19/3 1989 – ett datum intatuerat i VSK-själen

Datumet framför andra när det kommer till VSK är naturligtvis den 29/1 1904. Klubbens födelsedag. Ett annat datum klingar emellertid nästan lika högt i VSK-historien, den 19/3 1989. Idag är det faktiskt exakt 30 år sedan dess. 

Vad som hände var att VSK Bandy tog sitt 10e SM-guld, via 7-3 mot Vetlanda på Söderstadion och startade något nytt. 

Det som hände då har skapat ett väldigt tydligt före och efter i den Grönvita historien.. Före ovan nämnda mars-söndag var VSK Bandy ett anrikt bandylag med en fin historia men klubben befann sig inte överst i hierarkin. 9 guld fanns att beskåda i prisskåpet, ganska många men erövrade under en väldigt lång tidsperiod, 83 år närmare bestämt. Det senaste lyftes 16 år tidigare. Det 80-tal som sakta led mot sitt slut hade varit ett jobbigt årtionde men vändpunkten var kommen.

Efter den 19/3 1989 har VSK radat upp guld. Den där marsdagen blev starten på en era utan motstycke i svensk bandy. Grönvitt blev mesta mästarna och synonymt med ordet vinnarkultur.

Idag säger vi mesta mästarna på ett självklart vis, som att det alltid varit så och är något som sitter i väggarna. Jag betvivlaratt så var fallet före den 19/3 1989. Faktum är att klubben tagit mer guld, 11, de senaste 30 än vad man gjorde under hela sin existens fram till 1989.

 Vad är då vinnarkultur kan man fråga sig? Vad var det som hände i klubben under sent 80-tal? Bara något år tidigare var man en stapplande klubb längs relingen. Med just vinnarkultur och mesta mästare som föga träffande beskrivningar. För att det ska sitta i väggarna måste rätt personer ansluta. Personer vars anda sprider sig och blir till en klubbs signum. Två personer som anslöt i den här vevan tror jag la grunden för den vinnarkultur som idag är ett lika självklart kännetecken för klubben som de Grönvita färgerna. 

Jag tänker på Ola Johansson och Leif Klingborg. Den förstnämnde var landets främste och mest komplette spelare vid tiden. Han hade dessutom radat upp guld med Boltic under hela 80-talet och visste vad som krävdes. En nyckelspelare, pådrivare och vinnarskalle av guds nåde. 

Vid sidlinjen placerade sig Leif Klingborg. En tränare med helt nya visioner. Som tog bandyn in i 90-talet. Att vinna blev en naturlig del av spelet. Man beträdde isen inför stora matcher med tillförsikt. Gladdes i lägen där andra tyngdes av nervositet 

Duon tapetserade väggarna på Rocklunda Bandystadion med vinnarmentalitet och fick med sig lagkamraterna på resan. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och flera personer har klivit in och bidragit, men andan består. 

Vinnarkultur förs nämligen vidare genom att yngre spelare tar del av äldres erfarenheter och bär det vidare på sitt vis. Så var det i början av 90-talet när Micke Carlsson under sin första ordinarie säsong lyssnade på tränaren Ola Johansson. Tio år senare fick Magnus Joneby och Tobias Holmberg råd av samme Carlsson, vid tiden veteran i laget. 

Vinnarkultur alltså. Inget som bara sitter i väggarna per automatik. Det krävs att rätt människor kommer in och förvaltar den. Den har, mer eller mindre, varit bestående i VSK under 30 år. Jag vet inte om den kommer bestå i lika många år framåt i tiden men jag vet att den här dagen för 30 år  var magisk för många VSK:are och ett startskott för en fantastisk resa.

Färden till och från Söderstadion. Trängseln, sångerna från läktaren, doften av glögg, skridskoskären, nervositeten, sakta förbytt till eufori och översvämningen av Grönvita fans på isen efter slutsignalen. Allt detta kommer finnas kvar i minnesbanken så länge vi lever.

 Idag, exakt 30 år senare, är det härligt att tänka tillbaks och minnas dagen, den sitter liksom tatuerad i VSK-själen. Vi varken vill eller kan ta bort den.