Bortamatchen- en kulturskapare och samhällsbyggare

Jag kan lätt minnas tillbaka till de dagar då jag förväntansfullt vaknat innan klockan ringde för att bege mig till mina kompisar, min grönvita familj, för att tillsammans påbörja en resa till en bortamatch.

De grönvita kläderna ligger redan på sängkanten och drycken står i kylskåpet. Allt är förberett under gårdagen då tiden annars mest gått till att stirra på tabellen och fundera över vad en seger skulle sätta oss i för läge inför nästa match i serien.

Väl framme vid bussarna har ingen av kompisarna kommit ännu. Nyvakna, förväntansfulla men lite blyga nickar vi som är där mot varandra. Alla har samma nervositet och spänning i kroppen.

Nu börjar kompisarna droppa in. Vi garvar åt någon händelse under förra bortamatchen. Stämningen lättar något. Vi förlorade den matchen men resan var kul. Det hände många roliga saker på bussen på vägen dit.

Vi kliver på bussen. Första ölen öppnas. Skönt att vara iväg! Det spelas, skrattas och stojas nu. Någon drar igång en ramsa och många hakar på. Det är en lättnad att få skriksjunga bort lite ångest inför det som komma skall. 

Pisspaus. Alla väller ut från bussarna. Träffar på några jag inte sett på länge. Möts av nickanden och leenden. Till och med en öppen famn. Sången rullar ut på parkeringen. Några campare som tagit fikapaus plockar snabbt ihop sina saker och hoppar in i bilarna. Skit samma! Det är vi som är VSK och vi är på bortaresa.

Det är naturligtvis pretentiöst i överkant att kalla bortaresor för kulturskapare och kanske till och med samhällsbyggare. Men jag struntar i det nu. Tveklöst så skapas vänskapsband och en känsla av tillhörighet och gemensam identitet när vi umgås på bortaresor. Vi får skratta, sjunga och skapa nya sånger i stunden. Fånga ett ögonblick som någon blixtsnabbt omsätter i en ny ramsa. En ramsa som sjungs på bussen och på matchen. Den kopplar ihop oss med färgerna, med laget och med klubbmärket. Vi skapar en gemensam kultur där och då.

När jag minns tillbaka på min ungdoms resor på framför allt 90-talet kan jag också med värme minnas människor som jag förmodligen aldrig hade fått chansen att lära känna om det inte vore för VSK. Som jag aldrig hade känt samhörighet med om det inte vore för den där bortaresan.

Människor med olika bakgrund. Människor med helt olika åsikter och värderingar. Men en sak som knyter oss samman. Kärleken till Västerås SK. Senare i livet förstår man vad sådana möten kan innebära för ens personliga utveckling. Det är fullt möjligt att känna samhörigheten någon som man i mångt och mycket tycker helt olika som. Något att tänka på i dagens allt mer polariserade samhälle. Vi är överens om att vi tycker helt olika men vi sjunger tillsammans ändå. Vi kramas och hoppas upp och ner när vi avgör på övertid, sen skålar vi tillsammans på bussen hem. Om inte det är ett samhällsbyggande då vet inte jag.

Vackert är det i alla fall!

Heja Sport! 

//Minan