Vad stress gör med fotbollsspelare – psykologisk analys

I VSK Fotbolls senaste match hade laget en fantastisk period på 10 min då man gjorde tre snabba och snygga mål på Nyköpings BIS. Målen föregicks av att man släppt in ett mål som gjorde att man låg under i matchen.

Efter matchen har VSK-spelare förklarat att när baklängesmålet kom var det som att man släppte hämningarna och började ”köra”. Man fick snabbt in kvitteringsbollen lite turligt och stärkta i det rullade det sen på.

Men saker ”rullar” ju inte på av sig självt på en fotbollsplan, det är trots allt spelare som utför handlingar hela tiden, i varje sekund.

Så frågan är, hur kan en match så snabbt vända från att VSK är tama i sitt anfallsspel och ligger ur position i försvarsspelet till att göra 3 mål på 10 min och avgöra matchen?

Om vi börjar med VSK kan vi konstatera som vi gjorde i vår tidigare analys förra veckan att VSK tänker fotboll väldigt mycket när de spelar och därför blir spelet lite tafatt och kantigt. När baklängesmålet kom insåg nog alla spelarna att nu måste något hända, det här duger inte, den här matchen kan inte förloras och nu är den på väg att glida oss ur händerna.

De grönvita spelarna knöt bildligen knytnäven i fickan och sa till sig själva, ”nu jävlar” – nu måste vi ta tag i det här och ”köra” på. Det här är inget som är planerat vid ett baklängesmål utan blir en intuitiv kollektiv upplevelse hos spelarna i laget. Man behöver inte säga något, alla förstår vad som gäller. Det blir som ett tyst stridsrop och laget fokuserar om medans man ställer upp för avspark.

Matchplanen åker åt sidan i medvetandet och spelarna slutar tänka på något. Det är blankt, fokus skärps, spelarna stirrar stint framåt mot motståndarmålet. Uppgiften är given, bollen ska bara in där. Nu är det bara framåt som gäller.

Vi har alla sett det förr. Lag som åker på baklängesmål i kritiska matcher kan mobilisera sig och gå till attack, för att sen lyckas kvittera och avgöra.

Det här är intressant ur psykologisk synvinkel, men det är faktiskt ännu mer intressant vad som händer på andra sidan, dvs hos motståndarlaget i ett sådant här läge, när man går från ett nyss skapat ledningsmål till att tappa matchen helt på tio minuter.

Det finns ju en gammal sanning som lyder att ett lag är aldrig så sårbart som när man gjort ett mål som innebär ledning. Det gäller särskilt i matcher som är betydelsefulla och som bär stor vikt för spelarna och klubben. Tränare vet att det är på det här viset för de har sett det med egna ögon hur saker snabbt kan gå fel när ens lag tagit ledningen i en viktig match.

Men frågan är nu, varför blir man sårbar när man tagit ledningen i en sådan här viktig match som det var för lagen i söndags?

Det är faktiskt väldigt enkelt att förstå och väldigt mänskligt det som händer.

Även om tränarna sagt det tusen gånger åt spelarna att hålla fokus vad som än händer på planen så är det hart när omöjligt för oss människor att inte börja tänka på konsekvenserna av saker som sker i våra liv tex då på en fotbollsplan.

På väg tillbaka till sin planhalva efter ledningsmålet hade Nyköpingsspelarna all tid i världen att fundera över vad en seger mot VSK skulle innebära i tabellplacering och säkrat kontrakt. Alla spelarna vet att det är förbjudna tankar. Man vet att man måste fokusera på här och nu och inte glida iväg in i framtiden. Men det är svårt som sagt. Vi människor är något av experter på att dra ut långsiktiga konsekvenser av enskilda händelser. Det kan nog vara bra i många sammanhang, men är sällan det på en fotbollsplan.

Det som händer nu är alltså att i takt med att VSK-spelarna skärpte sitt fokus och mobiliserade, zoomade ett antal spelare ur motståndarlaget ut och slutar vara helt närvarande i matchen. De tänker på framtiden i stället och en skön känsla infinner sig säkert.

Den här processen förklarar delvis vad som hände sen. Men det finns ytterligare en nivå som förklarar än mer av de 10 minuter som nu följer när VSK gör avspark efter baklängesmålet.

VSK kvitterar inom loppet av någon minut och faktum är att det som händer då hos Nyköpingsspelarna sekunderna efter VSK:s kvitteringsmål är det som avgör matchen.

Man brukar säga att lag i vissa situationer i en match kan drabbas av panik och tappa kontrollen över matchen. Alla vet om att det kan inträffa och vi som åskådare blir väldigt varse när det sker. Allt ordnat spel försvinner och spelarna uppträder som yra höns som att det är första gången de är på fotbollsplan, ungefär.

Frågan är då vad det är som sker. Hur kan en kapabel fotbollsspelare från närmast en sekund till en annan uppträda som rena juniorspelaren. Det enda som hänt är ett baklängesmål.

Vi ska förklara detta nu, se till att häng med i alla turerna för det är intressant hur vi människor fungerar.

Vi börjar med att slå fast en sanning som tycks gälla för oss människor rent generellt. Vi som biologisk varelse tycks ha svårare att ta motgångar som innebär att vi är på väg att förlora något som vi så att säga psykologiskt redan har mutat in. På fotbollsspråk kan man säg att det svider mycket mer att förlora en match när man haft ledningen än om man inte haft det, utan bara förlorar med 3-0.

Förklaringen är så klart att vi har känslor för det vi uppnått (mål) och de konsekvenser det kommer med (ledning, seger). Ju mer vi anser att vi investerat i framgången, ju starkare känslor har vi för den. Att då tappa det svider extra. Vi vill absolut inte tappa det vi vunnit men paradoxalt nog är vi rätt dåliga på att hålla i de fördelar vi skaffat oss (ledningsmål).

Det som sätter igång en sådan process är att vi först får massa tankar i våra huvuden. Sekunden efter VSK:s 1-1 mål svär alla Nyköpingsspelare tyst för sig själva ”FAN”. En uppsjö av känslor bubblar upp inom dem, besvikelse, ilska, sorg, hopplöshet, rädsla och revanschlust, allt är blandat i ett. Och som sagt, de starka känslorna kommer för att man just anser sig förlorat något man investerat i och som man rättmätigt ansåg var deras (ledningen i matchen).

I såna här ögonblick när man befinner sig i ett pressat läge där man ska maxprestera och just blivit av med en psykologisk gräddbakelse som jag anser tillhör mig, då blir det lätt så att alla känsloladdade tankar som dyker upp i huvudet vid ett kvitteringsmål blir alldeles för många att hantera logiskt och rationellt på en och samma gång. Det gäller speciellt när tankarna som de är i detta läge är motsägelsefulla. Det är tankar om ”vad händer om vi förlorar” som trängs med tankar om ”domarjävlen” och ”nu får vi fan skärpa oss”. Vårt system (medvetande) klarar inte av att hantera allt detta på en och samma gång givet den pressade situation man befinner sig i som spelare i detta läge.

Kroppen kan bara reagera på ett sätt när hjärnan producerar så många olika och motsägelsefulla tankar samtidigt. Det som nu händer är att  kroppens stressmekanism den så kallade stressresponsen dras upp på max. Det är inget vi själva kan styra över utan det är organismens sätt att försöka hantera den uppkomna situationen, dvs tankarna.

Stressresponsen är en uråldrig mekanism som finns för att vi ska överleva på savannen när vi blir jagade av lejon. Den mobiliserar på bråkdelen av en sekund kroppens förmåga att antingen fly eller slåss. Det är en ren försvarsmekanism och det händer bokstavligen hundratals saker i kroppen under den här sekunden när stressresponsen går upp på max. Mest relevant i detta sammanhang är att blodet omprioriteras till de stora muskelgrupperna och hjärnan får mindre blod och fungerar därför sämre. Det är framförallt tinningloberna som blir utan blod. Där finns funktioner som förmåga till överblick, logik, planering, att se struktur, omdöme och analys. Man brukar säga att i tinningloberna sitter våra högre kognitiva förmågor och när vi ska fly eller slåss mot lejon kanske inte de är de som ska prioriteras.

Nåväl, nu är vi något på spåren. Vi tänker alltså sämre när vår stressrespons är på max. Vår förmåga att vara logiska, omdömesgilla, värdera lägen, göra rätt analys av en komplex situation på fotbollsplanen försvinner i stora delar när stressresponsen är hårt uppdragen.

Fenomenet liknar i mångt och mycket det som många nog känner igen sig i när man har druckit alkohol (samma del av hjärnan som bedövas först vid alkoholintag). Vi fattar inte bra beslut berusade och vi klarar inte av komplicerade saker som att köra bil.

När stressresponsen är på max är som sagt våra högre kognitiva förmågor kraftigt försämrade. Det blir fyra tydliga konsekvenser för tex fotbollsspelande av detta.

  1. Vi blir ett med vår stressrespons. Vi lägger oss till med flykt- eller kampbeteenden som styr vårt fotbollsspelande. De spelare som hamnar i flyktbeteende tenderar att dra sig tillbaka mot målet och försvara det, även om de egentligen har uppgifter högre upp i plan. Man brukar säga att lag kan bli tillbakapressade till eget straffområde. Det kan vara sant i någon mening men lika sant är att flyktbeteendet hos en del spelare gör att de omedvetet drar sig mot det egna målet och ger över initiativet till motståndarna. De ska så att säga försvara hemmabasen till varje pris. Hos andra spelare ser vi att kampbeteendet ökar. Deras aggressivitetsnivå ökar och de gör riktigt fula och oöverlagda aggressiva saker på plan och blir straffade och hamnar i bråk med domaren och andra. De kan inte kontrollera sin aggressivitet där och då. Oavsett vilken reaktion spelarna får står vi åskådare bredvid och undrar vad det är som händer, varför agerar de helt plötsligt så här.
  2. En stressrespons uppdragen på max innebär också att ens tankar och känslor inte på samma sätt blockeras av tinningloberna utan påverkar oss i mycket större utsträckning i hur vi tänker och hur vi beter oss på planen. I praktiken innebär detta att vårt omdöme och förmåga att väga situationer försvinner och vi blir mer impulsiva. Vi fattar helt enkelt sämre beslut på en fotbollsplan och kan göra saker som vi aldrig skulle göra annars under lugnare omständigheter. Impulserna som dyker upp hos oss och som vi inte kan stoppa längre är allt som oftast ihopkopplade med vårt tillstånd i stressresponsen. Är jag i flyktbeteende är tankeimpulserna oftast kopplade till sånt som handlar om att fly till trygghet så långt bort från hotet som möjligt (till eget straffområde). Är jag i kampbeteende är oftast impulserna aggressiva och handlar om att stoppa/ge sig på en enskild motståndare som är ”hotet” som måste förgöras.
  3. Stressresponsen har också en automatisk funktion som gör att vårt perifera synfält reduceras och vi får tunnelseende. Den funktionen är för att vi ska kunna fokusera på det hot (lejonet) som hotar vår existens på ett bättre sätt. Alla kan nog förstå vad som händer om Pirlo skulle varit stressad allt för ofta, då blir det inga vackra passningar slagna. Tvärtom, det begås enkla passningsmisstag för att vårt synfält är reducerat och vi ser inte vad som händer utanför synfokus.
  4. Stressresponsen omöjliggör i praktiken att vi kan fokusera på någonting någon längre stund. Tankarna snurrar i huvudet och allt och inget dyker upp och passerar. Dessutom är vi mycket mer ljudkänsliga i stressresponsen eftersom att kunna uppfatta ljud bättre har ett överlevnadsvärde. I praktiken är det omöjligt att fokusera när man är i stressresponsen och det finns nästan inget man kan göra där och då för att återta kontrollen över sig själv och laget.

Stressresponsen sjunker undan efter ett tag och vi kan återta kontrollen över oss själva. Men då brukar det ofta vara för sent, skadan är redan skedd om vi nu pratar fotboll.

Det var det här som hände när VSK kvitterade i söndags och det blev så klart ännu snäppet värre när man gjorde 2-1 så snabbt efteråt.

När det blir dags för 3-1 har Bissarna tappat det helt. Mittbacken ser inte Filip Tronêt som har linkat in i straffområdet och står helt stilla då han är handikappad av skada. Trots det är mittbacken flera meter från honom när inlägget slås. Det som varje dag året runt är normalt försvarsarbete för den här mittbacken blir nu i detta stressade tillstånd omöjligt att utföra, han är inte med i matchen helt enkelt.

När vi som åskådare ser sånt här hända på fotbollsplanen brukar vi säga att spelarna får panik och att de tappar koncepten. Tränarna brukar säga att laget tappade kontrollen och spelarna har ofta lite olika förklaringar som går från att vi inte fick ihop det till att man tappade spelet. Allt detta är bara olika beskrivningar på samma grundläggande fenomen att stressen har ökat så till den grad hos ett lag att man inte längre klarar av högfunktionella prestationer.

Det här kan drabba alla lag. Vi såg exakt samma sak hända VSK Fotboll borta mot BK Forward för några veckor sedan. Efter 1-1 målet gick laget inte att känna igen och det hann inte gå många sekunder innan Forward gjorde 2-1 efter uselt och förvirrat VSK-spel.

Frågan är då om man kan lära spelarna att hantera sånt här bättre? Självklart kan man det. Stressresponsen dras igång av våra tankar (ofta de som handlar om att misslyckas). Genom att lära spelarna vad som händer i tankarna vid motgångar kan man bättre hantera situationen och hålla sig tillräckligt lugn för att behålla fokus på här och nu och inte låta stressresponsen rusa iväg till max.

Stressresponsen måste vara igång till del, annars kan vi inte fokusera på en uppgift, men som vi pratat om tidigare handlar det om för en tränare att så länge som möjligt för så många som möjligt av spelarna få till en optimal anspänningsnivå i en match. I söndagens match hamnade nog de flesta VSK-spelarna där först efter Nyköpings mål, före det hade de tänkt fotboll för mycket. Målet blev startskottet till att hitta rätt anspänningsnivå och köra på.

Det som drabbade Nyköping under 10 min i söndags och det som drabbade VSK mot BK Forward går att förebygga med mental träning och då med betoning på träning. Det räcker inte att man pratar om det i omklädningsrummet innan match, man måste öva på det massor med gånger, precis som man måste öva på alla andra moment i fotbollsspelet.

Kanske läge för Nyköpings BIS och VSK Fotboll att börja jobba mer fokuserat med mental träning.

Här kan du läsa förra veckans analys om hur redo VSK Fotboll var psykologiskt sett inför matchen mot Nyköpings BIS

 

Facebook Comments