Tack för 2025!

Tiden rusar i en väldig fart. Lördagen i Falkenberg ligger två veckor bort och Simons avskedsmatch har en dryg vecka på nacken. Tränarfrågann har lagt sig lite i vägen för glädjen men den här texten kommer inta att röra den utan enbart belysa vilken fantastisk säsong VSK gjort.

Det finns många kraftuttryck för ett lag som går riktigt dåligt. Ras, kollaps eller genomklappning är ord som kan pryda rubriker i sådana lägen. I VSK:s fall har det istället handlat om det motsatta.

Varken jag eller de kompisar jag pratat med har fullt ut kunnat hitta ett ord som beskriver den fantastiska höst som Grönvitt stått för. Jag fick med svansen mellan benen höra mig för hos Chat GPT.

Vederbörande gav mig några hyggliga alternativ. Här ett litet axplock:: laget klev in i vinstmaskinsläge, spelade som de vore vaccinerade mot förlust eller öste på som ett lok utan bromsar! Välj själva, svenska språket har hur som helst utvecklingspotential när det gäller ord som beskriver VSK:s andra halva av säsongen.

Imponerade gjorde de i alla fall och stolta blev vi på läktaren. Spår av den här tempostarka fotbollen sågs redan tidigt under försäsongen. Minns mötet med Djurgården i januari på Hitachi som slutade 3-3.. Matchen var präglad av ganska mycket försäsongsskavanker men i tempot gick det att skönja något verkligt bra.

Den då nyvärvadem men redan skadade, Mikkel Ladefoged följde matchen från läktaren och utbrast att han skulle göra 20-25mål med det spelet. Matchen gjorde iallafall mig hoppfull. Nog skulle vi studsa tillbaka!

Våren vet ni alltför väl hur den var, inget därifrån behöver egentligen återges.  Mirakulöst nog gick vi till sommarvila med bra häng på toppen, trots flertalet miserabla insatser.

Om vårens matcher inte gav så mycket minnesvärt så har sommaren och hösten varit desto mer frikostig. Tänker tillbaka och känner mig som en 7 åring i en godisbutik lyriskt redo att ta för sig av alla delikatesser.

Sandviken var första stoppet på säsongens andra halva. Ett lag som gått bra och en match som därmed kändes svår. Jag var mycket nervös. Det var dock en överväldigande känsla att kliva ur supporterbussen och sälla sig till det rejäla bortafölje som  färgade kön till entrén Grönvitt och ackompanjerade med härlig sång.

Det var otidsenligt och småskaligt därinne men funktionärernas slit vägde över. Vi serverades kebab och öl bars fram i backar med frenesi. Allt för oss. Överallt var det VSK:are. Unga, gamla, nya, ärrade. Den härliga blandning vi blivit de sista åren.

Matchen blev också en underbar fingervisning om vad som skulle komma. VSK vann med 3-0 och bjöd på säsongens dittills bästa spel. Matchen kom att följas av fler imponerande insatser och spelet överträffades vid några tillfällen. Håller trots det matchen som en av säsongens bästa upplevelser.

Sedan fortsatte det bara.  Nedmontering av Trelleborg inför storpublik och en fantastisk inramning samt en stark insats i Landskrona och så vändningen mot Örebro med, återigen, ett otroligt läkarstöd.

Den invasion av Rocklunda som föranledde hemmamatcherna är så fantastisk. Folk från stadens alla håll; norr, söder, öster och väster. I alla åldrar och kön, klädda i Grönt och vitt.

Och så spelet. Högt tempo och hårt jobb. Fina passningskombinationer och en anda man mycket sällan ser hos lag. Det har liksom inte spelat någon roll om det varit urvästeråsaren Max Larsson, ivorianen Axel Taonsa eller rutinerade Jonathan Ring, med allt han har på sitt cv. Det har samtliga löpt 80 meter för att återerövra boll vid behov och jublat över mål som om klubben varit deras sedan barnsben

Den höstsäsong som inleddes mot Sandviken och avslutades med en fantastisk och värdig hyllning till Simon Johansson förra helgen har varit fantastisk. VSK har vunnit 14 av 16 matcher, gjort hela 40 mål och släppt in blott 11.

Den magåkomma som fick laget att kapsejsa i Kalmar och de missade chanserna i medvinden i Borlänge ledde till förluster i övrigt finns bara superlativ att ta till. En hopplös veckomatch i Umeå, ett extremt fult spelande Rövargäng som Utiskten, totalt hemåtbackande Oddevold. Inga utmaningar har varit övermäktiga.

VSK har via sina många löpmeter och genom ett stort bollinnehav konstant haft huvudet högst.

Tänk bara hur laget tog sig an Örgryte i den avgörande matchen om direkt avancemang. Som laget tog sig an den matchen och vilket stöd från läktarna! En match att minnas i gungstolen om många år, när håret är vitt och livet står redo att summeras.

Jag är stolt och glad över lagets insats under det fantastiska året 2025.  Det är en åsikt jag garanterat delar med varenda VSK:are.  Jag känner också att den här sommaren och hösten varit den bästa i mitt 35 åriga VSK:liv. För insatserna på planen, stämningen på läktarna, den fantastiska uppslutningen inför hemmamatcherna, firandet med spelarna efter segrarna vid hemmastå och alla episka bortaresor.

Den sistnämnda åsikten vet jag inte om alla delar men är övertygad om att en stor andel Grönvita håller med. Vi tar oss mot 2026 med vetskapen att vi kan dra många lärdomar av 2024 och göra det så mycket bättre nu.

När den 102:a upplagan av Allsvenskan drar igång i mars eller april 2026 vet jag inte om Kalle Karlsson står intill sin radarpartner, Alexander Rubin, framför tränarbänken. Jag hoppas givetvis det men alldeles oavsett kommer vi som klubb vara rustade för att etablera oss i allsvenskan. Tack för 2025!