Livet är det som pågår medan vi är upptagna av att vara VSK:are

Häromveckan väcktes jag ur en märklig dröm. Jag satte mig upp i den tidiga timmen och kunde inte annat än garva. I drömmen hade jag hämtat Jonathan Ring på någon adress i stan. Det var inte någon luxuös färd i Tesla utan på,, voi!!! I kraftigt snöglopp gav vi oss av mot Hitachi och VSK:s träning. Ring var trevlig men lite trött och loj som han även framstår intervjuer.

När vi passerade Hitachis ståplatsentré vaknade jag abrupt och äventyret på voi var över, Den lilla episoden satt dock kvar mycket tydligt i mig. Jag är ingen drömtydare men kanske var vi på väg till Hitachi för att förlänga Jonathan Rings kontrakt?

Drömmen sägerhur som helst  ganska mycket om hur klubben påverkar en. Det är en ofta underbar men ibland påfrestande känsla att vara supporter. Det är matcher på 90 minuter men följderna av dem följer med oss lite överallt I prat med andra, tankar, via att vara lite disträ på möten och inte minst som i det här fallet i drömmar.

När jag som 15 åring hängde på Rocklunda bandystadion och intog de äldre supportrarnas sånger kände jag hur underbart supporterlivet kunde vara. Gemenskapen, nervositeten och glädjen. Att de känslorna skulle vara så bestående kunde jag där och då inte ens drömma om. Dvs att en 45 årig snubbe i så hög grad hänger sitt liv runt en klubb.

Livet är det som pågår medan vi är upptagna av att vara VSK:are skulle man kunna säga i en liten travesti på John Lennon, hämtad från hans låt Beautiful Boy.

Ingen av er kan ha undgått när Gianni Infantino delade ut ett av Fifa instiftat fredspris till Donald Trump. Vi har länge anat korruptionen i den internationella fotbollen men vid det här ögonblicket hade det smutsiga tagit sig från de mörka gränderna till hela världens strålkastarljus En tungspets upp i en plats dit solens strålar inte når. En skamfylld episod i fotbollshistorien.

Även världen i stort är mörk. Sprängningar, polariseringar, krig och konstant mörka rubriker.

På något vis har VSK blivit en antites och ett motmedel i dessa tider. Jag älskar fotboll men den internationella är snart omöjlig att ta till sig. VSK är äkta. Min klubb sedan decennier. Med en hemmaarena på en cykelturs avstånd. Inga oligarker, ingen korruption. Bara en klubb man lärt sig att älska och som sista åren utvecklats till en klubb i framkant spelandes en underbar fotboll.

Långt från de mörka rubrikerna och känslan av att mänskligheten är på väg isär är det också underbart att se utvecklingen bland supportrarna. Hur många fler som tillkommit och vilket makalöst tryck det ofta är.  Det skapar en gemenskap oavsett ålder, kön och kultur. En delad glädje tillsammans med alla, från 10 åringar upp till de på 80.

Det är nu juletider och tider att reflektera och minnas tillbaka. År 2025 är mitt tveklöst bästa som VSK:are. Har en massa minnestrådar som tillsammans bildar en väv.

Premiären mot Örebro exempelvis. Alla VSK:are utanför Behrn Arena inför och den enorma ljudkuliss vi skapade under matchen.  Jag tror inte att jag upplevt något liknande dittills.

Folk som såg matchen på tv kunde inte undgå att både höra sångerna och dränkas av det Grönvita hav som utgjorde läktarna.

När vi åkte till Västerås trodde åtminstone jag på en säsong där vi skulle gå på knock. Som ni alla vet skulle det bli en betydligt knepigare väg tillbaka än vad man den här vårkvällen hoppades på.

Våren bestod sedan av undermåliga insatser i Skåne och tunga sena tapp.  Minns själv när jag kände att en vändning var på gång. Aningens paradoxalt var det en oavgjord match (2-2) mot Umeå, en nykomling och ett tilltänkt bottenlag.  Spelet var dock oerhört bra. Påminde om det spel som fört upp laget till allsvenskan och som charmat fotbollssverige året innan.

Jag var givetvis besviken över resultatet när jag lämnade arenan efteråt men övertygad om att få lag skulle kunna mäta sig med oss i fortsättningen. Min lilla profetia skulle visa sig besannas.

Den sommar och höst vi sedan fick måste spelmässigt vara den bästa VSK någonsin svarat för Konstant storspel i 16 omgångar. Om jag ska ta med allt blir det en Knausgaardlång roman så försöker sovra.

Några trådar glänser extra fint. Bussresan till Sandviken, alla VSK:are på den lilla arenan. Ett möte mellan en gammal och en ny värld. Arenan rätt typisk för den tillvaro VSK i många år förde, den stora klacken och alla unga påminde om vilket plats klubben nu tagit sig till.

VSK vann med 3-0 och matchen får betraktas som starten på drömhösten 2.0. Även om just höst kändes avlägset när supporterbussen stannade vid någon parkeringsficka och ett gäng VSK ställde sig på rad för att kasta sitt vatten. Himlen var blå, temperaturen hög och drt var fortfarande ljust trots den sena timmen.

Matchen var dittills säsongens bästa men var  bara början.  Jag tar med mig trycket mot Trelleborg, det bästa någonsin på Hitachi, vändningen och euforin mot Örebro. En kväll som fick en att verkligen känna hur underbart livet som VSK.are blivit.

Den magiska timmen för avspark på Rocklundaområdet. Alla folk från norr, söder. öster och väster på väg mot arenan. I olika åldrar men alla iklädda något Grönvitt.

Bussresorna till matcherna, snacket i ica, på jobbet, med grannar. VSK, VSK, VSK. Nervositeten. Glädjen vid segrarna och det gemensamma firandet med spelarna. Episkt.

Tre matcher sticker ut under hösten. Örgryte borta. En tuff bortamatch där VSK gick in och spelade en helt fantastisk fotboll. Första 25 måste tillhöra de bästa som presterats av ett Superettanlag någonsin. Vilken insats och vilket bortatryck! Om Örebro på våren var det dittills bästa bortastödet så sattes ett nytt rekord den här Göteborgskvällen.

Sedan har vi då Falkenberg, avancemangsmatchen. Ännu en hemsk matchtid, 13 men en tapper fanskara gav sig av i gryningen. Matchen var nog rätt brukning men trycket konstant magiskt. Minns att två poliser då och då riktade sina blickar mot oss och log.

Inte ens de kunde undgå att njuta av stämningen. Slutet var som hämtat ur en saga med lyckligt slut. Diagnes drömmål och firandet på planen.  Glädje och tårar. Stolthet över vad detta lag svarat för. En bragd! Vilket spel under hela hösten och vilket hjärta spelarna visade. Från Max Larsson via Jonathan Ring till Taonsa och Diagne. Alla gav de sitt yttersta för det Grönvita klubbmärket. Fantastiskt att se.

Sista matchen då, Varberg hemma, Simons match. Det största avskedet en Västeråsidrottare någonsin fått.  Så välförtjänt. Kul att se vår kapten och kulturbärare spela så bra också.  En liten tagg i hjärtat emellertid, nog borde han ha spelat mer under säsongen!

En fantastisk säsong i alla fall som de är skönt att minnas och tänka tillbaka på. Jag har aldrig mått bättre som VSK:are än nu, har heller aldrig påverkats så mycket av klubben. Drömmen jag inledningsvis nämnt är ett exempel på det.

Alla minnen från åren bildar en vacker väv som hade varit perfekt att hänga upp på en vägg just nu mitt bland alla juldekorationer.

Vi har en ganska dyster omvärld men gemenskapen i VSK-klacken är och kommer att vara ett ljus.  Fotbollsvärlden är snart inget för mig men VSK är nära på allt. 2025 var mitt bästa Grönvita år någonsin. Ändå tror jag det bara är början.

I dagarna är det skönt att minnas tillbaka men snart tar vi sikte på 2026. Året då vi ska etablera oss. Till dess. God Jul