlbeg stångades, Span utmanade, inhoppande Tronét svarade för säsongens bästa insats och Simon Johansson regisserade. I 30-35 minuter presterade Grönvitt på en klart högre nivå än under tidigare hemmamatcher.  Det kändes helt klart hoppfullt.

Sett till spelövertaget borde VSK ha dragit ifrån i andra. Tyvärr saknades både tur och skicklighet i de avgörande momenten. När Span sedan tvingades utgå p.ga skadekänning förlorade hemmalaget viss udd offensivt.

Trots detta var det fortsatt hoppfullt. Matchuret hade passerat 80 minuter och ett sentt avgörande kändes fullt möjligt. 

Det skulle också komma ett avgörande, men inte så som vi hoppades på. Istället för ett sent hemmamål klev Norrbys Abbas Mohamad fram på en hörna och volleysköt in 1-2.  En fruktansvärd jävla kalldusch.

Den andra halvlek som länge såg ut att bli vändningen på den tråkiga hemmatrenden slutade med två snabba baklängesmål och stor förtvivlan.

Många tankar, som sagt, när jag klev ner från Parkens läktare. Man får försöka ta med sig spelet från stora delar av andra halvlek. Det finns något i det som bådar gott.  Dock måste man vara mer effektiv vid ett sådant spelövertag. Och försvarsmässigt rinner ibland motståndarna igenom alldeles för lätt. I synnerhet på vänsterkanten.

Det vill till att Gabrielsson och Gunnarsson får ordning på de spelmässiga skavankerna och dessutom har förmågan att gjuta mod i sitt manskap framöver. Annars behöver vi på läktaren prozac för att hålla nerverna något så när i styr.

Frågan: Är det inte väl torftigt på ståplats? Betong, betong och betong samt en kiosk och provisorisk bar. Det påminner mer om nåt mindre evenemang i en bruksort än om ett superettan-dito i någon av landets största städer. Allt runtomkring-fokus tycks läggas på sittplats.

Facebook Comments