”VSK är ett lag som förbryllar”

Å ena sidan: Tre raka förluster. En seger på det åtta senaste matcherna. Blott åtta pinnar på tio omgångar. Undermåligt. Å andra sidan: Totalt överlägsna mot Brage i måndags. VSK är ett lag med höga toppar och djupa dalar. Ett lag som förbryllar.

Allra mest förbryllande är att ett lag under ledning av Johan Mjällby agerar som VSK gör. En gammal landslagskapten som förde sitt Sverige till avancemang från dödens grupp i VM 2002. En pådrivare som med glidtacklingar och några tuffa ord på vägen alltid lyfte sina lagkamrater. Mentalt sett en av Sveriges starkaste spelare någonsin.

Han stod vid sidan och såg VSK underprestera å det grövsta i höstpremiären mot Arameisk-Syrianska. Han kunde inte ens väcka dem i halvtid. Matchen följdes förvisso av en extremt stark insats mot Brage. Men, det krävdes alltså den sämsta insatsen på flera år för att få laget att kriga.

Nåväl, Brage kändes som ett lyft, fick mig att glömma Arameisk-Syrianska, fick mig att hoppas på en lång segersvit med start mot Carlstad i eftermiddags. Naivt av mig. Eftermiddagens match var delvis en sorglig repris på ovan nämnda debacle, närmast ofattbart.

Jag har inga svar, bara en massa frågor. Den största rör Johan Mjällby. Som spelare hade han aldrig tillåtit att lagkamraterna agerat som VSK gjort i åtminstone tre av höstens sex halvlekar.

Jag vet att idrotten kan vara mycket grym. Att det kan vara stolpe ut, marginaler som går emot en. Jag accepterar sånt, även om det svider, bara ens lag gör sitt bästa. Som det sett ut på senaste tiden är det emellertid något annat som skaver. Superettan glider VSK ur händerna igen, på ett närmast försmädligt vis. Bittert för alla som andats VSK i 20, 30 eller 40 år. Det är lite av en skymf mot dem.