Internationell fotboll har förlorat sina grundvärden

Jag har nog alla tänkbara symptom för att diagnostiseras som fotbollsnörd. Ett mästerskap väckte, åtminstone till nyligen, samma eufori som när jag var 10. Ser ett gäng ligamatcher per helg, läser artiklar och böcker om fotboll, lyssnar på poddar Jag har ständigt sporten med mig i bakhuvudet.

Den har gett mig mycket glädje men den sista tiden börjar jag på något vis vakna upp ur en machofierad dvala jag och oändligt många andra likasinnade befunnit oss i. Fotbollen blir allt mer cynisk och tillåts att bli det med vårt goda minne, inför vår helt okritiska åsyn.

Fotbollen har hamnat långtifrån de sportsliga grundvärden som den en gång förlösts ur. Klubbarna är abnormt pengastinna och vissa ägare är så skrupelfria att Clark Olofsson framstår som en harmlös korgosse.

Supportrarna trånar så fruktansvärt mycket efter framgångar att det inte spelar någon roll hur smutsiga stålar det är som möjliggör deras lags resor mot toppen.

Spelarna blir stora hjältar som ständigt idealiseras. Tveksamma tilltag på planen förbises. Vi har spelare som filmar, rullar hysteriskt på mattan, spelare som gestikulerar och ifrågasätter varenda aktion på planen som inte ger de själva bästa möjliga fördel. Ibland är det inte bara enstaka spelare utan ett helt lag som bildar en ring runt domaren och försöker påverka genom att unisont skälla ut vederbörande.

Vi står på läktaren eller sitter hemma vid våra skärmar och lever oss in. Uppmuntrar tilltagen på planen indirekt.

Än värre är allt spelarna företar sig vid sidan om planen. Där är det inte bara tveksamma ageranden, utan mer än så, ibland handlar det faktiskt om rent avskyvärda handlingar. Helt förbisedda sådana. Som på något vis tillåts i fotbollens heliga tjänst.

Vi har skattefifflare, alfahanar som beter sig som skit mot sina lagkompisar, svinaktiga krogrumlare , kvinnomisshandlare och även misstänkta våldtäktsmän. Det spelar ingen roll. En fotbollshjälte är en oantastlig fotbollshjälte alldeles oavsett vad som skett vid sidan av fotbollsplanen.

Vi hejar på, köper matchtröjor och andra prylar, trots att namnen på ryggarna i själva verket tillhör rena svin. Fotbollen kommer i första, andra och tredje hand. Moralen tycks vara en blindtarm. Om ens det.

Jag tittar också på mycket tennis. I den världen finns tre superstjärnor i Novak Djokovic, Roger Federer och Rafael Nadal. Det är ungefär av samma dignitet som Ronaldo och Messi. Feder och Nadal är högt älskade av publiken medan Djokovic inte alls väcker samma kärlek.

Serben är mer temperamentsfull. Kan slå sönder ett racket i vrede eller skrika ut sin frustration över ett enskilt misstag. En gång slängde han en boll bakåt som ytterst olyckligt träffade en domare. Det ledde till att Djokovic blev diskvalificerad från US Open. Långtifrån ett avundsvärt beteende men jämfört med många fotbollsspelares beteenden väldigt harmlöst.

Trots det är Novak Djokovic närmast en bad guy i tennisvärlden. Tennisvärlden är mer dömande mot honom efter ett sönderslaget racket än vad fotbollsvärlden är gentemot Cristiano Ronaldo efter en misstänkt våldtäkt. Det är en extremt svår ekvation att få ihop. Ett vidrigt bevis för att den stora fotbollsvärlden spårat ur.

Jag kommer inte kunna göra avbön som fotbollsnörd men det ständiga idealiserandet av fotbollsspelare gör mig illamående. Det kan vara nog så frustrerande att följa VSK och all turbulens runt den klubben. Trots detta är det i alla fall en värld väsensskild från den korrupta och genomruttna internationella motsvarigheten. En ren värld där fotbollens grundvärden ännu är bestående.

Facebook Comments Box