En Gröhnvit kulturbärare tackar för sig

Oscar Gröhn – en gång den yngsta i det unga garde som skulle för VSK bandys fana vidare, har lagt skridskorna på hyllan.

Tiden är ett jetplan . Fort går det. Minns åren i slutet av 00-talet tydligt.  Veteraner som Daniel Kjörling, Anders Östling, Ted Andersson och Micke Carlsson fick sällskap av ett gäng ynglingar. Samtliga från de egna leden.

Där fanns den äldste av dem, Magnus Joneby. Gänglig och tidigt en pådrivare på isen, Vid hans sida skrinnade Tobias Holmberg, den kanske störste talangen av dem. Nästa generations Fosshaug eller Muhrén? I backlinjen tog en tuff krigare plats, Stefan Edberg.

Sist men inte minst Oscar Gröhn. Yngst av dem. Säsongen 2008/09 sitter som en tatuering i VSK-själen.. Efter att klubben från slutet av 1980-talt och 15 år framåt totalt dominerat svensk bandy hade jag i några år oroat mig. Först hade Sandviken plockat ner Grönvitt från den självklara piedestalen innan Edsbyn tog kommandet.

Ursprungligen var talangerna faktiskt fem. En sådan här text kan inte skrivas utan att Viktor Engström nämns. Han gick tragiskt nog bort vid 24 års ålder men blickar vi upp är hans närvaro rätt påtaglig nu och för alltid. En självklar del av VSK-familjen.

Efter förlusten med 4-8 mot just Sandviken 2002 kändes fler finalupplevelser länge avlägsna. Den här unga, inledningsvis, kvintetten gav hopp. Unga talanger sprungna ur klubbens egna led. En gång pojkspelare på rangliga skär och i för stora bandytröjor. Nu a-lagsspelare sida vid sida med Micke och Ted.

Säsongen 08/09 var spännande. Etablerade spelare som de inledningsvis nämnda tillsammans med våra nyfunna egna produkter. Även om det kändes som ett spännande lag vore ett SM-guld ett ”miracle on ice”. Ni kan er VSK-historia och vet att det blev just ett sådant. Seger med 5-4  och stor segerorganisatör var Tobias Holmberg. Oscar Gröhn var inte mer än 18 år vid tillfället.

Där och då trodde jag at VSK skulle gå mot en ny storhetstid. Flera av de då unga talangerna förutspåddes bli ledande spelare i svensk bandy med dominans i landslaget. Riktigt så blev det inte. I ett annat avseende skulle deras prestationer i Grönvitt emellertid vida överstiga förväntningarna den här marslördagen 2009.

Edberg, sedermera Kröller försvann som bekant till Sirius under sista säsongerna av karriären men övriga tre stannade i Grönvitt. Från tidiga tonår till sena 30 representerade de sin moderklubb. Jag tror inte att vi talade om kulturbärare 2009. Kanske var rentav dessa grabbar med om att skapa begreppet när de växte ihop med VSK-märket och stannade karriärerna ut.

oerhört fina representanter för VSK. Handlar det hursom helst om. Det är lätt att titta tillbaka och se VSK som en ständig guldkandidat. Visserligen var framgångarna många under många år.

Det har dock handlat om brokiga säsonger, vissa med VSK som klar favorit, spetsad med fixstjärnor som Johan Esplund och Simon Jansson.  Andra år har det varit tyngre, såväl ekonomiskt som sportsligt. Ändå har Grönvitt alltid varit som bäst när det gällt och utmanat sina främsta konkurrenter till det yttersta. Det beror i mångt på dessa kulturbärare. Det har satt en otroligt standard, både för sina kvaliteter på isen men i minst lika hög grad tack vare sitt hjärta för klubben.

Om man betraktar VSK Bandy som en kropp har dessa grabbar varit dess mest vitala organ.  Tobias (numera) Hjälmeby Holmberg och Magnus Joneby lade av efter guldet 2023 medan Oscar Gröhn fortsatt

Nu gör han dem emellertid sällskap. Den en gång yngsta av de unga. Den aningens mer anonyme men ändå så vitale – Oscar Gröhn.  

Ingen man av stora ord men karriären talar för sig.  28 år i samma klubb, varav 19 i a-laget.  544 spelade matcher. 4 SM-guld och 7 spelade SM-finaler. Meriter av sällan skådat slag. En karriär som förverkligat det finaste av idrottsdrömmar. En saga som blivit sann.

Tack Oscar för allt du gjort vår klubb. Att VSK alltid kommer tillbaka har varit en garant under dina år. Förhoppningsvis innebär den anda du och övriga kulturbärare präntat in i klubben att detsamma gäller även framgent.