”En vecka som omilt plågat mig med alla möjliga känslolägen slutar på bästa sätt”

Tisdag. Matchdag.

VSK mot AIK, kvartsfinal nummer fyra. Nervös sedan lunch. Ingen Grönvit sjal före en viktig match. Det är sedan gammalt. Tror VSK förlorat någon sådanefter att jag burit sjalen samma dag. Visserligen för så där 15 år sedan men det sitter i.

Allt jag företagit mig sedan lunchtid och framåt har haft en VSK-hinna om sig. Kommer hem vid 15:30. Ett förstrött hej från sonen på övervåningen. Några göromål innan det är dags för ABB Arena. Läxläsning och matlagning. Jag må vara en usel farsa men är mer fundersam över hur Grönvitt ska få stopp på Erik Pettersson än fokuserad på typvärden och medianer.

Göromålen är avklarade. Det är dags. Frun hinner ringa innan jag ger mig av. Svarar på hennes frågor utan att lyssna. 45 jävla minuter till avslag. Klär mig och knyter sjalen. Nu kan jag bära den utan åthävor. Tar cykeln i den lätt våraktiga kvällen.

Det är fortfarande ljust när jag äntrar Rocklundaområdet kvart i sex. Sköljs av lite vemod. Även om restaurangen är öppen och innebär visst publikintag hade jag givetvis velat haft de som förr. Köer, en snabb kaffe och upp på läktaren bland alla andra.

Tar istället trappen upp till kansliet. Knackar på och blir insläppt. Slår mig ner mellan Sportbladet Plays kommentatorer och klubbens eget crew. Försöker skaka av mig nervositeten med uppgivenhet. Gnaget vinner nog, lätt. Tar fram datorn, scrollar igenom twitter och skriver något mess. Avslag.

Det är en bra match från start. Högt tempo och ett VSK som är ruskigt påkopplat. Klart bättre under stora delar av första halvlek. Lever mig in. Imponeras. Sitter som på nålar. Inför andra är jag långtifrån säker på seger men spelet bådar gott. 

Grönvitt fortsätter att dominera. Målen faller i en strid ström. 6-2 står det plötsligt på tavlan. Nu måste det väl ändå vara klart? Men 6-2 blir 6-3. 6-4 och så småningom 6-6. Va fan hände? Ömsom står, ömsom sitter. Hoppar rentav upp och ner vid några tillfällen, likt en övertrött femåring som protesterar mot maten.

Förlängning, två gånger tio. Nervöst men en viss förhoppning kan skönjas tack vare VSK:s starka avslut, trots tappet. Spelet böljar nu. Jag är i något slags upplösningstillstånd. Om någon filmat mig hade det förmodligen lockat många garv. AIK har flera hörnor men de blir resultatlösa och VSK gör 7-6 efter ett mönsteranfall. Det blir en femtematch i den här serien. Om det finns en sjunde himmel är det nog där jag hamnat. 

En galen Bergwall jagar domarteamet. Tror jag svär åt honom där i stunden En ganska skön svordom. Så där som det känns i sådana lägen. Ett uttryck för revanschbetonad glädje.

Blir stående på läktaren en stund. Tömd på känslor efter en fantastisk tillställning. Glad över VSK:s seger. Ger mig av hemåt.  Väl hemma pratar jag med sonen om matchen. Han har sett målen på vlt:se. Sätter på tv:n och tar en öl till Champions League. Lägger mig någon gång därefter. Svårt att sova. För upprymd helt enkelt.

Torsdag. Matchdag igen

Kvartsfinal fem. Avgörandet. Nervös redan vid läggdags kvällen innan.  Vilken jävla grej det vore om vi kunde knäppa denna samling bandydivor.  Tar en runda med hunden innan jag går till kvarterets asiatiska servering för hämtmat. Lagom till avslag får jag sällskap av en polare och min brorsa. Vi är laddade. Drar några skämt vi säkert dragit många gånger förut men vi garvar likväl.

Matchen börjar. AIK är bättre. Vaskar fram chanser och hörnor. Vi vankar av och an, svär å felpass och håller nervöst tummarna vid AIK:s hörnor. VSK är inte där som man varit i tidigare matcher av serien.  0-0 står sig halvleken ut. Trots en kavalkad av chanser från Gnaget.

I andra halvlek spricker målnollan.  AIK dominerar även nu men VSK skuggar dem resultatmässigt. Det är 3-2 alldeles i slutet innan Solnalaget sätter punkt genom 4-2. Slut på säsongen. Tomt. Vi diskuterar matchen i lite loj nivå.  Byter kanal. Skriver med några andra polare. Europa League på tv:n. Vi anar det mer i bakgrunden än tittar. Polaren går hem. Brorsan likaså. Sonen somnar i soffan intill. 

Jag forslar honom till sängen efter att fotbollsmatchen slutat. Lägger mig själv. Somnar konstigt nog direkt men vaknar under småtimmarna. Besvikelsen gnager. Fan så nära VSK var. Så fantastiskt fint det hade varit med en skräll i dessa dystra tider. Somnar igen men vaknar snart av väckarklockan. 

Väcker sonen. Äter frukost och läser lite om matchen på bandyplus. Besviken ännu, men besvikelsen får sällskap av stolthet. VSK svarade för en insats vi alla ska vara stolta över. Klär på mig för att gå till jobbet. Knyter VSK-sjalen med extra ackuratess. Det känns bra att bära den, trots allt.

Söndag. Cupdag för VSK Fotboll

På ett slags bihang till Stora Valla, en plan som får Ramnäs IP att framstå som San Siro.  Med en speaker drabbad av svårartad brassehybris, ett spelförande Degerfors och ett tappert kämpande VSK. Sean Sabetkar bär kaptensbindeln och manar på sitt Grönvitt. Trots att han sannolikt är klar för de rödtröjade motståndarna. Anmärkningsvärt.

Trots en straffmiss vid underläge 1-2 lyckas Grönvitt gå ikapp och avgöra i förlängning. Återigen tangerar jag något slags upplösningstillstånd. Vilken moral laget visar och vilken känsla efter klubbens kanske största framgång under 2000-talet!Lägger mig. Svårt att somna även den här gången. Upprymd på nytt. En vecka som omilt plågat mig med alla möjliga känslolägen slutar på bästa sätt!

Facebook Comments Box