Björn Erikssons sista strid – det blir en konflikt som polisen kommer att förlora

Ingen som har något form av åsikt om fotboll har undgått senaste tidens eskalerande konflikt med polismyndigheten i ena ringhörnan och snart sagt ett enat och mobiliserat fotbollssverige i den andra.

Att kunna skriva ett enat fotbollssverige som går emot polisens senaste eskalering och brutalisering av brottsbekämpande metoder är helt unikt. Den meningen har aldrig formulerats i skrift tidigare.

I alla andra tidigare sammanhang där supportrar varit i fokus inom fotbollen har polis, klubbar, förbund, allmänhet, intresseorganisationer och inte minst media entydigt stått på polisens sida i kampen mot våld och olagligheter inom fotbollen.

Så inte denna gång. Ett enat fotbollssverige står upp mot den bild som polisen vill måla upp av huliganer som eldar livsfarliga saker på läktaren när de nu inte slåss våldsamt utanför arenan och skrämmer bort barnfamiljerna som gärna velat se matchen om de bara vågat sig dit.

Alla med insikt i hur säkerhetsarbetet bedrivits de senaste fem åren inom fotbollen och vilka resultat det lett fram till vet att den bilden av verkligheten inte stämmer.

Nu möter polisen inte på mothugg bara från supportrar utan också från klubbarna som öppet ställer sig på sina supportrars sida. Man möter en frågande attityd från SEF (elitklubbarnas samarbetsorganisation) som undrar vad polisen håller på med. Och på ledarsidorna i landets stora tidningar debatteras nu också frågan. Denna gång utan att ställa sig ensidigt på polisens sida utan man är mer frågande om vad polisen gör och hur deras våldsmonopol kan missbrukas i sådana här lägen.

Polismyndigheten har tillsammans med RF som varit polisens diskussionspart i den nya strategin gjort en strategisk blunder när man bara tagit för givet att fotbollsverige automatiskt ska sluta upp bakom dem när de nu ska ta i med hårdhandskarna mot slöddret på ståplats.

Så blev det alltså inte och för varje incident som nu inträffar kommer polisens nuvarande ståndpunkt och beteende bli allt mer ohållbar.

Ingen tänkande människa som läser polisens presstalesmäns bedyrande om prunkande dialoger åt alla håll tar dem på allvar när man samtidigt sätter in sin mest ökända enhet (sk tunnelbanepolisen) och låter den få fritt spelrum utanför arenan och jaga och misshandla oskyldiga supportrar efter behov och behag.

Menar man allvar med dialog samtidigt som man besitter våldsmonopol måste man låta kraften stå tillbaka för att låta dialogen få chansen. Man kan omöjligen göra båda samtidigt. Det är möjligt att polislogiken inte klarar av att hantera den sanningen, men så är det, inte desto mindre.

Hur kommer det då sig att denna nya strategi från polisen bara dyker upp som gubben ur lådan och överraskar alla? ”Det bara smällde till” som SEF-chefen Mats Enquist väljer att uttrycka det.

Borde inte en ny säkerhetsstrategi förankras hos dem som den berör och borde inte inblandade parter få vara med och ha synpunkter på den?

Tydligen inte.

Alla är förvånade men egentligen borde man inte vara det. Svff, SEF, klubbarna och övriga aktörer borde ha anat oråd redan 2017. Det var det året polisen (läs polisens rättsavdelning som är den enhet som tagit fram tillståndstrappan) började kommunicera med Riksidrottsförbundet istället för att direkt kommunicera med Svff och SEF.

Man ville utarbeta riktlinjer gällande säkerhet för hela idrottsrörelsen och visst finns det väl en viss logik att ha generella regler, även om säkerhetsfrågorna till 90% rör fotbollen.

Men vad än viktigare för polisen var att på RF finns fd rikspolischefen och ”huliganutredaren” Björn Eriksson. Han är ordförande där och i allra högsta grad intresserad av frågan. Det var så klart lätt för den nytillträdde chefen på rättsavdelningen Martin Valfridsson att 2017 vända sig till RF istället för till fotbollen när man skulle utveckla tillståndstrappan som är en logisk konsekvens av Statskontorets utredning från 2015, som bla kritiserade polisen för att inte ha ett gemensamt regelverk för tillståndsgivning.

Valfridsson och Eriksson känner så klart till varandra. Valfridsson har varit jurist och domare länge och dessutom jobbat på justitiedepartementet. Bland annat uttalar han sig om Erikssons ”huliganutredning” 2013 å departementets vägnar.

Det finns inget fel i själva förfarandet, problemet är att Björn Eriksson är en snut av gammalt gott snitt där det är hårdhandskar som gäller när brott ska beivras. Hans huliganutredningar visar tydligt på detta. Poliser ska med sitt våldsmonopol se till att lag och ordning råder på fotbollsläktaren, punkt.

Den nya tillståndstrappan som rättsavdelningen tagit fram är ett barn av Björn Eriksson, i samma anda som ”huliganutredningarna”. Den har vuxit fram i dialog mellan RF och rättsavdelningen. Inte i dialog mellan fotbollens representanter och polisen.

Naturligtvis hade det varit mer rimligt att så skett eftersom det är i fotbollen säkerhetsfrågorna är störst.

Men så blev det inte och nu står alla frågande inför och tagna på sängen av Björn Erikssons nya bäbis som ska sjösättas utan att den förankrats i den idrottsverksamhet där den har störst påverkan.

Själv kan Björn Eriksson inte bry sig mindre. Han är helt frågande inför att RF har blandats in i den här frågan. Han säger i praktiken åt alla att hålla käften och sitta still och framförallt inte kritisera polisen, inte ens Mats Enquist på SEF har rätt att ha några åsikter på polisen om man ska tolka vad Eriksson säger i sina uttalanden ”polisen avgör vad som är rätt eller fel” (läs här).

Polisen är nu på väg att börja gå i otakt med hela fotbollssamhället när man ska implementera Erikssons repressiva syn på hur man når resultat i brottsbekämpning. Det här är Björn Erikssons sista strid i frågan (han är trots allt 73 år). Rättsavdelningen borde väl kanske pensionera honom från sin konsultlista. För även om den syn han framför gick hem hos politiker och allmänhet 2013, så har det hunnit rinna mycket vatten under fotbollsbroarna sen dess. Fotbollen har utvecklat sin metodik med polisen som bygger på dialog och gemensamt arbete runt säkerhetsfrågor. Man anser med en viss rätt att det är en framkomlig väg som bär fröet till framgång på sikt, även om alla ordningsstörningar så klart inte är borta helt och kommer heller inte bli det.

Man ska ha en nollvision för ordningsstörningar vid idrottsevenemang men man kan inte som polisen nu har, ha en nolltolerans, då blir det genast konflikt. Varför då kan man fråga sig? Jo, för polisen har inte nolltolerans mot ordningsstörning i något annat sammanhang. Att ha det på en fysisk plats i samhället men inte på andra går helt i otakt med allmänhetens rättsmedvetande och det är därför dömt att misslyckas.

Ingen vill ha en återgång till ordningen före 2015, polisen måste förstå detta. Den konflikt som nu utspelas kommer polisen helt enkelt inte att vinna då man inte har någon på sin sida i denna fråga, alldeles oavsett att Björn Eriksson tycker att det här är vägen framåt.

Facebook Comments