Den magiska dagen för åtta år sen – VSK tar steget upp i Superettan

Det fanns något elektriskt i luften den här söndagen. Söndagen den 17 oktober 2010. Man kunde märka det på spelarna, på folket i klubben och inte minst hos supportrarna. Förväntan. Den där elektriska förväntan som går att ta på. En sån som man som barn kände när man gick och la sig kvällen före julafton och som gjorde att man vaknade i arla morgonstund, flög upp ur sängen för att fiska upp julklappen ur den upphängda strumpan.

Efter 5 års ökenvandring i Div 1 skulle det ske igen. VSK Fotboll skulle återinträda i fotbollens finrum.

Det hade varit en osannolik säsong på många sätt. Det var ingen som i förhandssnacket nämnde VSK:s trupp som en som kunde ha med toppstriden att göra och spelbolagen angav oddsen till VSK som seriesegrare till ca 20 gånger pengarna. Truppen ledes dessutom av en tränare som laget innan säsongen förklarat att man saknade förtroende för.

Visst fanns det bärande spelare. Oscar Pehrsson och Marcus Danielson som mittbackspar var viktiga bakåt såväl som framåt. Stefan Bärlin växte sakta men säkert in som en härförare på mittfältet vartefter han kom i allt bättre form under säsongen. Till sin hjälp där hade han Patrik Grönvall som gjorde en stark säsong.

Framåt var nog mycket tänkt att handla om ytterst talangfulle Temesgen ”Temme” Berhane. Han hade dock två skadeperioder under säsongen och spelade bara åtta matcher. Trots det hann han med fyra mål.

Istället för Temme klev en helt okänd 17-åring fram i form av Filip Tronêt som gjorde 11 mål från sin högerytterposition. I sommarfönstret värvades Jonas Hellgren tillbaka från Dalkurd och han stod för hela 9 mål under hösten från centerpositionen.

VSK vann serien för att man hade en bra balans laget och en funktionell mix av ungt och gammalt, där ungdomarna verkligen kunde blomma ut. Till det ska läggas att laget hade en tränare som verkligen fick truppen att dra åt samma håll och förmådde laget till att prestera lika bra på våren som på hösten.

Nu var det alltså dags, söndagen den 17 oktober kunde bli den avgörande dagen då VSK Fotboll tog steget upp i Superettan. Förutsättningarna var enkla. Näst sista omgången, sex poäng att spela om. VSK leder serien med fem poäng före IK Sirius. Vinner man sin bortamatch mot Vasalund är man klara seriesegrare.

Alla utgår från att Sirius kommer vinna sina kvarvarande matcher så nu handlar det om att ladda stenhårt för matchen mot Vasalund borta för att vinna den. Bland supportrarna var snacket igång hela veckan. Det skulle avgöras mot Vasalund, ingen osäker sista match på hemmaplan mot en formstarkt Dalkurd.

Klubbarna kom överens om att flytta matchen från måndagen den 18/10 som var den ursprungliga matchdagen till söndagen. På så sätt skulle fler tillresta VSK:are kunna se matchen, för det här var på en tid då ingen DIv 1 match gick att se via nätet. Supportrarna tryckte på för att få matchen till lördagen, (oväntat) men det gick inte Svenska fotbollsförbundet med på.

Till slut blev det söndagen den 17/10 kl 18.00 på Skytteholm i Solna som det hela skulle avgöras på.

Hoppet om avancemang hade spirat hos VSK-fansen större delen av säsongen. VSK intog tidigt kvalplatsen i serien och hade allt som oftast ett betryggande poänggap ned till tredjeplatsen. Att nå förstaplatsen tycktes dock svårt. Där huserade den verkliga sensationen den här säsongen, Hammarby IF:s talanglag HTFF.

HTFF var en egen förening som via en sammanslagning med en annan klubb 2002 övertog en plats i Div 3. Tanken från HIF var att låta sina talanger som inte fick plats i A-truppen få spela seniorfotboll så högt upp som möjligt. Till 2010 hade man tagit sig till Div 1 Norra och naturligtvis trodde ingen att ett gäng juniorer och unga talanger skulle kunna rå på etablerade lag som Vasalund och Sirius.

Men se, det gjorde man. HTFF ledde serien från start fram till omgång 20, dvs mer än tre fjärdedelar av säsongen. Till slut tappade man lite av sitt spel och började förlora.

Under stora delar av säsongen spekulerade VSK fansen i om det verkligen kunde vara så att Bajens farmarlag skulle kunna spela i samma division som riktiga Bajen som spelade i SE utan chans att gå upp. Nog borde det vara så att de var tvungna att lägga sig och se till att inte gå upp?

HTFF verkade oerhört starka och det var få lag som lyckades plocka poäng av dem. Man kanske inte skulle varit så förvånad om man då vetat vad man idag vet om spelarna. En majoritet av de i startelvan kom att spela på klart högre nivåer senare i karriären.

För att ta några exempel så fick mittbacken Fadi Malke efter säsongen kontrakt med Hammarby. Vänsterbacken Erik Figueroa är idag ordinarie i Brommapojkarna efter en sejour bla i Sirius. Han har även varit på VSK:s radar men tackat nej. En annan vänsterback Elliot Käck har spelat i Sirius, Djurgården och återfinns nu i IK Start i norska förstaligan. Mittfältaren Christer Gustavsson återfinns idag hos Sirius där han abonnerar på en startplats. Ytterligare spelare har haft kontrakt med Hammarby eller spelat i Superettan eller Div 1. Så det var onekligen ett talangfullt lag HTFF hade ställt på benen den här säsongen.

Men VSK hade alltså tagit sig över alla hinder och i en fantastisk match slagit just HTFF veckan innan den här ödesdagen.

Avgörandets stund var här. I Västerås samlades supportrar tidigt hemma hos varandra för att ta en öl och ladda upp. Senare samlades man på pubarna i stan innan bussarna och bilarna avgick mot Solna. I Stockholm samlades också stadens VSK-supportrar på flera pubar för att värma upp inför kvällens drabbning.

Det var en grönvit kraftsamling. Från Västerås gick fyra bussar med supportrar och många bilar. På matchen räknades senare publiken till 612 personer och långt över 500 av dessa var supportrar till Västerås Sportklubb. Faktum är, den här kvällen var antalet VSK:are på plats för en bortamatch i fotbollen det största på väldigt många år.

Fokus och laddning hos spelare, ledare och supportrar var total, det var idag det skulle ske. På ett sätt blev dagen kanske inte riktigt som tänkt när Sirius i sin måstematch gick och förlorade mot Dalkurd tidigare på eftermiddagen. Förlusten innebar att VSK var klara seriesegrare utan att behöva vinna eller ta poäng i matchen mot Vasalund.

Spelarbussen avgick från Västerås strax före kl tre på eftermiddagen och i höjd med Stäket några mil från Stockholm gjorde Dalkurd 3-0 på Sirius och punkterade matchen. Spelarna hade så klart koll och ett stort stort jubel utbröt, rapporterar de som var med.

För supportrarna som anslöt till Skytteholm och som i normala fall skulle varit nervösa till bristningsgränsen inför matchen blev uppdraget istället inte så mycket att sjunga laget till seger som att fira avancemanget. Under matchen ljöd ramsan ”Superettan – här kommer grönvitt” gång på gång. Matchen blev ett enda stort party och det har nog sällan firats så mycket på Skytteholm som under den här matchen.

Själva matchen då? Ja, den vann Vasalund med 1-0 efter mål i 78:e minuten av Özgür Yasar. Det kanske inte var någon slump att han gjorde målet. Özgür var en duktig fotbollsspelare som senare kom att spela för Syrianska FC i Allsvenskan.

Men där och då brydde sig ingen. Vi vann serien, det var det som var viktigt. Det fanns en törst efter framgång som varenda supporter känt under de fem åren i öknen. Nu äntligen var hedern återupprättad. VSK var tillbaka i Superettan där de hörde hemma. Skammen i Div 1 hade fått ett slut, inte en dag för tidigt.

Firandet fortsatte med spelare och ledare på plats. Den här mörka höstkvällen var en av de stunder där den grönvita kärleken svämmade över alla breddar och fyllde alla med en otrolig glädje. Redan där växte längtan fram efter en ny säsong som skulle innebära bortamatcher mot Hammarby och Gais istället för Boden och Forward, bara en sån sak.

Ingen ville nog att kvällen skulle ta slut, för många var det här en av de största upplevelserna i livet. En sådan där händelse som man alltid kommer att bära med sig i sitt grönvita hjärta.

Firandet fortsatte på många håll genom natten och många är nog de arbetsgivare som fick ett telefonsamtal på måndagsmorgonen med innebörden att uppringaren drabbats av plötslig sjukdom som dessvärre omöjliggjorde arbete den dagen.

För skribenten slutade kvällen i ett grönvitt töcken med allt svagare minnesbilder som förstärktes av att shotsbrickor bars in på en pub vid Fridhemsplan i Stockholm. Man måste ju fira en serieseger ordentligt.

Kom igen nu VSK – låt oss få uppleva en sådan här kväll igen!

 

Läs också vår krönika över hela säsongen 2010

Facebook Comments