Upplev supporterskapet på bortaplan

Jag har följt VSK sen tidigt nittiotal, till en början på plats på Rocklunda och Vallen och genom att lyssna av Pelle Hammarströms resultatservice på vlt. Att få läsa om målgörare Elisson eller att Markstedt skapade oro i motståndarnas straffområde när vi varit på jakt i slutminuterna var andra texter som man siktade efter första vardagsmorgonen efter match. Minnen från förr. Dessa minnen kompletterades senare med allt fler matcher även på bortaplan, fotboll mer än bandy. Vigge, Temme, Waweru, Titus, Stenman, Persson, Grönvall. Många är de vars krigande för den grönvita äran jag och flera med mig fått avnjuta. Och många gånger har jag stått och blickat ut över löparbanor i Stockholmsområdet. Efter allsvenska sejouren 1997 och internets intåg bland supportrar dök andra forum upp som gjorde det möjligt att följa matcher via liverapportering, men även läsa andras alster om matcher, men även mer humoristiska sidor. Hoof it up är värd att nämnas i sammanhanget. Poddar har kommit och gått.

Sen Södertälje FK hemma och inte minst Oliver Ekroths nick har det blivit fler matcher live. När höstkortet introducerades kände jag att det var dags. Dags att skaffa ett kort. Som grönvit i exilen så är alla matcher inte möjliga att se på plats, men kortet skapade en tillhörighet. Sen har det fortsatt. De längre resorna har dock kommit de senaste åren. Sandviken, Göteborg gånger två, Falkenberg och Kalmar. Förra säsongen fick jag möjlighet att åka bil ner med en Kalmarsupporter och en Grönvit dito. Att få prata om svunna hjältar och dagens, i båda lagen och klubbarnas utveckling sett utifrån var roligt. Resultatet den gången var inte lika upplyftande, men där kände jag ändå att det var något positivt på gång, ja egentligen redan när Greven slog in sin volley i Sandviken. Det kändes inte riktigt som vi kunde förlora. Innan kalmarmatchen. Jag tror inte motståndarna tyckte det var så roligt att möta oss efter sommaren. Vi gjorde mål på alla möjliga sätt, precis som bättre lag gör. Men mot Kalmar borta räckte det inte. Oron för att avancemanget skulle utebli var ändå inte särskilt påtaglig. En förlust är alltid tråkig, men spelet hade sett bra ut och det var långt kvar.

Under 2024 var glädjen stor, jag skulle få uppleva en säsong i Allsvenskan igen, det trodde jag inte när jag stod på Gröndals IP och väntade på ambulansen. Klubben var tydlig med att man inte ville riska något och att man skulle hålla hårt i pengarna. Försäljningar och skador ställde till det för oss och det kan hända. Att vi inte fick in bolluslingen, ja det skrattade man åt till slut. Vi fick uppleva 30 fester och där och då var jag nöjd med det. 2026 däremot är mina förväntningar större, ångesten kommer att infinna sig, men jag tror att vi klarar oss kvar.

Min förhoppning är att du som funderar på att göra något mer av ditt supporterskap, ta ett steg till, ska göra det. Samhörigheten och glädjen ger så mycket för egen del och otaliga är de gånger som spelarna uttryckt sin glädje över att vi står där, gärna sjungandes i grönt och vitt. Du kan bidra, det enda som krävs är din närvaro och engagemang efter förmåga och vad du är bekväm med. Alla är vi nybörjare någon gång. Har du inte upplevt supporterskapet på bortaplan, gör det. Det är något extra, en dimension till mot Hitachi. Till Kalmar är det möjligt att åka över dagen med bil. Har du inte åkt supporterbuss, gör det så adderar du ytterligare en dimension. Vill man inte köra så finns det fortfarande plats på övernattningsbussen. Jag testade den till Falkenberg och det var en städad resa. Vill du inte parta järnet kan det vara ett alternativ. Tåg innebär minst en övernattning.

I år får jag sällskap till Kalmar av min son, vi har köpt biljett i klacken. Det blir premiär för honom.

//Stefan Fredriksson Bohm