En i många avseenden skiftande hemmapremiär

Hemmapremiären är överstökad. Den var av skiftande kvalitet i alla tänkbara lägen. Man stod där på Bondtorget strax före 18 och såg den Grönvita skaran växa. Det sjöngs, gamla stötar tillsammans kids och andra yngre som inte tillhör skaran av närmast sörjande.

Det var en ganska skön känsla när vi gav oss av och måste ha varit en rätt mäktig syn också. Vårsolen värmde och jackorna hängde över axlarna. Tröjor och T-shirts räckte.

Väl framme avtog den sköna känslan. Nedanför ståplatsdelen var allt som det brukar. Vid kravalstängslet stod det inbitna med en öl och diskuterade matchen, i kiosken var det ruljangs och från grillen spreds doften av billiga burgare.

Många drog sitt strå till stacken men är det här det bästa klubben har att ge? Om det var ett poolspel för något av VSK:s åtskilliga pojk eller flicklag hade det känts i sin ordning. Men inte när det kommer till hemmapremiär för stadens största lag, i landets näst högsta serie, i vår absolut största sport.

Nåväl man immundigade sin burgare med knastertorrt bröd och klev upp på sektionen. Där var stämningen ypperlig. De ärrade kämparna, förstärkta av premiärens yngre deltagare, bjöd upp till sång av högsta Superettanklass.

Många av dessa supportrar, som följt klubben i ur och skur, oavsett sportslig sits förtjänar en egen hyllningstext. I sina bästa stunder bär de klubben på sina axlar. Den här kvällen var en sådan kväll.

Med sången i ryggen blickade man ut mot den andra sidan. Där gapade många orangea stolar tomma. De spekulerades i åskådarantal, 1500, 1700, någonstans där. Oavsett vilket en skamlig siffra.

Den gemene västeråsaren måste bidra mer. Jag hör det pratas fotboll överallt i stan. Det har genom åren gnällts över varför vår fotboll inte varit bättre. Kom till arenan snälla. Lämna era högteknologiska bostäder och de hyperkommersiella europeiska toppklubbar ni följer och stöd er hemstads lag!

Själva matchen drog igång. Den såg ut ungefär som matcherna gjorde under förra säsongen. VSK förde spelet men var känsliga för omställningar. 0-1 kom som en riktig kalldusch och förde allas tankar till höstens nervdaller och ofta förtvivlat jobbiga matcher.

Det fanns intentioner, men något tycktes saknas. Kvalitet i avslut och andra avgörande moment var av för låg nivå. Många skruvade oroligt på sig. Tendenser till spel finns men inte tillräckligt bra spelare, hur fan ska det bli över en hel säsong?

Matchen fortskred, man slet sitt hår över tama avslut och hoppade förtvivlat vid någon farlig omställning för Östersund. Ståplats bjöd dock upp till fortsatt kamp.

0-1 efter 45 minuter och en halvtidspaus som kändes påtagligt bekant. Uppgivna miner, utlåtanden om varför vi ständigt ska ha det så jävligt och vad som måste ske till andra. Samtal det känts som man haft så otroligt många gånger förut. Just i den miljön, med Vasagatan och vattentornet bakom en.

Väl tillbaks på läktaren fortsatte VSK ha kommandot. Den vårsol som under marschen fick oss att ta av jackorna var nu borta. Vi knäppte dem nu till strax under hakan och huttrade. Grönvitt slet där nedanför oss. Försökte skapa men kvalitén saknades fortfarande.

Det var ständiga och rätt fruktlösa försök från vänsterkanten, höga inlägg som var lätta att parera för ÖFK. Skotten kom utifrån men var ofta som bakåtpassningar. Hur svårt kan det vara?

Den en gång vasse Viktor Prodell var iskall. Varför startade inte Granath löd det samstämmiga omdömet. Tids nog kom den senare in.

Det innebar dock ingen märkbar skillnad. Laget kom till lägen men lyckades inte få till något riktigt farligt. Det tog lite för lång tid och saknades alternativ till inläggsspelet. Skott utifrån som sagt, men kvalitén på dem saknades som sagt om man uttrycker sig milt.

Tiden gick. 0-1 kändes tyvärr som ett givet slutresultat. Klacken gav inte upp men man såg att många blickar var tomma. ”Återigen är vi i ett förtvivlat läge”, var min och säkert åtskilligas andras sammanfattning där och då. Noll pinnar efter två omgångar, en inledning som skriker bottenlag.

Mitt i den där hemska känslan, i ett läge då VSK bara matade in luftbollar kom en räddare i nöden från ovan. Eller åtminstone Viktor Granath som Ronaldo-högt knoppade in 1-1. Matchuret stod på 96, jublet visste inga gränser.

Ett givet fiasko raderades ut i samma stund som Granath nätade. Äntligen lie flyt, en poäng på två matcher är så mycket bättre än två raka torskar. Nu får klubben förhoppningsvis luft under vingarna inför nästa match mot Utsikten.

Vi lämnade arenan. Med en och annan orolig fundering kvar. Målet kunde inte ta bort allt. Men det var tveklöst skönt att ta poäng och många av de kids som varit med i marschen och följt matchen mitt i klacken tror jag hade en härlig upplevelse.

För klacken levererade och en och annan av de ynglingar som var med tror jag tog klivet rätt in i VSK-familjen tack vare det. .

Dessa ingredienser och Simon Johans insats blir det mest positiva jag tar med mig från hemmapremiären. I övrigt finns det ganska stor förbättringspotential.

Facebook Comments Box