Landström sticker ut i den moderna bandyn

I den moderna bandyvärlden där alla är så skickliga att få sticker ut, lyckas Martin Landström sticka ut.

Bandy är en lagsport och VSK har visat det mer än några andra klubbar genom decennierna. Många skickliga spelare på olika positioner och med skiftande spelstilar har bildat den lagmaskin som kammat hem så många guld.

Ett fåtal spelare har emellertid stuckit ut ur extra mycket i det starka kollektivet. Vi hade Ola Johansson som kom under slutet av sin karriär och blev lite av arkitekten till de första gulden. I skarven mellan 80 och 90-tal.

Det blev bara fem säsonger i VSK för Ola Johansson, men han var ytterst bidragande till att de blev tre guld och fyra finaler på de säsongerna. Johansson drev på, spelade fram, gjorde mål och ställde krav på sin omgivning. Var den självklara spelmotorn under de här säsongerna. Hans mentalitet stannade också kvar långt efter att bandyrören hamnat på hyllan. Många av de yngre inspirerades av hans nivå, vilja och ledarskap – på isen såväl som i omklädningsrummet.

Under Olas sista säsong, 92/93, hade hans ersättare anlänt, Per Fosshaug. Han var bra redan då men skulle utvecklas enormt under de kommande åren. Trots att VSK under resterande delan av 90-talet och under 00-talets första år hade drömlag med sju, åtta landslagsmän var det ingen tvekan om vem som var det största namnet. Per Fosshaug!

Han gjorde saker ingen annan ens kunde drömma om. Drev på, spelade fram, gjorde mål och ställde krav. Han axlade Olas fallna mantel och blev den självklara motorn i laget.

Sedan har åren gått. Många underbara spelare har dragit på sig den Grönvita tröjan. Flera av dem förtjänar en hel krönika av lovord men ingen har riktigt kunnat beskrivas som den självklare spelmotorn. Förrän nu. Jag tror nämligen att Martin Landström, model 2022/23, är det närmaste vi kommer en spelmotor av Ola Johanssons och Per Fosshaugs snitt.

Det var många som klev fram under den just avslutade säsongen och den främsta anledningen till guldet var laget. Spelarna stod upp för varann och slet för klubbmärket på bröstet. Martin Landström stack dock ut från mängden. Han inledde säsongen skadad men tog för sig tids nog. När det gällde som mest spelade han som bäst. Jag tycker att Martin Landström blivit lagets självklara motor och nyckelspelare.

Under semifinalerna mot Edsbyn och i finalen mot Villa var det Tranåssonen som drev VSK. Precis som sina ovan nämnda föregångare spelade han fram, gjorde mål och ställde krav på sin omgivning. Landström gör ett mycket ödmjukt och sympatiskt intryck men tror hans professionalitet och hårda arbete över hela isen indirekt ställer krav.

Han är den som har mest boll under matcherna och sitter på verktygen för att göra det oväntade. En dragning, en vrickning, ett millimeterpass som fristället kompisen. Minns hans 4-3 mot Edsbyn i den avgörande semin mot Byn och ni vet precis vad jag menar.

Martin Landström är artisten som sticker ut men också den hårt jobbande lagspelaren. Han sliter över stora ytor och tar mer än gärna ett blåmärke för lagets skull. Det är ganska unikt att kombinera det artistiska med det hårda slitet för laget

Landström fick i eftermiddags avsluta sin fantastiska säsong med ett VM-guld. Ett guld som kammades hem utan ryskt deltagande vilket är vad det är. Bolltrollaren var dock ytterst tongivande i den starka omgivningen och får enligt mig betraktas som Sveriges bästa spelare, både under dagens final mot Finland och i turneringen totalt sett. Ett starkt bevis för vilken stor bandyspelare han är.

I den moderna bandyvärlden, där alla är så skickliga att få sticker ut, lyckas Martin Landström sticka ut.

Han är en perfekt representant för den här klubben och en spelmotor som för tankarna till de allra bästa i VSK:s historia. Martin Landström har också många år kvar som bandyspelare. Stannar han i VSK resten av karriären blir 39:an en av våra absolut största legender.