”Som en välkomnande hand ur betongen”

Västerås på 80 och 90-talen. En industristad. Hård. Trampet av skinnskallars kängor. Skorstenar. Dekaler överallt. Några kilometer ifrån denna ganska råa verklighet bredde stadsdelen Viksäng ut sig. Som en välkomnande hand ur betongen. Originalens, skitungarnas och spontanidrottens mecka. En rektor på Viksängsskolan lär en gång ha utbrustit: ”Det är tamejfan en större skandal än Heyselstadion. Han syftade på något av det otaliga skitungarnas otaliga sattyg. Exakt vad minns jag inte. Kanske var det en vält kanot på någon friluftsdag.

Viksäng, centrumdelen, hade sin fotbollsplan. Först en grusplan som vintertid spolades till is. Senare en gräsplan som omgående blev förstörd på grund av att vi skitungar började lira på den innan den såtts färdigt. Den här fotbollsplanen, med tennissplanerna intill, blev emellertid drömmen om en högre höjd. En högre höjd än industrirök och kängors tramp. Vi lirade där och drömde för något ögonblick att vi var Maradona, Van Basten eller kanske Tomas Brolin.

Man kunde lämna den man var med sin familj och gå ut på planen. En del kanske hade tufft hemma. Men där ute spelade detta ingen roll. Du var en i gänget. Fotbollsplanen var som en liten oberoende Sherwoodskog. En kuliss mot något större och bättre.

Det var här man fick reda på var det bästa porrtidningsgömmorna fanns (ni som är unga idag ska veta att det fanns fler porrtidningar i kvarterens skogsdungar än vad det fanns böcker i kvarterens bibliotek). De äldre killarna berättade om Maradonas trollkonster som visats i sportnytt kvällen innan. Kanske försökte någon skruva in en frispak på målplanket, inspirerade av argentinaren. Troligtvis så misslyckades denna någon varvid omgivningen hånskrattade och utbrast: ”sämre än Gunilla Axén!” Mer välartade än så var inte skitungar på den tiden.

Mer än annat var det också på den där fotbollsplanen som många blev VSK:are. För jag inbillar mig att många av de mest legendariska fansen vuxit upp just här. Om Maradona, Van Basten och Brolin symboliserade det ouppnåeliga så fanns det något mer uppnåeligt. VSK. Inte alls lika bra och glamouröst. Men något som var vårt eget kött och blod. Via cyklarna bara 15 minuter bort dessutom.

På höstarna förflyttade vi oss 10 meter till tennisplanerna. Först lirade vi landhockey sedan spolades isen och ”grillorna” åkte på. Det hände att någon med flit drällde lite med vattenslangen så att en isfläck bildades på vägbanan intill. I förhoppningen att någon av kvareters grinigaste gubbar skulle slå på arslet. Hemskt men sant. Vissa kvällar när vinden låg åt rätt håll kunde VSK-klackens sånger höras hela vägen hit. Jag minns det väldigt tydligt. För på den tiden var det bandy i högre grad än fotboll.

Bandyn var ju vintersolen som speglades i isen, handskprydda applåder, Hasse Johansson och en radda SM-guld. Det spelades nog mer hockey då, men alla hade bandyklubbor av märket sirius. Ibland stod vi och matade bandyrapp mot stängslet. Inspirerade av Johan Olsson. Själv uppväxt på samma plats fast generationerna före oss. Det enda jag inte kan begripa är hur tennisbollarna, vi oftast använde, kunde vara så jäkla luggslitna.

Fotbollen var då inte mer glamourös än en blåsig septemberkväll, med Spårvägen som motståndare och Glenn Myrthil som farlig spjutspets. Vill minnas att det blåste konstant på den eländiga Arosvallen. Det var emellertid VSK och innebar gemenskap. Fotbollsplanens gemenskap gick att finna även på läktarna.

Historien om hur jag blev VSK:are är en berättelse om Viksäng. I ännu större utsträckning är det dock en historia om gemenskap. Där äldre ungar berättade om Tobbe Ek och den allsvenska säsongen 1978. För det var lite så det började. Om något mer lättillgängligt än några minuter i sportnytt om kvällarna. Om något närmare än europacupfinalerna i maj. Något närmare hjärtat än de engelska klubbarna man följde via tipsextra. Något av samma kött och blod. En dröm om en högre höjd.

Facebook Comments Box