Det går att göra dagens unga till VSK:are på livstid

När jag slår upp dörren och kliver in i min sons högteknologiska 12-årsuniversum blandar sig doften av parfym med dofter av hårvax och tuggummi. Ronaldo tittar ner från väggen, bredvid hänger ett signerat lagfoto av VSK Bandy. Den där muren som för eller senare byggs upp under ett barns uppväxt blir högre och högre. Han tittar på mig med en förströdd blick.

När jag stoppat mig från att orera över mängden av parfym inser jag att den där blicken hade kunnat varit min blick för så där 30 år sedan. Lika förströdd, med pojkrummet som en slags sköld mot vuxenvärlden. Dofterna fanns där också (även om de hårprodukter jag använde skulle få en miljöaktivist att tvingas till livslång terapi). Idrottsprofiler prydde väggarna. Ruud Gullit, Stefan Edberg och svenska fotbollslandslaget. Den han är var en gång jag.

Det idrottsintresse som växte fram hos mig då håller på att växa fram hos honom nu. Skillnaden är tillgången. Han kan på 30 sekunder återge allt det viktiga som hänt kvällen innan. Liverpools storseger, Zlatans mål och intervjuerna med VSK-spelarna efter vinsten mot Motala.

Jag fick slita som en galärslav för att få fram en bråkdel av den information han knappar fram på tre röda sekunder. Om det vore möjligt för honom att åka tidsmaskin till min uppväxttid hade han nog garvat. Har grabben ens sett en radio? En sådan där liten sak som knastrar när man prickar in rätt frekvens: 100,5 och radiosportens heliga sportextra.

Om jag av en händelse har på radion idag och hör den klassiska måljingeln slungas jag direkt tillbaks till pojkrummet. Den stängda dörren, läxorna som låg orörda på skrivbordet, affischerna, den vita radion med ett VSK-emblem klistrat på ryggen och en antenn snedare än en utspark i Arosvallens snålblåst. Det var tider det.

Jag tror att sonen betraktar sig som VSK:are. Han har spelat bandy i rätt många år och jag har sett att det står VSK med sådana där omisskännliga barnbokstäver på mer än ett skrivhäfte. Det är sådant som gör en pappa stolt och fuktig i ögonvrån.

Den där blicken jag ser i hans ögon hade som sagt kunnat vara min för bortåt 30 år sedan. Jag hade dock bara radion, lördagarnas tipsextra, söndagarnas sportspegel med ett ynka svep från fotbollseuropa och vårens cupfinaler på tv. Mer fanns inte i vägen mellan mig och VSK. Mellan mig och Arosvallen eller Rocklunda Bandystadion.

För min son och hans jämnåriga är det långtifrån så. De har en hel stjärnhimmel av fotbollsmatcher att tillgå och kan därutöver frossa i fakta och information om sina favoritspelare via sociala medier. Det gör vägen mellan dem och VSK och mellan dem och ABB Arena Syd eller Iver oerhört lång.

Han brukar skaka på huvudet på morgnarna när jag sitter i vardagsrummet och knappar fram nattens NHL-resultat på text-tv. Det är väl i en 12-årings värld lika befängt och otidsenligt som att köra runt i en gengasbil. Nog vet jag att det finns modernare informationskanaler än text-tv men det är liksom svårt att strypa en skimrande kärleksaffär som varat i mer än 30 år.

Nåväl, när grabben efter viss möda lyckats fånga min uppmärksamhet brukar jag få min beskärda del från fotbollsvärlden. Ett snyggt mål av Salah, en intervju med Juventus Dybala som minsann inte verkar vara till freds med tränaren och så några trollkonster från Mcdavid i Edmonton Oilers. Rätt jävla långt från när jag var i den åldern. Då var det 110300, sedermera 410300, och vlt:s resultatservice. Spänt väntade vi in VSK Fotbolls resultat mot Spårvägen eller bandylagets dito mot Broberg uppe i Söderhamn.

Vi har växt upp i samma stad men i fråga om tillgång och utbud rör det sig om två vitt skilda galaxer. Han gillar dock att gå på bandy så det utbud han badar i har inte gjort vägen dit oframkomlig.

Jag tror faktiskt han tycker det är lika roligt som jag gjorde för 30 år sedan – när Fosshaug, Lillis och de andra trollband oss unga och lade grunden för den livslånga kärleken till VSK. Han och jag brukar emellertid läsa matchrapporter, lyssna på intervjuer och se målen på nytt redan samma kväll.

När det begav sig fick man vänta tills morgonen efter för minsta information om dem. Det var nämligen då vlt, stor som ett badlakan, landade på hallgolvet. Jag nästan sprang för att grabba tag i tidningen morgonen efter vissa matcher. Så pass svältfödd på utbud var jag.

Vägen må vara längre och snårigare idag. Utbudet innebär det ena vattenhålet efter det andra innan man är framme. Men det det går att göra dagens unga till VSK:are på livstid. Om vi bara lägger manken till och tar med våra parvlar till arenorna. Det må finnas hur mycket idrott som helst på tv numera, men gemenskapen man får på en läktare tillsammans med ens barn, den får man ingen annanstans.

Facebook Comments Box