Lärdomar från våren: Så här ska VSK Fotboll spela i höst

Följare av VSK Fotboll har vid det här laget upptäckt att tränare Thomas Gabrielsson älskar possessionfotboll. Vid något tillfälle har han nog till och med använt ordet älska om just det sättet att spela fotboll. Och visst, man kan förstå honom. Possession är ju rimligen det bästa sättet att försvara sig i fotboll, då det brukar vara svårt att släppa in mål om man har bollen.

Men Thomas fotbollsteoretiska hjärna är så klart mycket mer avancerad än så. Possessionspelet är bara ett medel för att skapa det som kallas ”Positional play”. PP går ut på att allt man gör på planen ska skapa fördelar eller överlägsenhet i spelets olika moment. Det kan vara i hur många spelare som agerar i en given situation, hur laget har positionerat sig inför en uppgift, eller kvalitativ, tex hur laget med trixiga metoder lyckas flytta motståndare för att skapa ytor.

Lite är det väl så att utan possession, blir det svårare med positional play och därmed jobbigare att skapa målchanser, bland annat.

Truppen har fått öva på possessionfotboll hela vintern och praktiserat det i träningsmatcherna. Man har jobbat med positional play genom att skapa överbelastning på kanterna och kortpassningsspel i trianglar för att ta sig igenom försvaren. Tanken har varit att växla detta med snabba raka bollar i mitten där det går så snabbt att mittbackarna tvingas till förflyttningar i sidled och djup, vilket ökar möjligheterna till genombrott.

Ingen kunde klaga på resultaten på försäsongen. VSK lyckades hålla i bollen och få tiden att gruppera sig som man ville och utföra sitt PP-spel som det var tänkt.

All well and done.

Sen började serien och Thomas och truppen har fått upptäcka att det är fler lag som vill äga bollen och styra spelet. VSK har i matcherna inte lyckats få tag på mittfältsspelet utan ofta hamnat på defensiven. När bollen så småningom återerövrats har laget ofta varit i obalans pga det hårda defensiva arbetet.

Eller kanske snarare, man har inte övat på att starta anfallsspelet från de faktiska positionerna spelarna har i matcherna, utan snarare utifrån den idealbild om vart man vill att bollen ska återerövras och vilka positioner man vill att spelarna ska vara i då.

Tränarens vilja om hur laget ska spela i anfallsuppbyggnaden och verkligheten på planen har knappt haft något överlapp när det kommer till VSK:s fotbollsspelande under våren, inte på hemmaplan i alla fall.

Spelarna klarar helt enkelt inte av att leverera det spel Gabrielsson vill när det är seriematch och det står viktiga poäng på spel.

Nyckeln till VSK:s misslyckande med sitt spelsystem är att ens Positional play inte förmått hantera motståndarens mittfält. Motståndarna har vunnit mittfältskampen i nästan alla matcher. Utan att vinna den är det omöjligt att spela ett possessionspel och få till den anfallsfotboll laget önskar. Hur mycket man än har övat och pratat om det på genomgångarna lyckades laget inte en enda gång upprepa det man fixade i vinterns träningsmatcher, ffa den mot Sandviken.

Sammanfattningsvis har det inte sett ut som ett lag har uppträtt på planen utan mer som enskilda spelare som kämpat på lite för sig själva. Det är bara i försvarsspelet som man jobbat ihop som ett lag med gott resultat. Just det här med att jobba tillsammans över hela planen är en grundbult i Positional play, där laget ska vara en ”organism” som tar sig fram rektangeln.

Ja, nu står vi där vi står. Tränaren, spelarna och åskådarna, alla känner en frustration, för vi vet att VSK kan mer än vad man visat upp under våren. Vi vet att VSK kan spela bättre på hemmaplan, det finns helt klart mer potential i laget, frågan är hur det ska komma ut.

På bortaplan när vi ska grisa till oss poäng och accepterar att vi inte bestämmer på planen, har vi lyckats och vi ligger 2:a i bortatabellen. Problemet har väl just varit på hemmaplan när VSK enligt doktrinen ska föra spelet och få till sitt possessionspel. I hemmatabellen återfinns vi först på 12:e plats.

Tränare Gabrielsson har så klart trott på sitt system och givet det chansen länge och väl i vårens matcher. Men till slut blev det uppenbart att det inte går längre, laget klarar inte av att prestera på den nivå som behövs för att säkerställa att vi inte åker ur. Förlusten mot Degerfors var droppen som fick bägaren att rinna över.

Nu måste något hända och det är snabbt.

Till matchen mot Dalkurd fick vi då se VSK ställa upp med tre mittbackar, fyramannamittfält och tre forwards. Inte nog med det, spelare som underpresterat i tidigare matcher bänkades och reserverna gavs chansen.

Det gick bättre, man lyckades hantera mittfältet så väl att första halvlek var jämn. I andra halvlek var det proppen ur, skicklighet i att utnyttja läget (Dalkurd pressade på för vinst) och så lite tur. Resultatet var magnifikt och ger laget och tränaren några viktiga insikter för fortsättningen.

Första svaret är att vi ska fortsätta med trebackslinje, det fungerar och med lite övning så blir det ännu bättre.

Andra svaret är att behöver en centralt placerad spelare med förmåga att pulsera spelet i tempo och variera längden på bollarna och slå dem med precision. Med rätt understöd har vi den spelaren i Filip Ottosson.

Folk som inte känner till VSK hävdar att matchen mot Dalkurd var fixad då Grönvitt körde över hemmalaget i andra halvlek. De vet inte hur grymma VSK är i sitt omställningsspel, klart bäst i serien (titta på 1-5 målet igen, skolboksexempel).

Detta ger oss det tredje svaret. VSK ska framförallt spela en omställningsfotboll, oavsett vart man befinner sig på jorden och vilken plan man råkar vara på.

Omställningsfotbollen är VSK:s främsta vapen och man ska alltid utnyttja det som man är bra på. Bamse tar sig fram i livet genom att vara stark och snäll, vilket är en vägvinnande kombination. VSK:s väg i livet är att ha ett bra försvar och spela omställningsfotboll, i vart fall just nu i höst.

Det är ett klassiskt tränarmisstag när man får chansen som huvudtränare att man ska bygga om laget och spelet efter det sätt man själv vill spela fotboll.

Det kan man göra men man måste göra det på rätt sätt.

För att vi människor ska kunna prestera på topp måste vi känna oss trygga med det vi gör. Överfört till VSK är laget sedan år tillbaka trygga med omställningsspelet. Att som tränare föra ut spelarna på okänd mark som de varit tvungna till nu med införandet av possessionfotboll, har varit en utmaning för mycket, givet allt annat som är nytt i Superettan.

Gabrielsson har helt enkelt tagit förändringen i spelsätt en bro för långt.

Nu är det dags att åka tillbaka en bro för att kunna ta två steg framåt.

VSK ska spela en omställningsorienterad fotboll även på hemmaplan nu i höst. Det är vad spelarna kan, förmår och som ger den utdelning som behövs. Empirin talar sitt tydliga språk.

Thomas behöver inte heller vara ledsen för att possessionfotbollen blir lidande. För omställningsfotbollen är bara ett indirekt sätt att skapa possession och få det Positional play man vill ha. Lag som får göra det de är bra på skapar sådan oreda hos motståndarna (läs Dalkurd) att man får dem ur balans och tar över matchen och bollinnehavet. På så sätt skapar man kontroll, struktur och övertag och kan göra lite som man vill.

VSK måste helt enkelt börja utnyttja det man är bra på, även på hemmaplan, för att skapa det tränaren vill ha i det större perspektivet.

Det här är inte så svårt.

Våga fortsätta på den inslagna vägen och använd gärna ett femmannamittfält för att öka sannolikheten till tidig återerövring av bollen som kan och ska ge blixtsnabba omställningar (se Varberg). När motståndaren åkt på några sådana är hälften av jobbet gjort. Man har fått dem ur balans och osäkra på hur man ska göra, det känns som att det är grönvita spelare överallt på planen.

Ja, fotboll är minst lika mycket ett idrottsutövande som sker i huvudet på spelarna, som deras bollsparkande på planen, det är det VSK ska utnyttja maximalt i höst.

Nu ser vi fram mot en härlig del två av säsongen.