Tack för allt, Boris Ljevar – 2010-talets VSK-hjälte

En klump i magen, en tår i ögat, en tagg i hjärtat. Lite så är känslan efter fredagens besked att Boris Ljevar inte längre spelar i VSK Fotboll. Det är svårt att föreställa sig ett Grönvitt utan 2010-talets största VSK-hjärta.

Historien om Boris Ljevars VSK-resa har berättats flera gånger. Bland annat i det här starka VLT-reportaget från 2015, och i VLT:s premiäravsnitt av Grönvita hjältar säsongen 2019.

Från Banja Luka till ikonstatus i VSK

Boris kom som ung till Sverige från bosniska Banja Luka, precis som kompisen och tidigare VSK-profilen Damir Foric. Båda hamnade tidigt i VSK, och tog snabbt klubben till sina hjärtan. Men medan Damir själv valde att avsluta sin karriär i början av 2016, tvingades Boris alltså motta ett tråkigt besked från klubben: inget nytt kontrakt. Tiden som spelare i VSK är slut, efter en säsong där Boris äntligen fick spela i superettan efter många års outtröttligt slit på bakgården vi kallar för norrettan.

Boris blev en tvättäkta VSK-are, och har på senare år fått en allt starkare status som modern VSK-ikon. Inte konstigt, med all den kärlek han uttryckt, och som han kämpat, svettats och blött för sitt älskade Grönvitt under klubbens allra mörkaste år. Den typen av lojalitet kan du inte köpa för pengar i dagens hyperkapitalistiska fotbollsvärld. Boris, du är ett unikum för oss grönvita.

Ett evigt driv att utvecklas – och att motbevisa tvivlarna

I höstas pratade Boris i en VLT-intervju om sitt driv att fortfarande utvecklas, 31 år gammal. Och visst såg vi det också på planen, hur Boris tog steg och tog plats – när många kanske trodde att tiden som given startspelare i VSK hade nått sitt slut. Boris gjorde istället som han brukar: Han borrade ner huvudet och körde stenhårt, han trodde på sig själv, han visade att han håller på elitnivå – och han tog en plats i startelvan. Så klart. Det är den Boris Ljevar vi lärt känna och som vi älskar.

För vad vore egentligen en VSK-elva på 2010-talet utan Boris Ljevar? En ovan syn, om inte annat. Och vad vore då en VSK-trupp utan Boris Ljevar? Ja, det är det vi kommer få reda på under 2020. Det vi vet idag är att han oavsett vad som händer och sker kommer att saknas massor.

Kulturbärare är vitala för en klubb som VSK

Att ha spelare som Boris Ljevar ger ringar på vattnet. Det sätter nivån på träning och i match, och det visar hur man för sig som VSK-spelare. Det sätter standarden, helt enkelt. Spelare som Boris – kulturbärare, med ett annat ord – det ger laget karaktär. Och spelare som Boris behöver man ha med sig på en resa uppåt i seriesystemet; det är i alla fall min fasta övertygelse.

Ta till exempel Sirius, som VSK under några år tampades med i norrettan. I år avklarade de sitt tredje år i allsvenskan, och snart kan de vara på god väg att etablera sig på allvar. På resan uppåt har många spelare följt med sedan åren i norrettan – enligt förre tränaren Kim Bergstrand var hela 17 (!) spelare kvar när de kom sjua debutsäsongen 2017. Nu har visserligen flertalet lämnat, men kärnan fanns länge kvar för att binda ihop dåtid med nutid och framtid. Den kärnan stod för lagets identitet, på och utanför planen, och spelarna i den kärnan utvecklades i takt med att klubben gjorde detsamma.

Just det tror jag att Boris Ljevar hade varit fantastiskt väl lämpad att göra för sitt älskade VSK. Att växa med uppgiften, och framförallt finnas där som VSK-lagets kroppspulsåder. Han har precis de kvaliteterna. Därför borde han förärats med ett nytt, välförtjänat kontrakt.

”Grinta” behövs i ett fotbollslag – och Boris förkroppsligade det

Som ung var Boris en lirare, och det är han förstås fortfarande. Hans krossbollar och långa, svepande passningar är ju ren njutning att beskåda – som när han friställde Filip Tronêt till 1–0 mot Frej den 8 juni när VSK vann med 2–0 hemma på Rocklunda.

Men, som jag redan tjatat om i snart 4 000 tecken: Boris var i VSK anno 2019 framförallt lagets hjärta. Han var den som stod för vår ”grinta” – ni vet, det där italienska uttrycket för spelare som står för grovjobbet, det där tjurigt härliga, kampen och det pulserande hjärtat i laget. En Stefan Schwarz, en Claude Makelélé eller en Gennaro Gattuso – för att jämföra med den där hyperkapitalistiska stora fotbollsvärlden.

Oavsett eventuell speltid hade Boris stått för exakt det i VSK även 2020, förhoppningsvis i takt med att VSK hade blivit ett starkare lag med allt vassare konkurrens. Boris har i alla lägen varit truppens kulturbärare nummer ett, den som står när andra faller, den som visar vägen när andra går vilse. Truppens ledstjärna, och en spegling av supportrarnas passion förflyttad ut på planen.

Och vem vet, med tanke på Boris envetenhet och krigarinstinkt hade han säkert ätit sig in i laget ändå, för att få sina välförtjänta spelminuter. Det är ju exakt därför vi kommer sakna honom så vansinnigt mycket.

Tack för alla fantastiska insatser!

Vi på Anno-redaktionen kan knappt föreställa oss hur tufft det måste vara för Boris att inte längre få spela i sitt älskade VSK, och vill passa på att tacka för alla fantastiska insatser genom åren, för allt slit och för att han delat hela sitt hjärta med oss grönvita. Du är en förebild, Boris, och sinnebilden för en riktig VSK-hjälte. Vi hoppas få se dig på läktarna framöver, så hejar vi fram Grönvitt tillsammans.

Forza Boris! Forza VSK!

Facebook Comments