När jag tänker tillbaka känns det helt nyligen. Studenterna is minuterna, kvarten, efter Viktor Spångbergs vidunderliga avgörande. Glädjen var så euforisk, hos alla där på isen, spelarna som ännu inte äntrat podiet och alla fans, från tidig skolålder till hög medelålder. Har sällan uppevt något liknande faktiskt.
Trots känslan av alldeles nyss har mer än sju månader passerat sedan det glimrande ögonblicket just efter att VSK tagit sitt 21:a SM-guld, 100 år efter det första. En ny säsong är alldeles runt hörnet. En säsong jag själv hyst en viss oro inför.
Nog för att min övertygelse om att VSK skulle kunna ställa ett högst begåvat lag på isarna i vinter varit stark. Det råder inga som helst tviel kring det. Min oro har kretast runt det faktum att två så oerhört vitala karaktärer hängt upp sina Grönvita tröjor på hyllan för gott. Syftar som ni säkert förstår på Tobias Holmberg och Magnus Joneby.
Sportsligt har jag trott att man kan ersätta de nu till åren komna kulturbärarna. Min oro har kretsat kring duons mentala betydelse för laget. Sådana medspelare får lagmoralen att stiga. Jag tror inte någon i laget lämnat isen utan att ha gett sitt allra yttersta med dem vid sin sida.
Hompa och Joneby var tongivande redan vid det oväntade guldet 2009. Sedan har det fortsatt att gå i bräschen. Även om inte alla upplagor varit av högsta mästarklass de följande åren har man alltid kunnat leverera på max om inte mer. Nu väntar den första säsongen på 15 åren då det grönvita laget får ta sig fram på egna skär.
Jag var som sagt orolig men den oron har skingrats ju mer jag sett laget under försäsongen. Hompa och Joneby har lag av men deras mentalitet är kvar i laget. Har spritt sig och brinner nu som en eld hos den kvarvarande truppen.
Rasmus Sjöström har dragit på sig kaptensbindeln och är en ypperlig arvtagare till Joneby. Den aningens underskattade veteranden Oscar Gröhn är kvar. Det betyder mycket. Dessutom finns det mycket glöd i spelmotorn Martin Landströms ögon. Det Tranåsfostrade spelgeniet ha anammat mycket av mentaliteten Hompa och Joneby präntat in.
Den här trion tror jag kommer bära vidare arvet med den äran. Det har stillat min oro ju närmre seriepremiären vi kommit. Därutöver har laget värvat in en exceptionell lirare i Tobias Nyberg som tillfogar en extrem spets.
Vid några tillfällen under försäsongen har jag faktiskt sett grönvitt spela en bandy på en sällan skådad nivå. Helt uppriktigt: har funderat ett par gånger om jag någonsin sett en så bra bandy, någonsin! Det bådar gott inför den stundande säsongen.
Imorgon är det dags för elitseriepremiär hemma mot Motala. Den kommer ofrånkomligen rejält i skuggan av den stundande fotbollsfesten mot Gais. Jag betraktar den emellertid som en extremt fin förfest inför det nervspekateklet.
Jag hoppas att den fotbollsrevolution vi njutit av under vår och sommar spiller över på bandyn i form av intresse. För det kan väl inte finnas en bättre efterfest efter ett allsvenskt avancemang än Grönvit bandy av världsklass?
Morgondagens match betraktar jag som en liten aptitretare inför det stundande fotbollsbrorsans mastodontmöte med Gais. Säsongen i stort tror jag dock blir något alldeles extra. Är oerhört spänd inför vad Micke Carlsson får ut av det som redan under försäsongen sett så enormt spännande ut.
I mars 2024 vankas det SM-final i Västerås. Man kan säga mycket om det men jag är ganska övertygad om att VSK kommer vara en av representanterna där.
Himlen är Grönvit brukar vi sjunga rätt ofta. Det här året ger jag mig fan på att vi inte bara brölar det utan även finner dessa färger på himlen om vi blickar upp.
Vi smygstartar imorgon och fortsätter på söndag. Sedan tror jag den följande veckan blir något vi aldrig glömmer – någonsin!
DU HAR VÄL INTE MISSAT
Dags för Grönvitt att visa färg
Tre poäng skapar andrum inför Hammarby
En poäng i hemmapremiären – Hallsberg nästa