En knastrande glimt av vanlig vardag

Det är onsdag i mitten av januari. Ett ymningt snöfall och några rejäla minusgrader har väckt oss ur det eviga höstmörkret. Sonen och jag äntrar Rocklundaområdet. Det är strax träning för VSK:s 09:or.  

För en 11-åring har tiden när pappan är starkast och bäst passerat.  Om man är lite som en Zlatan för 7-åringen så ligger Sunes pappa Rudolf närmare i 11-åringens vy. Det är ”skämmigt” om jag hälsar på de andra grabbarna, pratar jag så är det för högt. Jag önskar honom lycka till men får inte ge honom den high five som för några år sedan var standard.. 

Han sluter upp med sina lagkamrater alldeles intill isen på Hakonplan. De står där som en isolerad ö i ena hörnet, i väntan på att grabbarna som tränar före ska gå av på andra sidan. I en tid då vi dränks av oro är det härligt att iaktta dem från den andra sidan av stängslet.   

En välbehövlig kontrast. Grabbarna snackar fotboll, spel och annat som ryms i deras högteknolgiska universum. Någon av tränarna säger att det är okej att äntra isen. Ljudet av 25 grabbar som försöker knacka av sig 50 skridskoskydd är omisskännligt. Därefter ger de sig ut på isen. Skären ger ifrån sig ett härligt knastrande ljud.

Jag tar en promenad i området med omjed. Erik Nivas oändligt långa men hysteriskt intressanta fotbollspodd, When We Were Kings, gör mig sällskap. Rundar planen. Möter en kvinna med hund. Hon hälsar men tar en liten loop för att inte komma för nära. Snön lägger sig tungt om jackan.  

Iver Park dominerar synfältet till höger om mig. Mörk och med ödsliga läktarsektioner som påminner om tiderna som råder. Inga tillrop eller bollstudsar hörs från Parken. Inga ungdomar skymtas till eller från någon träning. Varken till Parken eller hockeyrinkarna intill.

Den där oron som hela tiden finns på armlängds avstånd kommer närmare. Går mot ABB Arena Nord. Också den ödslig och mörk. För ett år sedan hade jag kunnat gå in på fiket för en värmande kaffe. Nu är allt redan stängt för dagen. 

Sneddar Bandyhallen. Samma sak där, tomt. Spelarbilderna som pryder väggarna för tankarna till atmosfären som under normala förhållanden råder därinne.  Surret före matchen, det intensiva spelet ackompanjerat av publikens sorl, diskussionerna i paus (bandyexperter är vi allihopa) med kaffe och korv och så det smärre vallfärdandet ut efter en match. En massa bandyvänner på väg åt olika håll.

Tar raksträckan via tunneln mot Blåsbo. Någon djärv cyklist halkar fram i den omöjliga snöterrängen. Vederbörandes omdöme känns lite lätt besläktat med Dan Eliassons. Anar Victor Engströms stjärna där i snövirvlet.  Passerar Blåsboskolan. Här har jag gått många gånger. Också då i kyla och snö, men värmd av kompisar och en Grönvit seger över Sandviken eller något. Redo för en segeröl vid någon bar i city.. Saknade tider som förhoppnings snart är tillbaka. 

Blåsbo IP ligger öde. Tar mig till andra sidan gatan och byter riktning, förbi Arosvallen. Ett skelett från svunna tider som jag saknar men inte vill ha tillbaka. Aros Pizzeria passerar snart till höger. Ett då och då återkommande vattenhål inför fotbollsmatcher. Nu känns de tiderna avläsna, några själar sitter därinne, väntandes på sin hämtmat. Det är allt. 

Mobilen ligger på behörigt avstånd i fickan. Skönt att slippa nyhetsapparnas becksvarta rubriker. Trafiken är opåverkad av pandemin. Tar tunneln och närmar mig åter Hakonplan.  

Upplyst av elljusen ser snöflingorna väldigt stora ut. På isen avslutar grabbarna träningspasset med tvåmåls-spel. Ställer mig utanför och tittar på matchen. Det är ett intensivt kämpande om det röda nystandet.  Rop om att få passningar, någon salva över en missad chans och uppmuntrande ord: bra kämpat!  

Det är en gemytlig stund, ackompanjerad av skridskoskären. En timme precis likadan som innan pandemin. Som om den inte funnits överhuvudtaget. Oerhört välkommet, trots väder och snöyra. I en värld där nästan ingenting är som det en gång varit känns det underbart med en knastrande glimt av vanlig vardag.

Facebook Comments